Kylan håller oss i ett järngrepp och snön yr. Den yr in i näsan när man andas. Jag behöver väl inte upprepa att det var ett bra tag sen vi hade sol hela långa dagen. Varje gång dom lovar sol så har dagen för detta skjutits på framtiden. Man får vara sin egen lilla sol och det går ju för all del bra det också. Bäst är ändå att inte titta ut…
Den känslan som jag upplever när jag ser på landskapet är ren ödslighet. Vart man än beger sej så ser det lika ödsligt och övergivet ut. När vi var i Kåseberga häromdagen kändes det som att vi var dom enda levande i världen. Livet hade liksom frusit fast mellan två händelser. Som om man klippt ut en ruta i en film.
Nu längtar jag efter tö. Ingen mer snö. Tänk dej ljudet från droppande stuprör och den första värmande solstrimman på blek hud. Tänk dej leriga stövlar i blåsippsbacken och hur kul det är att göra stövlarna rena sen. Tänk dej dom skira små gröna musöronen på björkarna utmed skogspromenaden.
Det är en ljuvlig tid vi har framför oss. Knoppar som brister, smaragdgröna fält och människor som sitter på varenda parksoffa. Finns det nåt härligare? Ja, det skulle vara det där första doppet i havet i så fall. Om bara två dagar är det en ny fräsch månad – februari – och sen är det inte långt till “Alla hjärtans dag”. Tur att det inte går åt andra hållet…
Mot Sherwoodskogen! Lövgrodor och kronhjortar får se upp då vi kommer farandes i raketfart med våra kameror. Här ska fotas, sanna mina ord! Och inte så mycket som en myra går säker! Livet återvänder…
Åååh, så jag längtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar