Snorgärsen

 

Jag har en snorgärs här hemma. En stor en på nästan två meter. I kilo vet jag inte, men jag har mina aningar även om gärsen själv inte vill avslöja detta. Sanningen är den att han inte vill veta det och hellre vilar på gamla lagrar. Jag är säker på att han tror att alla hans kläder krympt i tvätten…

 

 

Om man är en fiskgärs (i motsats till snorgärs alltså) behöver man inga kläder. Då simmar “kostymen” i vatten hela dagarna och är alldeles lagom. Alltid. Kan fiskgärsar snora? Ja, man kan ju börja undra eftersom man säger snorgärs. Stackars firre! Med min livliga fantasi kan jag se hur gärsen nyser i vattnet och orsakar vågor ända ner till Indiska Oceanen.

 

 

I morse var jag så gott som färdig med frukosten utom med den vispade mjölken. Snorgärsen tog sej an den och kom sen vinglande med varsin mugg, en i vardera hand för att vara exakt. Och just som han skulle ställa ner min mugg exploderade hans lungor och innehållet i hela hans munhåla spred sej över kaffe och mackor. Uuuuäääck!

 

 

Gissa hur min min ser ut i det ögonblicket! Jag hann inte ens fundera över vilket som skulle varit värst – kaffe över hela mattan eller en stor slemmig tingest som extra dekoration ovanpå osten. Det kontaminerade kaffet i min kopp åkte ut och nytt kaffe såg dagens ljus. Mackorna smakade inte så gott som jag tänkt.

 

 

Som den katt jag är försöker jag överse med dom hundlika arvsanlag snorgärsen har. Smidigt och lättsamt konstaterar min hjärna att ingenting egentligen har hänt. Inget mer än att jag i princip fick göra om hela frukosten. En riktig katt äter inte vad som helst…

Mjaaaooouuuuuuu!