Med min bakgrund har jag fått lära mej att det inte är lönt att ljuga. Att ljuga kan stå en väldigt dyrt. Finns det en enda gnutta misstro mot en person, så är det nu den växer sej till ett faktum. Som en svulst. Den går inte att skrubba bort. Få saker i livet är så efterhängsna som just misstro.
Jag orkade inte befinna mej i samma rum, i samma hus, där misstron smugit sej in genom brevinkastet. Som besatt ville jag återställa ordningen och få bort det onda och fullkomligt onödiga som trängt sej på som en mardröm om natten. Jag tog planet till Skottland.
Nästan… Denna plats ligger dryga milen från mitt hem. På cykelavstånd faktiskt. Okej, att cykla mitt i vintern i 13 sekundmeter och 5 minusgrader är knappast lämpligt. Det skulle jag i högsta grad kalla självplågeri. Jag åkte bil hit och ville bara få huvudet rensat från alla idiotiska tankar som slagit rot det senaste dygnet. En vacker plats hjälper verkligen till.
Jag drog mej mot ån som en gång varit en sjö - Hammarsjön eller Hammars sjö. Den fanns där i alla fall för 200 år sen, innan man dikade ut området för att få odlingsmark. Överraskande nog hittar jag en å full av kristaller och glimrande diamanter. Det var nästan så man kunde höra klirret när dom små isklockorna slog emot varandra i vinden.
Naturen kan man lita på. Naturen gör sej inte till eller beter sej girigt och lögnaktigt. Naturen är som den är, varken mer eller mindre. Den kan vara hotfull, men inte på ett förtäckt sätt, utan väldigt öppet och väldigt tydligt. Inget smusslande och viskande. Bara omväxlande och lika naket som ett nyfött barn.
Så sprack himlen upp för ett ögonblick. Fälten fick en vilsam och förföriskt varm färgskala, som trängde bort alla tankar på tärande kyla och iskalla vindar. Nuet gjorde sej påmint, men nu på ett positivt sätt. Jag hade fått mycket med mej tillbaka att ta vara på. Det gäller att skaffa sej distans till det som gör ont, så att det inte hinner få grepp om en.
Nu är jag Plåt-Niklas igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar