Ibland kan hemska tankar komma över en. Såna där tankar som när man gjorde bort sej riktigt rejält. Det är såna minnen som stannar kvar för alltid och som alla andra, som var med, har glömt för länge sen. Det kanske inte ens efterlämnade några spår alls hos dom, men man själv går omkring och har själslig ångest i åratal.
En av dom otaliga gånger jag gjort bort mej var den gången när man mer eller mindre psykade mej till att åka vattenskidor. Jag? Åka vattenskidor? Nonono! Aldrig! Jag såg framför mej rubriker i tidningarna som “Kvinna gick av på mitten när skidorna gled isär!” Men plötsligt har man gett med sej och hur det gick till har jag helt förträngt.
I nästa minut ligger man lite smått bakåtlutad i vattnet med fötterna instuckna i ett par brädlappar och händerna kramande en träpinne fasthållen av två rep. Knogarna vitnade av skräck. Ja, då är det liksom försent att dra sej ur. Den kraft det behövdes för att dra sej själv upp ur vattnet var enorm. För att inte tala om att hålla ihop benen!
Så guppar jag då runt efter motorbåten som en liten kork. Det enda, och då menar jag verkligen det ENDA, jag tänkte på under dessa hemska minutrar var: Hur ska jag komma i land helskinnad? Hur bromsar man utan att slå fem saltomotaler i luften före det förödande magplasket?
Jag fick annat att tänka på en liten stund. Grabbarna, som körde båten, ville se om jag kunde klara några tricks och lät mej forcera några hårda vågkammar som båten skapat. Skidorna lät mej glida iväg åt sidorna, men jag var allt för långt från land för att våga släppa, så jag höll krampaktigt kvar i pinnen.
Detta var före mobiltelefonernas era och tur var väl det. Hur jag kom i land har jag ingen som helst aning om. Antagligen drunknade jag och nån räddade livet på mej. Men det jag däremot minns var att dom sa att jag såg ut som en “havande groda i skitande ställning” där ute på den vackert glittrande och blänkande sjön.
Önskar jag haft med mej synen av en söt, liten ekorre istället….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar