Bebe är åter på benen efter sitt besök hos bildoktorn. Han behövde en ny gummimojäng över ena drivaxeln. Vi bestämde oss för att åka till Stenshuvud efter ett högljutt och slurpande grötintag. Jag erkänner mej skyldig till detta och åstadkom ett hysteriskt skrattanfall med tårflöde och rinnande näsa (hur nu det gick till!).
Första stoppet var vid Sankt Olofs kyrka. Ursprungligen en kyrka som byggdes under tidig medeltid, alltså under den danska eran. Inne i kyrkan kan man se en stor pelare i mitten där pilgrimer ristat in sina bomärken. Det är mäktigt, kan jag säga. På ett ställe står det med runskrift: “Sante ola bith fyr mik” (Sankt Olof, bed för mig).
Lite andra fakta om byn Sankt Olof på Österlen är att byn inte alls kallades så från början, utan Lunkende by. Men nu var det ju så att kyrkan var Danmarks största Olofhelgedom, så man glömde helt enkelt bort vad byn hette egentligen och ersatte namnet med den norske helgonkungen Olofs namn.
Och här sitter Sankt Olof själv med sin silveryxa i näven. Den kan man ta loss och så slår man lite lätt på sitt onda knä eller var man nu har ont och ber att man ska bli bra igen. Kanske ska man gå tre varv runt sin egen axel också, men jag vet inte så noga. Huvudsaken är att man inte har ont mera.
Ute på kyrkogården fanns en labyrint och precis som vid andra pilgrimsvandringar skulle man plocka upp en sten och ta den med sej på vandringen i labyrinten. Väl framme skulle man lägga den ifrån sej, som en symbol för det man ville släppa taget om. Och då lättar ju alla ens bördor på ett litet kick. Man liksom svävar fram…
Men nu var det ju Stenshuvud vi skulle till. Sommaren är långt ifrån över och det kunde man se på stranden, minsann. Vi gick förbi alla badande och låtsades som ingenting, för att sakteliga dra oss upp emot heden där hästarna betade. Rätt var det var hör jag ett galltjut. Nån (= Leo) hade fastnat i en taggbuske IGEN! Jag fattar inte hur han gööööör!
Ja, man ska ju inte skratta, men en incident för en tid sen gjorde sej påmind. Den gången var det mycket värre. Då låg hela han och kravlade i en taggbuske och skrek på hjälp som inte kom. Det gick bra den gången utan skråmor och faktum är att den här dramatiska uppsättningen även den fick ett lyckligt slut. Leo kallade mej för “snäll taskmört”. Jag förstår inte vad han menar!!!
Nu kan vi inte stanna här tills det blir mörkt och magen skriker. Så vi vänder Bebe mot Ystad efter att ha fyllt i några enkäter. Som tack fick vi var sin kåsa med texten “Stenshuvuds Nationalpark” tryckt på.
Tackarrrrr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar