Det gäller att passa på mellan skurarna. Att vara ute i naturen, menar jag. Lika torrt och soligt som det varit hela långa sommaren, lika grått och regnigt är det sen en vecka tillbaka här nere i den sydligaste landsändan. Man får kryssa sej fram mellan regndropparna igen.
Alltså fick det bli en kort tur och då hamnade vi i Benestads backar. Igen! Men det gör inget. Där är fint, men inte flåsfritt att ta sej fram. Dom små bäckarna slingrar sej nedför backarna överallt och det är minsann inte lätt att hålla sej torrskodd hela vägen. Har man väl nått höjderna så är det ingen fara på taket längre.
Såklart vill vi ju se alla sorters djur och fåglar, men den här gången fick vi nöja oss med bä-ä-ä. Några hade långa horn och vi gick tätt ihop för att inte bli stångade av det som sen visade sej vara hornprydda honor. Man ska ha respekt för djur med horn. Det känns inte alls roligt att bli stångad utför ett stup rakt ner i en gyttjepöl…
Åh, så stärkande det är att gå i …backar! Uppriktigt sagt så hade jag kunnat gå lika långt till, men inte på denna snåriga och förpusslade väg. Det blev ju kortslutning i hjärnan varje gång vi stötte på alla dessa vattenhinder. Energin hade sinat som på ett oladdat batteri och nu fanns det bara en sak att göra – fylla på nivåerna. Olof Viktor, here we come! Och solen sken frejdigt!
Men på bilens vindruta låg ett tecken. Hösten är i antågande…
Så är tidens gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar