Drakamöllan för femtielfte gången

 

Om man nu ska räkna efter hur många gånger jag varit på Drakamöllan så kan jag ärligt erkänna att jag inte vet det. Varken på rak eller krokig arm. Regnet hotade att dra in över Österlen tidig eftermiddag, men vi chansade på att det bara skulle bli några enstaka droppar i så fall. För att nu riktigt utmana ödet struntade vi i regnkläderna också.

 

 

Hästar i hagen. Det börjar ju strålande. Stackarna var hårt angripna av flugor och det dröjde inte länge förrän flugorna fått för sej att även vi var lämpliga objekt. Det hjälpte inte att rabbla ramsor som “Flyg, fula fluga, flyg!” Och när vi sen kom upp på heden vimlade det av “surr, surr, surr, lilla sommarbin”.

 

 

Kullarna var klädda i violett ljung så långt ögat nådde. Sagolikt vackert! Och det bästa av allt är att man får promenera ifred. Inga vimsiga turister, inga virriga cyklister (jo, vi fick mota ett par som tänkte ta genvägen till Brösarp med hundar i en åkkärra), bara en snurrig Leo, som stannade till vid vartenda grässtrå för att hitta nåt att fota.

 

 

Leo vet inte om att jag tog en foto-svit på hans klätterövningar. Den här var den snällaste! Nåväl, vi stretade vidare över stock och sten (ett uttryck bara för det fanns varken stockar eller stenar…) och rundade en maffig höjd, då Leo beordrade mej att stå still och titta till höger och inte röra mej ur fläcken. Om jag gjorde det skulle han aldrig förlåta mej. Bäst att lyda, annars hade jag väl fått gåååå hem…

 

 

Jahaaaa, en pippi! Jag stod blickstilla flera sekunder. Sen frågade jag om jag fick röra mej en aning framåt, men det kom ett svagt morrande ur lejonstrupen så jag frööös till iiis igen (fniss!). Efter en stund frågade jag igen, men det var ju bara på skoj. Leo väste som en orm: “Du skulle bara våga!” Hehehe, han fick sin falkbild! Jag är så oliiiidligt snäll!

 

 

Här betar hästar, kossor och får i en paradisisk jämställdhet. Tänk om vi människor kunde samsas lika bra! Nu har vi gått sådär en tredjedel. Man kan nog gå i det oändliga här för man märker liksom inte att tiden går. Leo stannade för att “nua” flera gånger. Och då går tiden förstås.

 

 

Björnbär! I mängder! Men konstigt nog inte mogna. Men en vacker färgklick i grönskan och mot stenmuren som dom växer intill. Nu är vi ganska nära slutmålet och mörka moln har tornat upp sej på himlen och det är inte utan att det känns som regnet kanske skulle kunna komma ändå.

 

 

Åh, sån tur att vi är tillbaka där Bebe står så vi kan ta oss en slurk kaffe innan hemfärden. Och regnet uteblev. En riktigt lyckad heldag på fjällen, höll jag på att skriva.

Man känner sej i alla fall pigg och spänstig!

Jäsp!