En grå gammal borg

 

En av alla otaliga utflyktsmål gick denna gång till Simrishamn för att fira “Sillens dag”. Vi proppade i oss så möe sill så vi knappt kunde sitta still av allt sprattlande i magen. Färden hemåt gick via Glimmingehus i hopp om att det skulle vara öppet denna kulna och allmänt småtrista lördag. Och turen stod oss bi, även om jag inte köpte någon honung. Det var fel sort. Jag vill ha min spetsad med mandariner.

 

 

 

På 1680-talet såg borgen ut som på den övre bilden och vid jämförelse kan man inte se så värst stora förändringar i dagens läge. Och varför denna praktpjäs mitt på slätten? Jens Holgersen Ulfstand, dansk riddare, riksråd och riksamiral, ville väl ha ett pampigt skrytbygge som försvarsanläggning 1499. Tänk om han vetat om att det en gång i framtiden skulle förvandlas till ett ståtligt sädesmagasin. Vilket skrammel det skulle bli!

 

 

För oss vanliga dödliga är det spännande att kliva innanför husets tjocka murar och känna vinden svepa genom rummen. Det var säkert jättekallt att leva och bo där. Man hade endast en stor eldhärd i källaren och sen fick varmluften spridas till rummen via väggkanaler. Troligen använde man hellre gårdshusen, som numera fungerar som butik, pysselverkstad och gallerier.

 

 

 

Här kan man se vackra garnhärvor, som hänger i taket, spisbröd, massor av fantastiska lerkrukor, fint snidade ljusstakar och jag vet inte allt. Men det är inte så mycket vad man har att visa av prylar som är intressant, utan själva atmosfären. Det är faktiskt 500 år av svensk-dansk historia. Man får gärna vända på kuttingen där om man hellre vill ha det omvända…

 

 

 

Sen är det dom här väggbonaderna! Så romantiska och verklighetsflyende! Där alla står på god fot med varandra (bäst att inflika ett frågetecken) och där enhörningar existerade (dock tjudrade och inhägnade). Jag undrar bara lite lagom tjurskalligt om han får plats med hornet innanför staketet när han ska käka middag.

 

 

Ho, hooo! Jens Uffe! Eru däääär!

Nääääe!

Hos Claes L i Bösarp

 

Vi börjar väl med en bild på värden själv. En man med mycket humor. Det vet jag alldeles säkert, för han skrattar gott och ofta. Han har ett stort och varmt hjärta, det kan man se i hans ögon. Men det är förstås långt ifrån allt. Han har grönt skägg och gröna fingrar och krulligt hår i nacken.

 

 

Hmmmmm, ja, nu ska vi inte fördjupa oss mer i det. Här rullar vi in på gården och hämtar några stolar inne i huset, där Junsan studsar omkring som en pigg liten makrill och vill ut. Junsan är en söt liten kiiiise. Räfsan åkte ur boden och dom nedfallna aromaäpplena krattades undan i en egen liten hög för sej. Dom fick inte heller vara med på kafferepet.

 

 

 

En röd bil tog kurvan med en snärt. Kan det vara nästa gäst i äppelhavet? Och från det knastrande gruset på vägen ner i det frodiga gräset kliver “sertralinfilosofen” Per-Åke, en annan skäggprydd herre i sina bästa år. Japp, då var det bara kaffet som saknades och den goda rosaspritsade längden från ett kondis i Ystad. Vilket det var, säger jag inte!

 

 

Nu var vi ju lite kort med damer, men the lady in green stod på behörigt avstånd och såg till att alla skötte sej efter bästa förmåga. Slurp, så var kaffet urdrucket och ett förslag om en sightseeing dök upp på agendan. Detta bifölls och lades till handlingarna. Claes bil stuvades full och turen gick norrut mot Åby. Nu är inte detta “Skånska bilder” så ni får finna er i den ofullständiga adressen…

 

 

En vackrare och ståtligare ensidig allé har jag aldrig sett tidigare! På bilden syns bara en del av den, men bakom fotografen sträcker sej allén lika lång om inte längre. För att nu inte sega ut på allt vi fick se på den vida färden, så nämner jag slutligen det fantastiska museet i Bösarp. Vilka fina grejor det finns där! Värt ett besök, mina vänner!!!

 

 

Nu har jag snart tjattrat färdigt. Tycker jag börjar låta som en flock råkor! Av Claes fick jag en “knackesten” (om vad det är får ni läsa en annan gång), redskapsbitar av flinta från eoner tillbaka i tiden (lyckan log mot mej) och ett par blommor som planterades som ett framtida minne av denna dagen plus en kasse äpplen. Funkar det, så kan det bli en bild på dom så småningom. Ja, inte äpplena förstås…

 

        

 

Tack och hej från två vildingar och utsocknes figurer! Plommonmarmeladen, som jag såklart glömde ta med mej i hastigheten, kommer vad det lider. Den är värd att väntas på, hehehe!

Tjing!

Regn och sol, om vartannat

 

Här växlar vädret från att vara ca 30 grader varmt till att bara vara 17 grader på några dagar. Och den ena skuren har avlöst den andra. Ibland med förfärlig åska. Nu har det åter vänt till härliga 23 grader, men det lär vi inte få behålla särskilt länge vad jag förstår. Just idag hade vi prickat in en perfekt dag för kaffe hemma i Claes trädgård under det dignande aromaträdet.

 

 

Tre glada män och jag. En sån fantastisk dag och ett sånt fantastiskt trevligt möte! Och jag fick räfsa undan nedfallna äpplen för första gången på väldigt länge. Krattartagen satt i tillräckligt länge för att slippa blåsor i nävarna. Det lär dröja till nästa gång skulle jag tro.

Igår fick vi nöja oss med en aning blygsammare grader och en hotfull himmel borta i Kåseberga. Stora, tjocka, mörkblå moln täckte hela Sandhammaren och en bra bit inåt land. På hedarna låg fåren i godan ro och smälte maten, ovetandes om det förskräckliga oväder som snart skulle dra in över dom.

 

 

Fascinerade stod vi och glodde som förstenade på “det stora blå” för att kunna fota åtminstone EN blixt. Det måste sett rätt löjligt ut med den stora svarta näsan tryckt mot ansiktet i evigheters evigheter utan resultat. Men det är ju så vi gör, Mattias Klum och kompani, hehehe.

 

 

Stora, tunga droppar föll över våra kroppar! Fiiint rim, det där. Vi lubbade till bilen och tänkte att vi kunde fota med öppna fönster. Och hur smart var inte det!? Stora, tunga droppar föll över våra…ja, ni fattar. Aldrig får man vara riktigt nöjd!

 

 

Vilka fårskallar vi är!

Och vad ska vi göra idag då?

 

Efter en repa inne på Boan i Tomelilla (där vi träffade på några trevliga grannar) och ytterligare en repa på ICA, också det i Tomelilla (där vi träffade på en av mina allra bästa vänner), gled vi ner till Rejmans konditori, som förstås ligger i Tomelilla (det är noga med att dokumentera var man befinner sej numera, hihihi) och inhandlade något smaskens till kaffet. En lång och invecklad mening, men har man tur så får man ihop det.

 

 

Och vad har nu denna komplicerade inledning med denna sandödla att göra? Ingenting! Bara att det blev starten på en utflykt till Fyledalen och banvaktarstugan där. Regnet hängde i luften som det gjort väldigt länge nu. Jag studsade iväg till den lilla fyrkanten där just sandödlan kan visa sej. Och för första gången hade jag turen att få se den. Klick!

 

 

Leo undrade vad jag gjorde där, men jag svarade undvikande: “Ingenting särskilt!” Som tur var anade han inte vad jag haft i kikaren (läs: kameran), så han lufsade in i det mörka hålet som leder till en glänta och grillplats. Därifrån kan man ta sej ner till en forsande fors, eller en ålande å, eller en bäckande bäck. Man får välja själv.

 

 

Själv tog jag mej upp till spåret för att spåra upp några fåglar. Redan nu kan jag avslöja att det spåret ledde ingenstans för min del. Det knakade och pep i grenverken runt omkring, men några fåglar såg jag inte. Jag vände och gick på syllarna tillbaka en bit. Dom var slippriga, hala och halvruttna, så man fick se upp eller snarare se ner.

 

 

Och minsann, ska dom inte ut och åka dressin?! Det var ju inte den bästa tidpunkten precis, för som man ser på damens min, så började det skvätta så smått. Himla otur! Inom några minuter hade molnen släppt ifrån sej allt och utan regnkläder på sej, sittandes på en dressin, kan den upplevelsen inte bli mer än minnesvärd.

 

 

Vi tog det säkra före det osäkra och vände hemåt. Intill vägen sprang en orädd fasan. Han såg lite tilltufsad ut, så jag vet inte om det egentligen var en “hen”. Dom fina stjärtfjädrarna was no more. Hade han varit i slagsmål? Hade skördetröskan klippt av honom attributen? Hade gårdskatten varit framme och nafsat?

Ååååh, nu kommer jag inte att kunna sova i natt, för jag tycker så synd om honom! Det skulle du också tycka om du hade ont i rumpan!

Husdrömmar

 

Så fort jag slog på datorn idag fick jag nys om ett hus som ligger i en by inte långt från Ystad. Såklart blev vi nyfikna och ville ta en titt på det från utsidan för att se hur det ligger i förhållande till gator och grannar. Byn är inte stor och bussen stannar nästan utanför, så det är lätt att ta sej till Ystad. Ja, nu sitter jag och drömmer igen.

 

 

Och medan mina tankar är på annat håll, hör jag ett envist surrande i mitt vänstra öra. Inget ilsket surrande, men eeeenvist och oupphörligt. Jag sitter i en bil på passagerarsidan och har alltså en geting bredvid mej. Förvånansvärt nog kan den köra bil! Normalt sett så skulle jag öppna fönstret och fösa ut den, men han kör ju bra…

 

 

Framme vid huset! Åååååh, så fint det ser ut! Så lagom och alldeles perfekt för mej och en geting. Mäklaren får en plingeling från mej och han svarar förstås inte, men jag framför mitt ärende så det hela inte alldeles glider ur händerna. Kojan på bilden ovan är inte ett aktuellt objekt. Det var bara ett normalt utslag av min galenskap.

 

 

Efter att ha studerat husets läge med mera, förvandlades surrandet till kackel. Inte ett kackel, utan kacklande som av tretusen gäss uppskrämda till vanvett. Fast nu överdriver jag. Har man fått migrän och sitter bredvid en kalkon, så låter det som oräkneliga gäss även om det bara är en geting som surrar.

 

 

Själv satt jag i mina egna tankar och smyckade trädgården, som jag förstås inte har ännu. Och så dukade jag i bersån med fina glas och hällde upp god hemgjord saft, som glittrade i solen. Och just där blev jag åter varse getingen vid min sida. Getingar gillar ALLT sött!

 

 

Sen dök havet upp i fjärran. Min längtan till havet ryckte tag i mej och funderingarna gjorde en loop i hjärnvindlingarna. Då bestämde jag mej för att köpa en 10-lott och tro det eller ej – jag vann hela 100 kronor! Det var ju inte illa pinkat!

Snart har jag till ett huuus!

Mellan regn och rusk

 

Det gäller att passa på mellan skurarna. Att vara ute i naturen, menar jag. Lika torrt och soligt som det varit hela långa sommaren, lika grått och regnigt är det sen en vecka tillbaka här nere i den sydligaste landsändan. Man får kryssa sej fram mellan regndropparna igen.

 

 

Alltså fick det bli en kort tur och då hamnade vi i Benestads backar. Igen! Men det gör inget. Där är fint, men inte flåsfritt att ta sej fram. Dom små bäckarna slingrar sej nedför backarna överallt och det är minsann inte lätt att hålla sej torrskodd hela vägen. Har man väl nått höjderna så är det ingen fara på taket längre.

 

 

Såklart vill vi ju se alla sorters djur och fåglar, men den här gången fick vi nöja oss med bä-ä-ä. Några hade långa horn och vi gick tätt ihop för att inte bli stångade av det som sen visade sej vara hornprydda honor. Man ska ha respekt för djur med horn. Det känns inte alls roligt att bli stångad utför ett stup rakt ner i en gyttjepöl…

 

 

Åh, så stärkande det är att gå i …backar! Uppriktigt sagt så hade jag kunnat gå lika långt till, men inte på denna snåriga och förpusslade väg. Det blev ju kortslutning i hjärnan varje gång vi stötte på alla dessa vattenhinder. Energin hade sinat som på ett oladdat batteri och nu fanns det bara en sak att göra – fylla på nivåerna. Olof Viktor, here we come! Och solen sken frejdigt!

 

 

Men på bilens vindruta låg ett tecken. Hösten är i antågande…

Så är tidens gång!

Vi flydde från regnet en stund

 

Vi var båda rörande överens om att man inte kan sitta inne och glo bara för att det tidvis öser ner. Inga små snälla droppar, som knappt lämnar spår efter sej. Nej, det smattrar som från en kulsprutepistol och man blir genomblöt på momangen. Alla vet hur kalla, blöta jeans känns när dom klistrar sej mot benen och särskilt när det blåser 18 sekundmeter. Så oskönt!

 

 

Så det fick bli Svartskylle för vilken gång i ordningen det nu var. Vinden ven, men regnet höll sej på behörigt avstånd. Istället fick vi solsken nästan hela tiden. Detta är beskedliga kossor och inte några hjortar om nu någon hade trott nåt annat. Vi gick upp på den bamsiga klöverängen och traskade en bit för att se om det fanns spännande att kolla på.

 

 

Det var banne mej ett under att vinden stod stilla den sekunden som jag brände av skottet. Ville ju ha den mjuka färgtonen med mej hem. Jag tyckte nästan synd om kossorna som gick i hagen intill och som inte fick smaka av den saftiga, frestande klövern. Kalvarna brydde sej inte. Dom jagade en bit vit plast. Mjölk får dom serverat när som helst.

 

 

Och är det inte konstigt att jag på den blåsigaste dagen i mannaminne lyckades fota en blåvinge som sitter still och att den dessutom inte blev suddig? Okej, jag bad ju förstås min hemliga ramsa, men det visste ju inte fjärilen. Så var den här dan räddad!

 

 

Jag kunde ju inte hålla mej för skratt när jag såg kalven dia sin mamma from behind, om man så säger. Hon vankade framåt i maklig takt och ungen följde efter som en sugpropp. Det KUNDE ju ha skett en olycka om det ville sej illa, men mamsen höll igen alla ringmusklerna.

 

 

Roligare än såhär blev det inte. Nu väntade ICA och molnen hängde svarta och tunga in över stan. Precis som vi parkerade bilen vräkte regnet ner och vi fick sitta kvar och vänta på att det värsta skulle gå över. Vilka pissdagar vi haft några dar nu!

Usch, det känns som höst…!

Störtregnåskedag

 

Dagar som denna ger mej tillfälle att gruffa och knuffa på tankar, både positiva och negativa. En fråga som varit aktuell länge är varför män (långt ifrån alla) har så svårt att lägga upp ett litet lager av kalsonger. Nä, dom ska helst vara sladdriga, trasiga i sömmarna och för trånga. Så jag gick till affären och köpte tre par kallingar i käcka färger. Nu har gubben lånekalsonger på sej!

 

 

Igår var vi en sväng till Kåseberga. Vågorna gick meterhöga och vinden piskade i ansiktet. En hel drös med förväntansfulla surfare låg och plaskade i vattnet i hopp om att den där bautavågen skulle rulla in. Jag väntade också, för jag ville ju ta “bilden” på en riktig surfare. Men vi väntade förgäves. Magplaskbilder fick jag rätt många förstås.

 

 

Aggressiva vågor dundrade in i piren och öste tång och gojs över till motsatta sidan, där vattnet rann ner som om alla himlens kranar öppnat sej. Svosch! Dom stackars fåglarna flög mest på trekvarten. Såg dom inte ut att huttra lite grann ändå? En död skata hade kraschlandat framför mina fötter. Den sista stormen…

 

 

Mina värsta tankar manglade människors kontrollbehov. Och hur mycket jag än manglar, så blir det inte färre självpåtagna poliser överallt. Dom dikterar yvigt om var man inte får ställa sin cykel, att varje sak ska ha etikett, helst med datum och namn. Dom är inte sena att påpeka andras fel, men dom hinner knappt blinka förrän dom gör egna fatala misstag. Varför blev livet så förtvivlat allvarligt plötsligt?

 

 

Livet ska vara kuuuul! Hellre Pippi Långstump än prudentliga Tommy och Annika. Man behöver inte supa skallen av sej eller röka sönder lungorna. Det är inte det det handlar om. Det handlar om att ta vara på den tid vi får ha på den här planeten. Så varför bråka om petitesser? För hur man än vänder och vrider på det så har man ändan bak!

 

 

Nu får ni vänta till nästa sida kommer upp – baksidan!

Sankt Olof helar den som helas bör

 

Bebe är åter på benen efter sitt besök hos bildoktorn. Han behövde en ny gummimojäng över ena drivaxeln. Vi bestämde oss för att åka till Stenshuvud efter ett högljutt och slurpande grötintag. Jag erkänner mej skyldig till detta och åstadkom ett hysteriskt skrattanfall med tårflöde och rinnande näsa (hur nu det gick till!).

 

 

Första stoppet var vid Sankt Olofs kyrka. Ursprungligen en kyrka som byggdes under tidig medeltid, alltså under den danska eran. Inne i kyrkan kan man se en stor pelare i mitten där pilgrimer ristat in sina bomärken. Det är mäktigt, kan jag säga. På ett ställe står det med runskrift: “Sante ola bith fyr mik” (Sankt Olof, bed för mig).

Lite andra fakta om byn Sankt Olof på Österlen är att byn inte alls kallades så från början, utan Lunkende by. Men nu var det ju så att kyrkan var Danmarks största Olofhelgedom, så man glömde helt enkelt bort vad byn hette egentligen och ersatte namnet med den norske helgonkungen Olofs namn.

 

 

Och här sitter Sankt Olof själv med sin silveryxa i näven. Den kan man ta loss och så slår man lite lätt på sitt onda knä eller var man nu har ont och ber att man ska bli bra igen. Kanske ska man gå tre varv runt sin egen axel också, men jag vet inte så noga. Huvudsaken är att man inte har ont mera.

 

 

Ute på kyrkogården fanns en labyrint och precis som vid andra pilgrimsvandringar skulle man plocka upp en sten och ta den med sej på vandringen i labyrinten. Väl framme skulle man lägga den ifrån sej, som en symbol för det man ville släppa taget om. Och då lättar ju alla ens bördor på ett litet kick. Man liksom svävar fram…

 

 

Men nu var det ju Stenshuvud vi skulle till. Sommaren är långt ifrån över och det kunde man se på stranden, minsann. Vi gick förbi alla badande och låtsades som ingenting, för att sakteliga dra oss upp emot heden där hästarna betade. Rätt var det var hör jag ett galltjut. Nån (= Leo) hade fastnat i en taggbuske IGEN! Jag fattar inte hur han gööööör!

 

 

Ja, man ska ju inte skratta, men en incident för en tid sen gjorde sej påmind. Den gången var det mycket värre. Då låg hela han och kravlade i en taggbuske och skrek på hjälp som inte kom. Det gick bra den gången utan skråmor och faktum är att den här dramatiska uppsättningen även den fick ett lyckligt slut. Leo kallade mej för “snäll taskmört”. Jag förstår inte vad han menar!!!

 

 

Nu kan vi inte stanna här tills det blir mörkt och magen skriker. Så vi vänder Bebe mot Ystad efter att ha fyllt i några enkäter. Som tack fick vi var sin kåsa med texten “Stenshuvuds Nationalpark” tryckt på.

Tackarrrrr!