Pekoral…so what?

 

Jag såg en bild idag som grep tag om mej. Den gjorde mej inte glad, men heller inte ledsen. Den svepte in mej i en känsla av sorg och saknad. En sån där känsla som man aldrig riktigt kan dela med någon annan. Som att ensam vandra på en smal grusväg på landet en sommarkväll och plötsligt stanna upp för att framför dej uppenbarar sej det vackraste du sett och du kan inte dela det med någon. Och ingen skulle tro dej.

 

 

Det kan vara ett muggigt övergivet hus, där putsen lossnat och hängrännorna rostat sönder. Där mossan slagit rot och bildat nya kolonier på taket. Där färgen flagnat runt fönstren och där några rutor spruckit av ålder. Där trädgården har fått fritt spelrum med mandelblom och liljekonvaljer. Där dom ursprungliga dofterna får plats.

 

 

Ensamheten. Den värsta av all känslorna. Någon berättade att han hade 214 vänner. På facebook. Men ingen känner honom. Att ha vänner idag är sällsynt. Jag har tur som har mina få vänner. Vänner för mej är inte en massa bekanta som jag flamsar och lever en låtsasvärld med. Mina vänner känner mina sår.

 

 

Livet är skört, men samtidigt oändligt och evigt. Som ett fladdrande ljus, ett tomtebloss. Längtan efter förståelse och medkänsla förblir oftast bara en längtan. Det vi har här låter vi glida iväg utan att riktigt kunna hålla i det, som att det skulle komma tillbaka. Men det gör det inte. Aldrig på samma sätt. Aldrig med samma känsla.

 

 

Om man tror att man är en svala söker man sej till svalbon. Det är inget fel i det. Jag känner människor som tror dom är krokodiler och kalkoner. Det finns dom som tror att det går att kompensera kortväxthet med att gapa och kommendera. Vi är i sanning olika.

 

 

Vägen är ensam, även i sällskap. Den ska vara ensam. Den ska vara självupplevd. Det är det som är själva målet. Att hitta SIN väg och att följa den. Det är där man hittar sej själv och inte den spelande nickedockan som vill vara alla till lags. Livet är storslaget och vägen likaså…

Nä, nu går jag! Har inte lust med detta längre!