Here we go again!

 

För en tid sedan hade jag fått en tid hos distriktsköterskan. Hon frågade om det var en bra tid och jag svarade att det funkade bara det regnade den dagen så. Hon svarade naturligtvis att det inte fanns några garantier för det. Nähä, det var ju synd, för den tiden jag fick var just idag, denna kanonvarma dag, då jag hellre hade suttit nere vid stranden och gottat mej!

 

 

Lydig som jag är tog jag mej dit till mottagningen bara för att få veta att apparaten som jag skulle använda var kaputt, trasig, sönder, obrukbar och åt fanders. Men det var väl själva f-n! Så cyklade jag hem och hann väl knappt passera tröskeln förrän telefonen ringer och en upprörd röst meddelar att han inte förstår sej på telefonen, tv:n, datorn och you name it. Rösten bjöd själv in sej för att kolla på min fasta telefon.

 

 

Sen gormade han och stod i så färgen i hans ansikte skiftade från vitt till rött och tillbaka igen som en kameleont. Då drämde jag i med kraft och pondus (kvinnor kan också!) att det inte var nån mening med att strimla mej eller nån annan, utan lugna ner sej och försöka hitta en vettig lösning. Det där sneda flinet som dök upp i hans ansikte vittnade om vem som satt på tronen just då:

M O I !!! Om någon kräver översättnig så betyder det kortfattat: JAAAG!

Och det var ju obekvämt för honom. Det var då hans ansikte antog en något bleksiktigare ton.

 

 

El-giganten nästa! Den här killen är jättetrevlig, men det var inte han som hjälpte “rösten”. Nej, “röstens” kille såg ytterst plågad ut (och jag hade helst velat sjunka genom golvet – snabbt och spårlöst) när han insåg att han över huvud taget inte fattade vad “rösten” sa, så “rösten” lämnade över ärendet till mej. Trådlös hemtelefon! Billigast möjliga! Mot leksaksavdelningen!

Killen frågade om vi ville ha fler än en enhet. – “VIIII vill inte ha nånting alls! Det är HAN som ska ha och det är han som bestämmer!” svarade jag indignerat. –“Vad är enheter?” frågar “rösten” mej och jag frågade tillbaka om han ville ha två telefoner, så han kunde stå i två olika rum och prata med sej själv.

 

            

 

Ut vandrade den mest hopplöst tekniska analfabet som går i ett par kängor (alla årstider) med EN telefon i ett litet paket. Nu återstår det för “rösten” att få den inkopplad (hur nu DET ska gå till?) och att mata in alla bekanta i telefonboken. Måtte jag slippa! Det har nu gått två och en halv timme…, men den måste förstås laddas först.

Oj, min telefon har visst laddat ur…!