Nu är det maj månad och vädret har återgått till det normala – småkallt och halvmulet med nordliga vindar. Det är bara att snöra ihop sej igen med sjalar runt halsen och händerna nedstuckna i jackfickorna. Inte glassväder precis och inget grillväder heller för den delen.
Just där jag står finns en camping alldeles utmed stranden. Det var som att gå omkring i en spökstad av vita lådor. Inget liv. Nån enstaka kanske. Kiosken borde ha öppet för flaggorna hängde på fasaden, men det var ingen som betjänade oss när vi ringde på klockan. Men, som sagt, det var ju ändå inget glassväder.
Nog har jag sett många campingar med staket och rabatter, men det här var nog det värsta. Det var ju rejäla tomter, eller snarare inmutningar, med häcklikande insynsskydd. En man sågade ner en tall för att den var i vägen på hans “tomt”. Vi fortsatt upp mot Dag Hammarskjölds Backåkra. En vacker och PAXAD plats.
Det bästa med våra utflykter är att vi nästan alltid får vara ensamma när vi nu krälar runt på marken för att få det bästa motivet i den tjusigaste vinkeln. Här passar Leo på att vila sej efter den branta stigningen från havet upp emot himlens höjder. På denna mur har vi några gånger dukat upp midsommarmat till tonerna av hästars frustande och klapprande hovar.
Här trivs fältsippor i stora tuvor tillsammans med sina lika tuvade kompisar backsipporna. Nagelört, trift och veronikor täcker kullarna där vi drar fram. Vinden susar lite lätt och gör att ingenting står stilla. Trots att solen inte lyser hela tiden är ljuset oerhört starkt. Det ska nog bli NÅN bra bild i alla fall.
Men titta där! En sällsynt blå långskånk, med den karaktäristiska vita flärpen! Mitt i hålrummet kan man se dom solglasögonliknande spröten, som vanligtvis täcker en del av det övre utskjutande partiet. Ett synnerligt märkligt fenomen! Ja, man får ha ögonen med sej!
Jag skulle naturligtvis lagt bilderna i en annan ordning, men ibland kommer det största och märkvärdigaste först. I vems ögon man kan kategorisera detta vet jag inte, men i det här fallet blev det en snubblande självklarhet. Som sagt, man får ha ögonen med sej och se sej för var man sätter fötterna.
Så bär det hemåt igen. Leos batteri tog slut i kameran och han fick alltså inte möjligheten att föreviga långskånken. Antar att han blev otroligt avis på mej för det, men det kommer nya möjligheter. Han fick visst fatt i en ärla och dom gäckar ju alltid en annan, så…
I horisonten ser man Bornholm förresten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar