Om man inte gör reklam för sej så syns man inte. Så sägs det i alla fall. Det kan ju vara sant, men nu hade jag inte direkt viftat med en massa flaggor eller satt upp posters på lyktstolpar eller gått omkring på stan med en “macka”. Jag hade bara slängt ut en bild på facebook. Tack, kära facebook, för att du gör vissa saker möjliga!
Den bilden öppnade en dörr jag inte visste fanns. En riktigt trevlig dörr, som i sin tur öppnade rena rama portlidren. Åt flera håll! Jag kände mej nästan handfallen och visste först inte i vilken ända jag skulle börja. Okej, det var ju bara att sätta ena foten framför den andra och vips hade fötterna börjat springa som små trumpinnar.
Vem hade väl kunnat ana att en bild från trakterna där min mormors mor är född, skulle generera att jag plötsligt fick en massa släktingar (visserligen på håll, men ändå) här och där. Dom var många redan innan, men nu ramlade det in en massa levande också. Alltid ett plus. Dom kan ju både prata och skriva. Vilket framsteg! Mina förhoppningar ökade med hästlängder!
Nu behöver jag kanske inte leta i gamla plogfåror längre. Å andra sidan så har jag högar av material att rota i. Det är som att jobba inom polisen eller arbetsförmedlingen – högarna hopar sej. Inte kul alls. Jo, förresten. Regniga och kalla dagar…
Summan av detta är att nån har “sprungit på mej”.
Nice!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar