My new “Bosch-baby”.

 

Jag har begåvats med ett nytt barn – en bosch-baby! Det var ett ögonblicks verk, kan man lugnt säga, men absolut nödvändigt. Min gamla trotjänare sen slutet av 90-talet blev hysteriskt arg på mej och spottade och fräste. Gnistorna for och knäppte oroväckande varje gång jag kom åt den. Ja, den var riktigt laddad. Först trodde jag att det var jag som bar fel kläder, att det var jag som var elektrisk, men insåg snart att det nog var bäst att passa sej.

 

 

Så jag började bläddra på nätet efter en ny sug-mackapär. Kanske skulle jag frångå mina trogna märkesval och köpa en fräsig miele den här gången. Men oj, så många modeller det fanns och prisklasser och användningsområden och storlekar och brummelibrum-ljud. Hjärnan gick i spinn och jag la ner nättittandet tills vidare.

 

 

Dagen efter hade jag sen ett tag bestämt med en väninna att göra stan med en fika. Mina ”blixtnedslag” hade ju inträffat dagen innan så det föreföll ganska logiskt att berätta för henne om vad jag råkat ut för. Inget konstigt med det! Men hon sa genast att vi skulle sticka iväg och köpa en ny dammsugare när jag nu ändå hade möjligheten att få den hem med bil. Great, och oväntat!

Jag hade redan lagt fram snören för att binda fast det stora, otympliga paketet på cykelns pakethållare och förberett mej på att vingla hem med min dyrbara last. Vilken befrielse det var att slippa släpa ”sloppen” (dagens påhitt i brist på annat ordval). Och det kan jag försäkra, att tungt var det!

 

 

Backar lite. Nu står jag i affären och ser alla dammsugarna uppradade efter varandra. Hmmmm, 999 kronor men med dålig sugeffekt – den går fetbort. Miele, tråkigt beige, men med saftig prislapp – bort, bort, bort! Men vad står det på den där härligt, röda saken? Pro Animal (aj, vad det högg till i plånboken!) och sen bar det iväg till kassan.

 

Och det kan jag säga efter att ha pusslat ihop alla delar (det ingick minst 6 munstycken – bara det!) och provsugit en stund på mattan, att jag började fundera på om det var samma matta. Hade jag gått över den lite till så skulle ta mej fanken bara varpen funnits kvar. Prata om sugeffekt!

 

 

Nu står den gamla “gnisterbuken” och surar i ett hörn. Hans dagar äro räknade. Tack och hej, leverpastej!

Arkitektur, på min ära!

 

Ett av mina intressen är arkitektur. Kanske inte så konstigt om man huvudsakligen jobbat på arkitektkontor och ritat hus hela dagarna. Det blir mycket sudda och rita om och sudda igen. Det ska ju bli bra! Så vi börjar sudda bort tornen och sen hängbron och därefter kan vi radera hela borggården. Kvar blev en fyrkantig låda à la skokartong…

 

 

Här har vi arkitekten Peter Boisen himself. Det hörs ju lång väg att han är danskt och danskarna är välkända för sin fantastiska formgivning och smak (och då menar jag inte griskött med mera). Boisen föddes under den tidigare hälften av 1800-talet och dog i början på århundradet efter, några och 70 år gammal i influensa.

 

 

Och varför skriver jag om just honom? Vad är det för märkvärdigt med denne man? Jo, mest för att han satt en prägel på Ystad som ingen annan gjort. Han tillförde ett nytt sätt att bygga, mestadels i tegel, som ett komplement till den gamla medeltidsstadens korsvirkeshus. Det kunde han göra som Ystads förste stadsarkitekt. Inte illa pinkat!

 

 

Här var det minsann inga släta väggar, utan han tillät fasaderna att ha ett språk, ett uttryck, men allt enligt den klassiska stilen som var på modet på 1850-60-talet. Allt hade historiska förebilder, men sen behandlade han dom mer eller mindre fritt. Så lät han då byggnaderna inne i stan ha lite mer dignitet.

 

 

Det blev väldigt varierat och han kunde använda olika stilar för olika ändamål. Arbetarbostäderna i utkanten av stan var lite enklare, men med mycket fina detaljutformningar. Jag skulle inte för mitt liv säga nej tack om jag erbjöds ett av dom husen. Vackrare arbetarbostäder få man nog leta länge efter.

 

 

Han skapade en stenstad och dom flesta hus han ritade är mer än hundra år gamla och står sej än idag i konkurrensen. Turister som kommer hit tittar inte bara på korsvirkeshusen, utan väldigt många är intresserade av Boisens vackra hus. Så nu vet ni vad jag går och blänger på när andan faller på. Fint som snus och ett gediget arbete!

Nu blir det middag!

Bilderna är lånade från nätet allesammans!!!

Härliga maj!

 

Till min stora förfäran har jag sett att rapsen håller på att blomma över. Det är bara dagar kvar tills man inte kan hänga ut genom fönstret på bilen längre och berusa sej på den honungsliknande doften. Som om inte det vore nog är en del syrener också på upphällningen. Näe va! Finns det ingen som kan stoppa detta förfall? Jag protesterar!

 

 

Och om jag nu ska fortsätta kolla i kikarsiktet så är det första höet slaget och ligger för att torka i stora, långa, feta rader. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, för i natt kom det regn i massor. Förmodar att det torkar upp väldigt fort så varmt som det är ute. Konstaterar dock att det faktiskt bara är maj månad ännu. Är det inte rekordtidigt? Sköööna maj!

 

 

Gullregnen blommar med sina dignande klasar och en del pioner har sett dagens ljus. Tulpanerna har inga kronblad kvar och kaprifolerna kommer vilken dag som helst att börja konkurrera med alla andra doftande växter. Konstigt nog har liljekonvaljerna dröjt, men det gör verkligen ingenting. Och trädgården har begåvats med några aklejor, hur dom nu kommit dit. Man tackar!

 

 

Leo är hemma i Stockholm och jag har bara hört honom säga “Jag står inte ut!” varje dag sen han reste hem. Vad konstigt, hehehe! Vad är det Skåne gör med vissa människor? Jo, jag vet, men jag säger det inte. Tiger som muren! Gammal kärlek rostar aldrig, som den galvaniserade spiken sa…

 

 

Nä, nu har jag inte tid med detta längre! Tvätt ska torkas och tvätt ska tvättas och tvätt ska hängas. Sicket sjå!

Plask, plask!

Uppföljning av ingenting.

 

Jag väntade med spänning (ett gravt överladdat ord i detta sammanhang!) på om “rösten” skulle ringa nu på morgonen, för hans telefon borde ju vara brukbar vid det här laget. Och som på beställning ringer “rösten”, för säkerhets skull både på min fasta och mobilen. Han ville ha hjälp (med stora bokstäver). Det var bara det att han RINGDE från sin fasta telefon. Hur gick det till?

 

 

En halvtimme senare knackade jag på hans dörr och innanför hörde jag nån som ropar “kommer” och sen börjar vissla på nån för mej obekant trudelutt. Säkert en egenhändigt komponerad. Slammer, slammer och dörren öppnas. På ett bord låg sladdar i olika färg och ett koppel av telefonjack. Alltsammans slängde jag ner i kartongen igen, varvid “rösten” satt och gapade som en fisk i ett akvarium. Blubb, blubb!

          

 

Hur kunde han ringa till mej när telefonen låg där på bordet? Jo, han har en annan telefon med luuur och sladd både uppe och nere. Jag slet ut nere-sladden och kopplade den med laddarställningen. Men så ville han ju inte ha det. Följden blev en lååång lektion i hur man får en som systematiskt ALDRIG läser instruktioner att lyssna mer än i fem minuter. Lååång är alltså lika med fem minuter. Det ska ju vara som det alltid har varit…men helst en telefonist som kopplar…

 

 

Sen svor jag över alla japaner, koreaner, kineser och allt där emellan och gick hem. Det tog två timmar tills telefonen ringer igen. Tur man har display så man ser vem det är. Denna gång var det farbror doktorn som skulle redovisa resultatet av mätningen som alltså aldrig blev gjord.  -“Jaha, så intressant! Själv var jag inte med, men det kanske lyckades ändå!” sa jag. –“Jodå, jag har svaret i min hand” hävdade han bestämt. –“Hoppas värdet var bra då!” sa jag illmarigt och la till ett rått skratt.

 

 

Sen blev det en lååång tystnad, men inte för att JAG höll låda, utan för att alla hundra hästarna sprang in i stallet och gnäggade lika illmarigt som jag gjorde innan. Men jag tackade snällt för upplysningen om ingenting och sa glatt “hejdå” efter avslutat samtal. Det är en bra doktor och han tål min humor!

Men som sagt: Allt är inte alltid som det synes vara!

Here we go again!

 

För en tid sedan hade jag fått en tid hos distriktsköterskan. Hon frågade om det var en bra tid och jag svarade att det funkade bara det regnade den dagen så. Hon svarade naturligtvis att det inte fanns några garantier för det. Nähä, det var ju synd, för den tiden jag fick var just idag, denna kanonvarma dag, då jag hellre hade suttit nere vid stranden och gottat mej!

 

 

Lydig som jag är tog jag mej dit till mottagningen bara för att få veta att apparaten som jag skulle använda var kaputt, trasig, sönder, obrukbar och åt fanders. Men det var väl själva f-n! Så cyklade jag hem och hann väl knappt passera tröskeln förrän telefonen ringer och en upprörd röst meddelar att han inte förstår sej på telefonen, tv:n, datorn och you name it. Rösten bjöd själv in sej för att kolla på min fasta telefon.

 

 

Sen gormade han och stod i så färgen i hans ansikte skiftade från vitt till rött och tillbaka igen som en kameleont. Då drämde jag i med kraft och pondus (kvinnor kan också!) att det inte var nån mening med att strimla mej eller nån annan, utan lugna ner sej och försöka hitta en vettig lösning. Det där sneda flinet som dök upp i hans ansikte vittnade om vem som satt på tronen just då:

M O I !!! Om någon kräver översättnig så betyder det kortfattat: JAAAG!

Och det var ju obekvämt för honom. Det var då hans ansikte antog en något bleksiktigare ton.

 

 

El-giganten nästa! Den här killen är jättetrevlig, men det var inte han som hjälpte “rösten”. Nej, “röstens” kille såg ytterst plågad ut (och jag hade helst velat sjunka genom golvet – snabbt och spårlöst) när han insåg att han över huvud taget inte fattade vad “rösten” sa, så “rösten” lämnade över ärendet till mej. Trådlös hemtelefon! Billigast möjliga! Mot leksaksavdelningen!

Killen frågade om vi ville ha fler än en enhet. – “VIIII vill inte ha nånting alls! Det är HAN som ska ha och det är han som bestämmer!” svarade jag indignerat. –“Vad är enheter?” frågar “rösten” mej och jag frågade tillbaka om han ville ha två telefoner, så han kunde stå i två olika rum och prata med sej själv.

 

            

 

Ut vandrade den mest hopplöst tekniska analfabet som går i ett par kängor (alla årstider) med EN telefon i ett litet paket. Nu återstår det för “rösten” att få den inkopplad (hur nu DET ska gå till?) och att mata in alla bekanta i telefonboken. Måtte jag slippa! Det har nu gått två och en halv timme…, men den måste förstås laddas först.

Oj, min telefon har visst laddat ur…!

Shoppingrunda

 

Då och då är det skojsigt att ta en tur i modebutikerna och kolla om det finns nånting nytt inför sommarsäsongen. Galgarna (Vilket konstigt ord! Varför stavas det inte med j?) dignade mest av kläder inför skolavslutningen och det är inte precis vad jag är ute efter. Det tog inte lång stund förrän jag tröttnade och gick in i en asiatisk butik för att hämta inspiration inför middagen.

 

 

Tänkte köpa mungbönspasta. Det har jag aldrig testad innan och ville prova. Ystad är en liten stad och det märks sannerligen på utbudet. Ingen mungbönspasta! Det fick bli mungbönsnudlar (typ glasnudlar, som inte smakar nånting alls). Det brukar jag handla. Det är som att äta tunntrådig spaghettiliknande vatten i fast form. Bättre beskrivning är svårt att ge, men vatten är ju gott!

 

 

I min besvikelse över utebliven mungbönspasta så hittade jag detta istället. Det vattnades i munnen och utan att tveka hade jag köpt en påse snacks av ris med kokosmjölk och goda kryddor. Jag måste tröstas! Upptäckte snart att dom var direkt livsfarliga! Amen!

 

 

Släntrade in på Sucken på vägen hem. Kanske kunde jag hitta nåt lätt, somrigt plagg här då. Fast redan innan jag kom innanför dörrarna visste jag ju att det var kört. Rasslade lite bland galgarna (som borde stavas med j, fortfarande) och styrde sen kosan mot porslinsavdelningen istället. Nähä, inget där heller (Så sparar man pengar!).

Men påslakan och örngott är väldigt svårt att låta bli. Vanligen tar jag långa omvägar för att slippa gå i närheten av handdukar, lakan och tyger. Men med den tragiska (?) mungbönspastan i färskt minne drogs jag ovillkorligen mot ett par söta örngott. Jaha, det var det det! Jag blir rädd för mej själv! Hur många örngott har inte jag? Va? Och väskor? Och skor?

 

 

Men nu kom jag till avdelningen “Behöver”. Lite girly things sitter aldrig fel. Och har man tur så har man, för just nu kostade mascaran mindre än vanligt. Halleluja! Kajalen jag har kvar hemma är inte mycket mer än vad som ryms ytterst på en tandpetare. Det var ju fina fisken! Julafton alla redan och alla paketen till mej…

 

 

Så får jag äntligen ligga i sängen med mina nya örngott under huvudet, ätandes mina crunchy ris-vaddetnuär och läsa i min braiga bok medan regnet smattrar mot fönstret!

That´s life!

Nyttan av att cykla!

 

Tänk er all den ansträngning man måste uppamma för att cyklandes ta sej uppför en seeeg backe för att komma till macken, som är mitt utlämningsställe av beställda böcker. Tänk er sen hur lååång i synen man kan bli när man inser att man glömt ID-kortet, som man MÅSTE visa upp för att få ut sitt paket. Backen hemåt gick ju i ett huj!

 

 

Men tänk er nu att man återigen tuffar uppför samma backe med ID-kort, pengar, åk-kort, konsumkort, bankkort och jag vet inte alla kort, bara för att vara på den säkra sidan. Det räcker ju tyvärr inte med detta. Man måste ha sin MOBIIIL med sej för att visa upp vilket nummer det står på paketet. Och tänk nu på det värsta som kan hända dåååå! Jo, att man har GLÖMT mobilen och paketnumret!

 

 

Det blir väldigt mycket tänkande nu, för tänk er att jag inte får ut paketet. Dom säger att det inte räcker med namnet för dom har 100-tals paket att leta igenom. Vad gör man då? Välter upp och ner på hela inredningen och morrar högljutt? Går bärsärkagång genom godishyllan med Marabou Mjölkchoklad? Nä, inte jag inte! Jag tar min cykel och öser nerför backen igen. Man får ju tänka på att det gör gott för bilringarna!

 

 

Uppför backen för femtielfte gången med hela väskan full av pappersnäsdukar, plånbok, lille-kameran, mjukiskasse, nässpray och inte minst mobilen. För nu ska det väl ändå lyckas! Glad i hågen äntrar jag disken bara för att upptäcka att telefonjä…eln är DÖÖÖD! Jag försöker med konstgjord andning fast jag inte ens visste vilket hål jag blåste i! I panik prövade jag till och med hjärt/lung-räddning, men nä-hä! Nu kom det däremot ett litet morr. Från mej.

 

Nåt surrade till väldigt svagt. Och så ett litet kvävt pling. Den leeever! Med det allra svagaste ljus som bara gick att uppbringa med ett urladdat batteri, kastade vi oss över dom dunkla siffrorna och med en suck la den av igen. Det mest ironiska med hela den här mobil-historien var innehållet i paketet. Det var två böcker och den ena heter “The afterlife of Billy Fingers”. Men min Billy dog ju inte heeelt…

Life companion var det, ja!

Ovinst med drömläge!

 

På väg ner till stationen mötte jag en granne. Hon skulle köpa lotter, sa hon. Hon är en riktig turgumma. Jag fattar inte hur hon gör, människan. Så jag bestämde mej för att jag kanske kunde få lite tur bara av att ha stått nära henne ett tag. Kiosken nästa! Jag kom ut med tre lotter – två Tia-lotter och en Triss, inalles 50 kronor. Expediten sa: Då får vi hålla alla tummarna! Men det går väl inte, sa jag. Då kan jag ju inte skrapa!

Lite skratt är också en vinst.

 

 

Första Tian var det ingenting på. Attans! På den andra kammade jag hem hela 100 kronor! 100 kronor! Det är ju 100% vinst på den totala insatsen och det är mer än jag någonsin fått på en Tia-lott eller Triss! Bara att buga och tacka! Sen återstod Trisslotten. Jag kände segervittringen…

Jag skrapade och jag skrapade. Ända ut i kanterna så det inte skulle finnas en ända pytteliten möjlighet att missta sej på att det skulle kunna vara en riktig högvinst. Hjärtat klappade som besatt. Vad är detta? Vad betyder en stjärna alldeles ensam? Nu är nåt stort på gång!!!

Men vad får jag se alldeles bredvid stjärnan? Jo, tre lika + stjärna = skrapfältets alla belopp. Jahapp! Ovinst igen då! Fast väldigt nära var det. Då hade jag kunnat kamma hem en nätt summa på över 2 millar.

 

 

För säkerhetsskull gick jag raka spåret in på Pressbyrån, för jag KUNDE ju ha sett fel och i annat fall kunde man kanske vända den där nian till en sexa och då skulle det ju vara maxat. Hon bakom disken såg medlidsamt på mej och förklarade pedagogiskt, som till ett barn, att “tyvärr” gick inte maskinen med på att vända några siffror.

Men jag plockade ut mina vunna 100 kronor och kände det som om turen ändå vänt. Man kan få mycket för 50 kronor. Till exempel nästan en hel resa till Malmö. Om tågen går vill säga…

Jag har fått flax! Tack, turgumman!

Cykla till affären igen…då…

 

Så blir det när bil och chaufför lämnar Ystad för vistelse i Stockholm i två månader. Som den fantastiska kock han är blir det numera bara ett par tråkiga salladsblad till middag. Möjligen flankerade av ett par körsbärstomater och en hög rivna morötter. Adjö goda räksoppan! Adjö lyxiga laxrätten! Adjö med allting förresten!

 

 

Nu luras jag igen. Det ska bli härliga grönsaksrätter morgon, middag och kväll. Sallader, juicer, gratänger och soppor. I like! Och sen ska det bli jordgubbar och meloner i långa banor. Tror visst att jag är lite hungrig. Måste ut i köket och ta en bit av potatisgratängen från igår. Muuuums!

 

 

Tiden går och vi med den! Därför ska jag göra en kort tillbakablick, utan att för den skull gå baklänges. Jag vänder bara ögonen inåt och ser den senaste tiden i min minnesbank. Ja, just det, ja! Vi var i Hammar vid Hammars backar en sväng igår. Det blåste så himskans kallt så vi nästan blåste tillbaka in i bilen när vi öppnade dörrarna. Riktigt oskönt! Vi for vidare och hittade en öppen lada istället.

 

 

Ljuset var inte det allra bästa, men där satt några svalor och undrade vad som var på gång. Det blev ett jädrans flaxande ut och in – men ursäkta att jag störde friden! Nån harklade sej nånstans i byggnaden och vi ville ju inte göra intrång, så vi gled vidare. Lika slimmat som två svalor. Vart skulle vi ta vägen nu då?

 

 

Hem…för att vara exakt! Det har inte varit så här kallt sen det var det sist, banne mej! En god kopp te och klappa katten fick duga hemma i värmen. Vilken tur att jag köpt målarfärg till elementen, kom jag på! Då får jag äntligen måla och slabba! Jag har kvar en gammal sagobok som heter “Tre kissar med färg”. Och tre penslar har jag också, men bara en burk…

Framåtblickningen börjar….NU! Oj, det kom en klutt färg på mattan…

Skåne i mitt hjärta!

 

Det har inte regnat på länge. Solen har gassat och fått oss nästan att vänja oss vid sommartemperaturer under hela april månad. En underbar tid och en underbar värme. Kaffekorgen packades flitigt och “inspektionsrundorna” på landsbygden var otroligt givande. En lång utdragen vår är vad alla önskar sej och det var precis vad vi fick.

 

 

Så kom då lite fjuttregn. Genast blev utsikten disig och bakgrunden obestämbart grå. Det är annat det än att stirra in i en tegelvägg på andra sidan gatan mitt i stan. Nu behöver ju inte jag det, för jag har inga tegelväggar i vägen, bara en småstadsidylls puttriga gamla hus att vila ögonen på. Små söta innergårdar fulla av blommande magnolior och körsbärsträd. Fint som snus!

 

 

Jorden brinner! Ingalunda! Och det är ingen hägring heller. Fukt och värme i kombination kan inte annat än utmynna i en dissymfoni (ej att förväxlas med diss-symfoni. Man får se upp med stavningen här. Jag höll verkligen på att snubbla i min egen ordhabrovinkel... jisses). Åter till bilden som kan ses som en utbredd våreld på längden.

 

 

Och vad skulle en utflykt i det skånska landskapet så här års vara utan ett svanhopp ner i den honungsdoftande rapsåkern? Min absoluta favoritväxt utan motstycke, allt på grund av doften som gör mej berusad och näst intill vimmelkantig och yr. Eftersom jag inhalerar kraftigt när jag ser raps blir jag hööög på syre. Det är ju inte heller så bra. Syre är tyvärr dödligt. I alla fall på sikt.

 

 

Leo ville köpa getost på Vilhelmdals gårdsmejeri och där träffade jag den här lilla killen. Faktum är att vi inte hade ögon för något annat än varandra. Han till och med försökte forcera järngrinden emellan oss. Han försökte krypa under den. Han tuggade frenetiskt på den. Men ack nej, det fick bli kärlek på distans. Forever…

 

 

Så vände jag blicken mot himlen och fick se svalornas kärleksfulla uppvaktning. Av detta myller av svischande svalor lyckades jag få dessa att fastna på bild. Jag är stum av förundran och beundran av deras flygskicklighet. Och evigt tacksam!

Tack, tack, tack!

En av dom DÄR dagarna

 

Om man inte gör reklam för sej så syns man inte. Så sägs det i alla fall. Det kan ju vara sant, men nu hade jag inte direkt viftat med en massa flaggor eller satt upp posters på lyktstolpar eller gått omkring på stan med en “macka”. Jag hade bara slängt ut en bild på facebook. Tack, kära facebook, för att du gör vissa saker möjliga!

 

 

Den bilden öppnade en dörr jag inte visste fanns. En riktigt trevlig dörr, som i sin tur öppnade rena rama portlidren. Åt flera håll! Jag kände mej nästan handfallen och visste först inte i vilken ända jag skulle börja. Okej, det var ju bara att sätta ena foten framför den andra och vips hade fötterna börjat springa som små trumpinnar.

 

 

Vem hade väl kunnat ana att en bild från trakterna där min mormors mor är född, skulle generera att jag plötsligt fick en massa släktingar (visserligen på håll, men ändå) här och där. Dom var många redan innan, men nu ramlade det in en massa levande också. Alltid ett plus. Dom kan ju både prata och skriva. Vilket framsteg! Mina förhoppningar ökade med hästlängder!

 

 

Nu behöver jag kanske inte leta i gamla plogfåror längre. Å andra sidan så har jag högar av material att rota i. Det är som att jobba inom polisen eller arbetsförmedlingen – högarna hopar sej. Inte kul alls. Jo, förresten. Regniga och kalla dagar…

Summan av detta är att nån har “sprungit på mej”.

Nice!

Pekoral…so what?

 

Jag såg en bild idag som grep tag om mej. Den gjorde mej inte glad, men heller inte ledsen. Den svepte in mej i en känsla av sorg och saknad. En sån där känsla som man aldrig riktigt kan dela med någon annan. Som att ensam vandra på en smal grusväg på landet en sommarkväll och plötsligt stanna upp för att framför dej uppenbarar sej det vackraste du sett och du kan inte dela det med någon. Och ingen skulle tro dej.

 

 

Det kan vara ett muggigt övergivet hus, där putsen lossnat och hängrännorna rostat sönder. Där mossan slagit rot och bildat nya kolonier på taket. Där färgen flagnat runt fönstren och där några rutor spruckit av ålder. Där trädgården har fått fritt spelrum med mandelblom och liljekonvaljer. Där dom ursprungliga dofterna får plats.

 

 

Ensamheten. Den värsta av all känslorna. Någon berättade att han hade 214 vänner. På facebook. Men ingen känner honom. Att ha vänner idag är sällsynt. Jag har tur som har mina få vänner. Vänner för mej är inte en massa bekanta som jag flamsar och lever en låtsasvärld med. Mina vänner känner mina sår.

 

 

Livet är skört, men samtidigt oändligt och evigt. Som ett fladdrande ljus, ett tomtebloss. Längtan efter förståelse och medkänsla förblir oftast bara en längtan. Det vi har här låter vi glida iväg utan att riktigt kunna hålla i det, som att det skulle komma tillbaka. Men det gör det inte. Aldrig på samma sätt. Aldrig med samma känsla.

 

 

Om man tror att man är en svala söker man sej till svalbon. Det är inget fel i det. Jag känner människor som tror dom är krokodiler och kalkoner. Det finns dom som tror att det går att kompensera kortväxthet med att gapa och kommendera. Vi är i sanning olika.

 

 

Vägen är ensam, även i sällskap. Den ska vara ensam. Den ska vara självupplevd. Det är det som är själva målet. Att hitta SIN väg och att följa den. Det är där man hittar sej själv och inte den spelande nickedockan som vill vara alla till lags. Livet är storslaget och vägen likaså…

Nä, nu går jag! Har inte lust med detta längre!