Ingen sol i sikte

 

Kylan håller oss i ett järngrepp och snön yr. Den yr in i näsan när man andas. Jag behöver väl inte upprepa att det var ett bra tag sen vi hade sol hela långa dagen. Varje gång dom lovar sol så har dagen för detta skjutits på framtiden. Man får vara sin egen lilla sol och det går ju för all del bra det också. Bäst är ändå att inte titta ut…

 

 

Den känslan som jag upplever när jag ser på landskapet är ren ödslighet. Vart man än beger sej så ser det lika ödsligt och övergivet ut. När vi var i Kåseberga häromdagen kändes det som att vi var dom enda levande i världen. Livet hade liksom frusit fast mellan två händelser. Som om man klippt ut en ruta i en film.

 

 

Nu längtar jag efter tö. Ingen mer snö. Tänk dej ljudet från droppande stuprör och den första värmande solstrimman på blek hud. Tänk dej leriga stövlar i blåsippsbacken och hur kul det är att göra stövlarna rena sen. Tänk dej dom skira små gröna musöronen på björkarna utmed skogspromenaden.

 

 

Det är en ljuvlig tid vi har framför oss. Knoppar som brister, smaragdgröna fält och människor som sitter på varenda parksoffa. Finns det nåt härligare? Ja, det skulle vara det där första doppet i havet i så fall. Om bara två dagar är det en ny fräsch månad – februari – och sen är det inte långt till “Alla hjärtans dag”. Tur att det inte går åt andra hållet…

 

 

Mot Sherwoodskogen! Lövgrodor och kronhjortar får se upp då vi kommer farandes i raketfart med våra kameror. Här ska fotas, sanna mina ord! Och inte så mycket som en myra går säker! Livet återvänder…

Åååh, så jag längtar!

Brrrrrrr, vad kallt!

 

Efter alla tråkiga strapatser vi har fått utså den senaste veckan, var det skönt att ruska av sej alltsammans ute i det vintriga landskapet. Först med en promenad i parken, där måsar och tärnor samlats i det lilla öppna vatten som fortfarande finns kvar.

 

 

Vi fortsatte ner mot småbåtshamnen där stranden intill bara var som en stor istäckt massa. Vågorna slog upp med kraft och bakade in isen med lite mera is vid varje översköljning. Det såg ganska maffigt ut när issörjan slog upp som lavapiskor.

 

 

Hamnen var också täckt av is och som såg ut som ett lapptäcke. Jag gillar verkligen inte vintern, men man kan få ena riktigt läckra bilder. Nu kändes det som att en tur till Kåseberga skulle vara kul. Att ta bilder i den hamnen måste vara enastående, så sagt och gjort…vi puttrade dit.

 

 

Jamen, se där! Två väktare vid hamninloppet! Som två andeväsen står dom där och ser lite skräckinjagande ut. Vi vågade oss inte ut på den piren. Den såg alltför glashal ut, så vi tog oss vidare utmed stranden och hittade mera sjöfågel.

 

 

Hahaha, den här “göken” hade inte en susning om att en biffig våg var i annalkande bakom honom. Han var mer nyfiken på vad vi hade för oss. Och så satt vågen där! Splasch! Det blev ett riktigt dopp i grytan! Tack för det, pippin!

Nu hem till stugvärmen igen! Jösses, vad kall jag är om stortårna!

Naturen är min vän

 

Med min bakgrund har jag fått lära mej att det inte är lönt att ljuga. Att ljuga kan stå en väldigt dyrt. Finns det en enda gnutta misstro mot en person, så är det nu den växer sej till ett faktum. Som en svulst. Den går inte att skrubba bort. Få saker i livet är så efterhängsna som just misstro.

 

 

Jag orkade inte befinna mej i samma rum, i samma hus, där misstron smugit sej in genom brevinkastet. Som besatt ville jag återställa ordningen och få bort det onda och fullkomligt onödiga som trängt sej på som en mardröm om natten. Jag tog planet till Skottland.

 

 

Nästan… Denna plats ligger dryga milen från mitt hem. På cykelavstånd faktiskt. Okej, att cykla mitt i vintern i 13 sekundmeter och 5 minusgrader är knappast lämpligt. Det skulle jag i högsta grad kalla självplågeri. Jag åkte bil hit och ville bara få huvudet rensat från alla idiotiska tankar som slagit rot det senaste dygnet. En vacker plats hjälper verkligen till.

 

 

Jag drog mej mot ån som en gång varit en sjö - Hammarsjön eller Hammars sjö. Den fanns där i alla fall för 200 år sen, innan man dikade ut området för att få odlingsmark. Överraskande nog hittar jag en å full av kristaller och glimrande diamanter. Det var nästan så man kunde höra klirret när dom små isklockorna slog emot varandra i vinden.

 

 

Naturen kan man lita på. Naturen gör sej inte till eller beter sej girigt och lögnaktigt. Naturen är som den är, varken mer eller mindre. Den kan vara hotfull, men inte på ett förtäckt sätt, utan väldigt öppet och väldigt tydligt. Inget smusslande och viskande. Bara omväxlande och lika naket som ett nyfött barn.

 

 

Så sprack himlen upp för ett ögonblick. Fälten fick en vilsam och förföriskt varm färgskala, som trängde bort alla tankar på tärande kyla och iskalla vindar. Nuet gjorde sej påmint, men nu på ett positivt sätt. Jag hade fått mycket med mej tillbaka att ta vara på. Det gäller att skaffa sej distans till det som gör ont, så att det inte hinner få grepp om en.

Nu är jag Plåt-Niklas igen!

Idag behöver jag en KRAAAAAM!

 

Orättvisa beskyllningar, påhopp från oväntat håll, opålitliga och lögnaktiga grannar är absolut det värsta jag vet. Jag vill inte ha med sådana människor att göra! Inte någonsin! Och nu vet jag inte längre vem man kan lita på. Jag är uppriven, ledsen och mår sämre än nånsin.

 

 

Det enda jag önskar i livet är att ha ärliga människor omkring mej! Var hittar man dom? Bloggen blir inte längre än så här. Jag måste gråta en skvätt…

Snyft!

Det ska va gött å leva!

 

Medan Leo har varit i Västergötland och förmodligen haft det rätt soligt och fint, har jag fått roa mej på egen hand. Det har jag inga problem med. Särskilt inte om jag får botanisera i butiker. Det går bra med vilka butiker som helst. Härom dagen kom jag hem med en mössa till Leo. Han tyckte väl det var lite onödigt, men jag vill ju ha MIN mössa för mej själv. Och då tänker jag i första hand inte på lössen…

 

 

Jag har ett par fina solglasögon med polaroid. Eller hade, mera exakt. Dom bytte nästan omärkligt ägare, utan min medverkan vill jag understryka. Men som den listiga kvinna jag är (håll nu med!) gick jag till affären och köpte ett par nya till mej. Ett par superkvinnliga! Jajamensan! Ingen karl med självaktning vill bli sedd iklädd kvinnosolisar!

 

 

Och nu kan man ju börja undra lite smått vad jag nu kastat ögonen på under dessa två möjliga shoppingdagar. Jo, jag hittade nåt nytt och spännande. Det har kanske funnits i övriga Sverige i flera år, men då måste man tänka på att jag mer eller mindre bor på laaandet. Här har vi minsann inte ens söndagsöppet!!!

 

 

Så hem kom jag med två förpackningar av detta lilla fantastiska mirakel. Tänk att jag köpte två stycken utan att ens veta om det skulle smaka ost med choklad eller choklad med ost. Nu när jag smakat kan jag redan på förhand säga att det krävs hänglås på dom innan Leo kommer hem och kastar sej in i kylskåpet. Sen får vi roa oss med “Gömma nyckeln”.

 

 

Alternativet är att jag gömmer dom bakom huvudkuddarna i sängen och smyger upp dom mitt i natten i skydd av mörkret och slickar i mej godsakerna i största hemlighet. Det är bara det att han har en övermänsklig förmåga att nosa rätt på allt som inte ska nosas rätt på. På tre röda skulle han stå lutad över min säng och fråga om han får smaka.

 

 

Kan någon snäll person upplysa mej om huuur man behandlar ett sånt här problem. Räcker det med terapi eller ska man behöva hota med mattpiskan? Leo går nämligen inte på vad som helst. Han lurade nämligen sin egen lillebror en gång att Kalles Kaviar var giftigt. Det har satt DJUPA spår i brodern! Terapi är nog bäst ändå.

Nä, enklast att snabbäta upp det själv!

Inställd resa

 

Tanken var att vi skulle resa till Magra och Alingsås i morgon. Leo ska träffa en nyckelperson på onsdag och vi hade tänkt ta en avkopplande resa i Västergötland en dag innan för att stillsamt ta adjö av Magra med lite fotograferande och sen sova över i huset en sista gång.

 

 

Så blir det nu inte! Leo måste resa ensam för det har kommit ett stort, fett, oönskat hinder emellan. Nu är alla planer omkullkastade och om det är på gott eller ont vet vi inte ännu. Det där feta, oönskade har ett namn, men man ska inte spä på det som redan är dåligt. Huvudsaken är att det som måste göras blir gjort.

 

 

Det går alltid att forcera hinder, men kanske inte riktigt som man tänkt sej. Och det här hindret kom så oannonserat. Leo vill inte utsätta sej för “det feta” och “det feta” avskyr mej som pesten. Konstigt att man kan hata nån man aldrig träffat eller pratat med! Det hela handlar om kontroll! “Det feta” kan ju få namnet Kon Troll då…

 

 

En sorgesam stämning la sej över oss och vi försöker vända allt till det positiva, därför tar vi en bit choklad till kaffet (hehehe). Bilderna till denna blogg kommer från gårdagen. Det var grymt blåsigt och fruktansvärt kallt. Ingen drömsituation alltså. Så kommer nog resan till Alingsås se ut också och därför hade det underlättat om vi varit två…

…men Nogi slipper vara ensam!

Varken hackat eller malet…

 

Vill ni höra en historia som jag hittade på alldeles nu, alldeles själv? Dum fråga, för den som läser detta kommer inte undan. Och läser man inte historien så kommer man att undra resten av sitt liv vad det var för vits med den. Här kommer den i alla fall!

Kunden till affärsbiträdet: – “Jo, jag hittar inte det där kaffet jag skulle ha!” – “Nähä, vad var det för ett kaffe då?” – “Det skulle vara ett kaffe som heter “Duga”.

Applåder är tillåtna!!!

 

 

Vi gick in på Röddingebergs och medan jag stod där och väntade såg jag dessa hjärtan. Och ju mer jag tittade på dom ju mer sorgsen blev jag. Jamen, kolla bara! Hur utfryst är inte den lilla ensamma valnötspralinen? Men efter ett tag vände jag på det och såg hur alla hjärtana istället bedyrade sin kärlek till alla ensamma. Så gulligt!

 

 

Ute är det inte lika gulligt, utan grått och vått. Det lär inte sitta nån på den här bänken och hångla på ett bra tag. Här sitter man annars när man vill äta en god glass eller studera människorna som passerar förbi på “gågatan”. Idag var ingen intresserad av att studera nånting utomhus. Man ville bara in!

 

 

Det finns ingen som helst anledning till varför jag lagt in den skånska flaggan mitt i detta ingenting. Jag kommer nu att hitta på ett skäl och det är att den har lite glada färger på sej och att den snott sej lite elegant runt sin egen axel. Flaggaxel.

 

 

Härom dagen kom jag på en grej, att om man vill ha kontroll över alla andra så måste man vara av ett särskilt slag. Jag känner många som heter Kon Troll. En del stavar det Con Troll för att dom vill kamouflera vad dom är ute efter. En del ser bara ut som vanliga grisar, men det går ju bra det också…

 

 

Vad härligt det är när man kan bringa lite ljus i tillvaron! Att bo och leva i Ystad ger åtminstone mej en massa utrymme att hitta på små krumbukter och finurligheter. Dom finns överallt om man vill se dom. Man behöver inte lyfta på alla stenar.

Och inte hacka eller mala heller för den delen! Bara vara!

Gulaschsoppan

 

Snorgärsen fortsätter sitt snörvlande och nysande. Feberstinn masar han sej sakta mellan sängen och soffan. Sistlidna natten var nog den värsta i mannaminne. Tapeterna krullade sej på väggarna – först ner, sen upp och sen ner igen – i timmar. Det rasslade och kved i väggarna. Jag övervägde starkt att hämta in madrasserna från den iskalla vinden.

Hoppsan! Där flyttade sej den megatunga byrån en halvmeter in i väggen av Snorgärsens senaste nysning! Jag har svårt att tänka mej att detta skulle vara en vanlig förkylning som är inne på sitt nionde dygn. Dessutom har jag inte blivit smittad – jag, som är en mästare på att nosa upp virusar…

 

 

Så jag slängde mej över datorn och letade upp ett recept på en urstark gulaschsoppa, som förhoppningsvis skulle driva ut det lilla elaka viruset, som intagit Snorgärsens kropp som sin boning. Jag hittade ett sopprecept med massor av vitlök, sambal oelek, vinäger och annat “hot”.

 

 

Det tog timmar att skära, hacka, strimla och koka denna brygd och jag duttade i lite extra av än det ena och än det andra. Nöjd med resultatet ställde jag underverket på bordet med yoghurt till. Snorgärsen dök hungrigt ner i matskålen och reagerade inte det minsta på styrkan. Han tyckte inte det smakade nånting alls!!!

 

 

Mitt förvånade ansiktsuttryck? Det ska vi inte prata om! Nä, så jag sparkade in honom i badrummet och hällde skållhett vatten över honom!

Får se om det hjälper!

Snorgärsen

 

Jag har en snorgärs här hemma. En stor en på nästan två meter. I kilo vet jag inte, men jag har mina aningar även om gärsen själv inte vill avslöja detta. Sanningen är den att han inte vill veta det och hellre vilar på gamla lagrar. Jag är säker på att han tror att alla hans kläder krympt i tvätten…

 

 

Om man är en fiskgärs (i motsats till snorgärs alltså) behöver man inga kläder. Då simmar “kostymen” i vatten hela dagarna och är alldeles lagom. Alltid. Kan fiskgärsar snora? Ja, man kan ju börja undra eftersom man säger snorgärs. Stackars firre! Med min livliga fantasi kan jag se hur gärsen nyser i vattnet och orsakar vågor ända ner till Indiska Oceanen.

 

 

I morse var jag så gott som färdig med frukosten utom med den vispade mjölken. Snorgärsen tog sej an den och kom sen vinglande med varsin mugg, en i vardera hand för att vara exakt. Och just som han skulle ställa ner min mugg exploderade hans lungor och innehållet i hela hans munhåla spred sej över kaffe och mackor. Uuuuäääck!

 

 

Gissa hur min min ser ut i det ögonblicket! Jag hann inte ens fundera över vilket som skulle varit värst – kaffe över hela mattan eller en stor slemmig tingest som extra dekoration ovanpå osten. Det kontaminerade kaffet i min kopp åkte ut och nytt kaffe såg dagens ljus. Mackorna smakade inte så gott som jag tänkt.

 

 

Som den katt jag är försöker jag överse med dom hundlika arvsanlag snorgärsen har. Smidigt och lättsamt konstaterar min hjärna att ingenting egentligen har hänt. Inget mer än att jag i princip fick göra om hela frukosten. En riktig katt äter inte vad som helst…

Mjaaaooouuuuuuu!

Vi öste sand, ja ja…

 

Så dumt att jag missade att ta en bild på det, för det var ju ett totalt misslyckande! Har någon mer än vi försökt peta i blöt sand genom en smal tratt ner i tvålitersdunkar (Åsens mjölk)? Nåja, något ska man väl vara ensam om här i världen. Sen försökte Leo ösa upp sanden med en snöskyffel och pilla ner i den knappt femkronors-stora dunköppningen. Det gick sådäääär…

 

 

Jag lämnade honom i sandgropen han lyckats åstadkomma och ställde mej vid badbryggan för att fånga lite vågskvalp. Det blåste inte måttligt heller och sand yrde in i ögon och mun. Det knastrar fortfarande mellan tänderna. Solen dök ner bakom molnen och lekte tittut. Vinden fick spännande nog vågorna att ändra riktning.

 

 

Det känns lite konstigt att stå och titta på havet i mitten av januari och tänka på att det inte är så himla långt till badsäsongen. Där borta på stranden håller vi till då och försöker fånga varenda lilla solstrimma i jakten på D-vitaminer och skönhetsideal.

 

 

Bryggan fick sej rejäla omgångar av piskande vågor. Leo ställde sej framför mej för att fotografera samma sak, men överraskades av ett ofrivilligt fotbad. Tur att kängorna var vattentäta! Alla plankorna till bryggan ligger staplade på hög bakom oss på lagom avstånd från att flyga till väders.

 

 

På stranden hittar man massor av skulpterade formationer. Här en urgröpning dekorerad med sjögräs. Som en liten bivack. Längre bort låg en stubbe och guppade i strandkanten till tonerna av “Till havs, ti-i-i-ill haaavs”. Där lär han ligga till sommaren.

 

 

Den kallas numera Lilla Italien, för en stubbe mera lik en stövel och Italien har jag aldrig sett. Nu var Leo färdig med sitt ösande och fotande så då var det dags att gå mot bilen. Parkeringen låg så gott som öde, liksom minigolfbanan. Ja, jag stod ju där!

 

 

3:ans hål. Bort med lite fallna löv och jämna till lite på banan och svisch iväg med bollen – och där satt den! Beundrande blickar från den glassätande publiken runt omkring. Stolta steg mot nästa utmaning…ett sus när klubban svingas igen och där…flög klubban ur mitt grepp! Plopp, back to reality!

 

 

Nu går vi hem, sa gubben. Ja, nu går vi hem och sätter på hurran, sa gumman. Jag fryser, sa gubben. Jamen, vi är snart hemma, sa gumman. Jag måste nog köpa ett par varmare vantar, sa gubben. Du får värma fingrarna på spisen, sa gumman. Men då bränner jag mej, sa gubben. Men du blir varm i alla fall, sa gumman.

Jag fryser om fötterna också, sa gubben…

Mellan regndropparna

 

Hittills denna vinter har det inte annat än regnat och regnat. Det kunde ju har snöat och snöat, men det har det inte, utan regnat och regnat (i den ordningen), såvida det inte blåst orkan eller stormat. Idag blev vi less på vädret och drog kustvägen bort mot Simrishamn.

 

 

Pilarna kurar ihop sej i vinden och det gjorde jag också när jag med rinnande ögon och håret yrande, stretade framåt mot mitt mål. Yr i håret kan var vara om man inte har mössan på sej! Att gå åt andra hållet var inte alls besvärligt. Vinden bar, om man säger så.

 

 

Vågorna gick höga på havet nere vid Sandhammaren. Till och med plankorna på gångbron var så böjda så man nästan blev sjösjuk. Fy tusan, vad mörk himlen var! Vi skulle bara kolla hur högt vattnet stigit, men märkligt nog hade det knappt stigit alls. Och plötsligt badade vi! Ja, i sol alltså!

 

 

Vågorna skummade ystert och vräkte stora plymer av vattenkaskader efter sej. Mäktigt! Trots att det blåste kraftigt kändes det inte alls kallt (+8 grader, men ca 15 sekundmeter i vindarna). Till och med solen värmde på huden. Ja, och så började det regna! Vad annars?

 

 

När vi åkt en bit tittade solen fram igen. Nu hade vi nästan kommit till Gislövshammar och bestämde oss för att se hur vågorna betedde sej runt den lilla udden. Det var ju nästan surfingvågor. Gröna, stora och rullande. Och vi hann väl bara precis gå runt byn så tornade eländet upp sej på himlen igen, mörkt och hotfullt.

 

 

Leo är nästan alltid hungrig. Leo ville ha mat. Leo började knorra. Leo hade ätit ungefär en timme tidigare. Leo kom inte ihåg det. Jag erbjöd honom en majskolv, men han avböjde. Inte tillräckligt mycket majs i den, tyckte han. Det är till att vara petig med maten. Jisses!

 

 

Då fick det bli Nya Rökeriet i Simrishamn. Vi åt bergtunga och risotto som var proppad med olika skaldjur. Det var sannerligen mat för Måns. Synd bara att dom inte har så man kan ta kaffe efter maten…

Jäklar! Nu börjar det hällregna igen!

Lite ordhistorik

 

Vid det här laget vet alla att jag fascineras av ord och deras ursprung. Ett ord som vi ska ta upp här idag är ordet frukost. För att tydliggöra detta ord mera detaljerat består det egentligen av två sammansatta ord – fru och kost. Så långt är alla med.

 

 

Om det är en enda nu levande själ som behagar tro, att detta innebär att det är frun i huset som varje morgon före makens uppstigande ska tillreda en delikat måltid i köket, har fått allting om bakfoten (vilket också är ett intressant ord). I Danmark betyder ordet frukost lunch och där säger man morgenmad när vi säger frukost.

 

 

I fornsvenskan sa man frokoster och vips kan man ana sej till att ordet inte alls är svenskt. Förutom möjligen senare delen av ordet – kost. Fro är ett tyskt ord (av vro – uttalas frå) som betyder tidig. Men nu är det ju lite knepigare än så här förstås. För det betyder inte ens frukost, det som vi idag menar med frukost.

 

 

Från början var frukosten inte en måltid som man intog det första man gjorde innan man borstade tänderna. Glöm det! Nejdå, man hade borstat tänderna för länge sen, om man nu hade en tandborste över huvud taget. Pekfingret fick nog duga i bästa fall.

 

 

Frukost åt man efter det första arbetspasset sådär vid åttarycket eller niotiden. Men sen har socialstyrelsen varit framme och pillat på tiderna och bestämt antalet mackor och hur mycket juice man ska dricka och så bannlyste dom äggen och allt fett. Det var DÅ vi började bli allt fetare…

Nu äter vi frukost som vi vill, när vi vill och hur vi vill! Å gott är det!

******************************************************************************

PS! PS! PS! Det var inte alldeles lätt att hitta bra bilder i egna fotoarkivet, men ni har säkert egen föreställningsförmåga. Jag har ingen bild på frun, ingen bild på nån frukost, ingen bild på tandborstar, ingen bild på…men vad tusan, det handlar ju om historik, så håll till godo!