Medan resten av landet verkar lida av kyla och regn, gottar vi oss här i söder i solsken och behaglig värme. I Kåseberga bakar dom gott bröd och deras kardemummasnurror går minsann inte av för hackor. Men det visste vi när vi fyllde kaffetermosen och rullade dit. Bullarna är stora och mättande. Och förföriskt goda!
Här bredvid Ahls Rökeri går stigen upp mot Ales Stenar. Just där jag fotar finns några bord och bänkar för den som bara vill äta medhavd mat eller fika. Så nu vi sitter här och låter oss smekas av höstsolen, beundrar utsikten och känner oss förbaskad lyxiga. För det ÄR en lyx att vistas på denna gudomligt vackra plats när turisterna åkt hem!
Kaffet är urdrucket. Bullarna är uppätna. Kvar finns bara lite socker i mungipan, som man kan spara till senare om man vill slicka i sej minnen från bullen. Om man kan vänta så länge vill säga. Fåren betar i lugn och ro, obekymrade om oroligheterna i Syrien och svängningarna på börsen. Men vi tar oss vidare upp till stenarna.
Ännu tvistar di lärde om vad detta egentligen är för ett “monument”. Man har hittat skålgropar på en del stenar och det betyder att dom kan ha återanvänts från en tidigare gravplats. Så säger man i alla fall. Jag bryr mej inte ett skvatt vad dom dillar om (törs jag säga som älskar arkeologi!!!). Här möts himmel, jord och hav i ett fantastiskt samspel och det fyller mej med vördnad och förkrossande kärlek på nåt sätt.
Hehehe! Vad sött! Båda blänger på mej som om jag vore från Mars. Undrar vad som far runt i hjärnan på dom. För Leos del antar jag att han tänker såhär: “Jag tjurar för att ingenting blir som jag vill NUUUU!” Och kvigan tänker kanske: “Snart är jag stor nog att träffa tjuren!”
Här är några av kvigans kompisar. Dom står perfekt för att illustrera hur nära det är till Ystad, som ligger längst bort i bukten. När jag var ung fick jag för mej att det var en lätt match att gå dom två milen dit. Ack, vad jag bedrog mej. Efter halva sträckan fick jag vackert stå och vänta på bussen i en halv evighet…
På en av stenarna såg jag nåt litet rödaktigt blänka till. Så fint den smälte in mot det gråa. Tänk, vad en så liten, pyttig varelse kan göra för att få en att uppleva skönhet! Göra och göra förresten, den gjorde ingenting. Den bara fanns där för mej, just då. I solen. Tack, lilla pickelnyga!
Det lider ingen brist på fantasi hos innevånarna i denna by. Soffliggaren känner vi alla till som har några år på nacken. Han bor på Egebjersvägen, så nu vet ni det! Egebjer är danskt så det förslår, man jag har då aldrig sett en ek på flera mils avstånd från platsen där jag står. Och berg kan man också diskutera, eftersom alla höjderna häromkring är sandåsar.
Äh, jag får gå hem och lägga mej på soffan och fundera på det här!
Mossa, mossa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar