Den här kyrkan är lite speciell med alla sina kyrkmålningar. Från början stod här faktiskt en stavkyrka, men under 1100-talets andra hälft ersattes denna av en stenkyrka. Alla dom fina kalkmålningarna i kyrkans valv är gjorda av Everlövsmästaren, vem nu han kan vara. Det var trevligt att titta på, så man inte somnade när prällen mässade.
Vi tar väl och knackar på på den väldiga porten från medeltiden och ser om det är nån hemma. Det står att kyrkan är öppen till och med september, så då ska det väl inte vara några problem. Porten gnekar och gnisslar och håller knappt samman när man försiktigt knuffar upp den. Och så är vi inne…
Hallå, hallå! En prost, rund som en ost, hälsar oss välkomna. Det skulle kunna ha varit så, men allt vi stötte på var bara en massa gamla andar. Den här gubben är säkert lik någon som levde på orten vid tillfället, men jag tycker nog att han har ett drag av skenhelighet över sej.
Och den här barske herren skulle nog inte dra sej för att slå en på fingrarna för minsta lilla felsteg. En kyrkans skräck, med dundrande tordönsstämma och svavelosande tungomål. Han skrapade nog in tjockt i kollekten varje söndag, till böndernas eviga förtvivlan.
Och till alla nyfikna kan jag här och nu berätta att det FANNS glasögon även på denna tid. Det syns ju tydligt att Matteus här hade penna i handen, papper att rita på och glasögon på kranen. Är det månne svenska glasögon eller har man lånat dom från ett avlägset arabiskt land?
Sist men absolut inte minst vill han med gaddarna skvallra om kolerakyrkogården man anlade på västra sidan om kyrkan. Jag har aldrig lyckas hitta den. Den kom till 1859 efter att ett par insjuknat i vad man trodde var kolera. I själva verkat hade dom lyckats med konststycket att hälla i sej fluggift.
Japp, så kan det gå om inte kapsylen är på…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar