Drakamöllans naturreservat

 

För dom som inte vet vad detta är för ett märkligt ställe jag gärna återkommer till så ofta det går, lägger jag ut en kartbild, som kan ge en liten fingervisning vad det hela handlar om. Eller också uppfattar man bara en platt yta med en massa prickar på. Men det är inte illa det heller…

 

 

Från början, a long time ago, fanns här en dansk mjölnare, som hette Drake. Tyvärr kan man bara se ruiner efter ett par av dom kvarnar som en gång fanns utmed Julebodaån. Så nu vet alla vad namnet Drakamöllan härstammar från och det kommer på provet i nästa vecka. Har alla uppmärksammat det? Bra, då kan vi gå vidare!

 

 

Om man kommer uppifrån stora vägen, ställer bilen vid parkeringen och har studerat färdigt informationen om alla kryp som finns här och sen drar sej längre inåt vegetationen, möts man av det som kallas Nya Drakamöllan, som inte har ett skvatt med mjöl att göra. Det är bara ett gårdshotell, som ligger otroligt vackert, för att inte säga förbajat vackert!

 

 

Men titta där! Där ser man ju haaavet! Här vandrar man runt på dom små vita prickarna, om man nu inte väljer dom röda prickarna förstås, men då hamnar man i Kumlans naturreservat och dit är vi inte på väg. Jag behöver väl knappast säga att området är starkt kuperat. Ljunghed avlöser ljunghed och så spränger vi in lite bokskog här och var, men blandar upp det med annan lövskog på vissa partier.

 

 

Vi letar hösttecken. Lyckligtvis ser vi inte så stora skillnader ännu. Man kan inte veta om det är den långa torkan som gjort en del träd och buskar en aning gulfärgade eller om det är hösten som nalkas med små trippande steg. Om man frågar mej så får hösten gärna ta många små, små steg.

 

 

Detta fantastiska ställe, som för övrigt tar minst en timme i någorlunda rask takt att vandra från A till Ö, är unikt för hela Östersjön. Det är dom sista resterna av ett gammalt kulturlandskap i östra Skåne. Faktiskt kan man bara hitta motsvarigheter på Ölands och Gotlands alvarmarker.

 

 

Vi lämnar Drakamöllan och beger oss (nu i bil) till Brösarps Backar, som hänger ihop med Drakamöllans böljande natur och hedlandskap, trots avståndet. Måtte kossorna, hästarna och fåren förstå vilken ynnest det är att få beta i en sån vidunderligt vacker natur. Man kan bara hoppas att ingen av dom är höjdrädd, för vem frågar väl ett får om det?

Nu ska vi packa upp vår kaffekorg i Glimmebodagården.