Benestads backar

 

Grillkväll hos vänner i Tomelilla. Så himla skönt att sitta i eftermiddagssolen i en insynsskyddad trädgård. Vore det inte för bilar och folk som passerade huset mot gatan, så skulle man lätt kunna tro att man satt ute på vischan. Och vilken höst vi haft! Så solig och fin, men man märker att termometern sjunker framemot kvällen.

 

 

Ett par dagar innan var Leo och jag i Benestads backar. Vi ville se hur det ser ut om man tittar ner i Fyledalen från motsatta sidan. Alltså, det är nästan som en ravin. På vissa ställen stupar det rakt ner. Spår av vilt ser man överallt och det är jättespännande att gå här. Man vet inte när ett bamsigt vildsvin dyker upp mitt framför fötterna på en.

 

 

Här är bara ett av alla slingrande viltstråk man passerar. Och det är inte efter älg, så mycket kan jag säga. En gång när jag var ute med en natur-bekant så frågade jag honom vad man skulle göra om man stötte på ett vildsvin. Han sa att man skulle klättra upp i ett träd. Jaha, men det fanns inte så mycket som en tillstymmelse till träd där vi gick, så vad skulle vi göra då. Jag sa att jag klättrar upp på hans axlar i så fall.

Jag hann bara säga dom orden och precis framför mej ur buskaget rusar en kull med randiga smågrisar tvärs över stigen vi gick på. Nackhåren stod rätt ut och det gjorde säkert resten av plymen på skallen också. En grymtning och småttingarna vände och sprang tillbaka i samma sekund. Jag trodde hjärtat skulle stanna! Och detta är inget hitta-på från min sida!!!

 

 

Betydligt lugnare var det denna sköna dag. Hästarna betade i sina hagar, liksom kossorna. En katt flätade in sej mellan mina ben och gosade med mina skor. Småfåglarna flög från buske till buske med ett gäckande kviddevitt. Vägen framför oss slingrade sej och gjorde det spännande att fortsätta.

 

 

Vi kom så småningom till en by som heter Stenby. Mycket stenar fanns det! I en sänka ute på gärdet fanns en liten damm och strax intill stod dom – viltet. Vi smög med små nätta indianfötter fram för att få en bättre skymt av dom, men på ett litet kick hade dom samlat ihop sej och satte fart mot första bästa skogsdunge.

 

 

Den här gången var det dovhjort. Det tackar man för, fast drömmen är förstås kronhjort. Skånes landskapsdjur. Och hur vet jag att det är dovhjort? Enkelt! Det står ett m i baken på dom! Vi försökte att lägga oss i bakhåll intill en stenmur från Stenby och vi fick dom på kornet igen – m:en.

 

 

Jag ska ju inte tjata, men vem var det egentligen som påstod att Skåne är platt? Var det Värmlands-Selma? Här är i alla fall ytterligare ett bildbevis på motsatsen. Alp kanske är att ta i, men vi har faktiskt nåt som heter “Skånsk Alpost”.

Nu ska jag ta mej en bit Schweizernötskaka! Mmmm, så gott!

I sköna Kåseberga

 

Medan resten av landet verkar lida av kyla och regn, gottar vi oss här i söder i solsken och behaglig värme. I Kåseberga bakar dom gott bröd och deras kardemummasnurror går minsann inte av för hackor. Men det visste vi när vi fyllde kaffetermosen och rullade dit. Bullarna är stora och mättande. Och förföriskt goda!

 

Här bredvid Ahls Rökeri går stigen upp mot Ales Stenar. Just där jag fotar finns några bord och bänkar för den som bara vill äta medhavd mat eller fika. Så nu vi sitter här och låter oss smekas av höstsolen, beundrar utsikten och känner oss förbaskad lyxiga. För det ÄR en lyx att vistas på denna gudomligt vackra plats när turisterna åkt hem!

 

 

Kaffet är urdrucket. Bullarna är uppätna. Kvar finns bara lite socker i mungipan, som man kan spara till senare om man vill slicka i sej minnen från bullen. Om man kan vänta så länge vill säga. Fåren betar i lugn och ro, obekymrade om oroligheterna i Syrien och svängningarna på börsen. Men vi tar oss vidare upp till stenarna.

 

 

Ännu tvistar di lärde om vad detta egentligen är för ett “monument”. Man har hittat skålgropar på en del stenar och det betyder att dom kan ha återanvänts från en tidigare gravplats. Så säger man i alla fall. Jag bryr mej inte ett skvatt vad dom dillar om (törs jag säga som älskar arkeologi!!!). Här möts himmel, jord och hav i ett fantastiskt samspel och det fyller mej med vördnad och förkrossande kärlek på nåt sätt.

 

 

Hehehe! Vad sött! Båda blänger på mej som om jag vore från Mars. Undrar vad som far runt i hjärnan på dom. För Leos del antar jag att han tänker såhär: “Jag tjurar för att ingenting blir som jag vill NUUUU!” Och kvigan tänker kanske: “Snart är jag stor nog att träffa tjuren!”

 

 

Här är några av kvigans kompisar. Dom står perfekt för att illustrera hur nära det är till Ystad, som ligger längst bort i bukten. När jag var ung fick jag för mej att det var en lätt match att gå dom två milen dit. Ack, vad jag bedrog mej. Efter halva sträckan fick jag vackert stå och vänta på bussen i en halv evighet…

 

 

På en av stenarna såg jag nåt litet rödaktigt blänka till. Så fint den smälte in mot det gråa. Tänk, vad en så liten, pyttig varelse kan göra för att få en att uppleva skönhet! Göra och göra förresten, den gjorde ingenting. Den bara fanns där för mej, just då. I solen. Tack, lilla pickelnyga!

 

 

Det lider ingen brist på fantasi hos innevånarna i denna by. Soffliggaren känner vi alla till som har några år på nacken. Han bor på Egebjersvägen, så nu vet ni det! Egebjer är danskt så det förslår, man jag har då aldrig sett en ek på flera mils avstånd från platsen där jag står. Och berg kan man också diskutera, eftersom alla höjderna häromkring är sandåsar.

Äh, jag får gå hem och lägga mej på soffan och fundera på det här!

Mossa, mossa!

Badankor hela bunten

 

Det här med vädret är en märklig historia. När SMHI sänder ut en ung kille i tv för att berätta för oss okunniga om dagens väder så ska det väl stämma i alla fall till 15%. Det första man gör är att kolla ut genom fönstret – jaha, sol och fint. Sen knackar man på barometern – oj, vackert väder! MEN killen på tv säger att det ska bli HÖGST 5-10 grader varmt, trots att hans karta visar åtminstone 13 grader i Skåne.

 

 

Åh, gå och bada! tänker jag då. Och det fick jag göra i en zinkbalja en gång i tiden. Den här bilden, som jag tog i Hammenhög för några dar sen, fick mina tankar att rusa tillbaka till barndomen då min mamma skrubbade fötterna på mej med en rotborste (kändes det som) och jag kiknade av skratt för det killade så in i bomben.

 

 

Som sagt, vädret har varit och är fortfarande fantastiskt. Vi tog cyklarna och drog iväg ner till Världens Ände och sen vidare mot Saltan. Mycket sjöfågel sitter i strandkanten och gottar sej i eftermiddagssolen. En gullig liten historia utspelade sej i min blogg-fantasi. Den om hon som blev så förflaxat glad över att ha hittat rätt när hon damp ner bakom HONOM.

 

 

“Men gå inte nu då, när jag äntligen har träffat dej!” Sorgligt nog förstod Mr. Right inte invitationen och traskade vidare mot nya okända mål. Eller till sitt livslånga möte med SIN utvalda där på stranden. “Ja, nu ser jag ju att han redan är ringmärkt. Förbajat också!”

 

 

“Och vet ni vad han sa då? Jo, han sa att jag var den skönaset av alla änder han mött och ändå…hör ni vad jag säger…ändå så bara går han sin väg. Otroligt ouppfostrat och förnedrande. Det finns väl skilsmässor, va!? Gör det inte det? Och jag som gått i flaxkurs och allting.”

 

 

“Men…eh, vad skådar mitt västra öga?! Det är ju där du är, min prins, min själs utvalda och trogna lilla pussgurka! Nej, men vad gör du? Hallååååå! Försvinn inte! Jag…ehhhh…!”

Kvackande sensmoral: Låt lyckan komma till dej! Det är meningslöst att jaga den!

Var är handduken?

Återbesök i slottsmiljö

 

En ljuvlig lördag som denna måste man ju bara ut i naturen och se hur långt hösten kommit. På söndag är det höstdagjämning och då är det officiellt höst. Så mycket höst tycker jag väl inte att det är. Man känner det mest på luften, att den är hög och lite svalare.

 

 

In emot Christinehofs slott möts man av dessa ståtliga alléer från alla håll, som det anstår ett riktigt slott. På ena sidan om denna allé betar kor och på den andra sidan krusar sej en vacker liten damm med några fina sjöfåglar i. Men nu ska vi inte fastna här, utan ställa Bebe på parkeringen och vandra iväg ner mot ekoparken.

 

 

Och vad har vi hittat här då mitt ute på spången? Avföring från nåt djur kan vi ju snabbt konstatera. Varg, ville Leo få det till. Hans högsta önskan är att springa på vargen som rivit får i Christinehof och ta bildernas bild. Jag tog väl ner förväntningarna på en lägre nivå genom att undra när vargar hade börjat äta stenfrukter.

 

 

Här är spången och på spången står vargspanaren. Det kan jag ju berätta för honom att han knappast kommer att hitta några vargar som kommer simmande emot honom i en damm. Om han höjer blicken lite kommer han snart att få se ett hägerpar som antagligen häckar i närheten. Lättstörda pippisar tyvärr, men får man se dom flyga är dom magnifika.

 

 

Bättre bild än såhär lyckades jag inte få, så den får duga. Paret flög fram och tillbaka ett bra tag. Om det var så att vi störde dom vet jag inte, men jag skulle inte tro det. Dom borde vara vana vid folk, så mycket vandringsleder som det går kors och tvärs här.

 

 

Nej, nej, nej! Inte vargspår! Däremot massor av små klövar efter fåren som betar här. Leo lyssnade och spanade med slidkniven i byxlinningen. Hörde han inte vargen i alla fall? Jag hörde bara oroliga bräkanden från fåren i hagarna runt omkring. Karl´n har ju fått vargar på hjärnan! Suck!

 

 

Vi tar och frågar slottsherren som står i fönstret. Nähe, det gick ju inte. Slottet var ju låst och tillbommat. Men det innebär ju att det spööökar på slottet. Guuud, vad spännande! Och där, mina vänner, vaknade jaktinstinkten hos MEJ! Spökjakt…

Resten tar vi en annan gång! Nu ska jag ut på jakt utan slidkniv…hehehe!

Fint fast molnigt – eller tvärtom

 

I Skåne kryllar det av otroligt vackra platser. Förresten behöver jag bara titta ut genom fönstret till att börja med. Ibland vill man ändå se något annat, så vi åkte till Vismarlöv, som ligger åt Malmöhållet. Där i krokarna har många av mina anfäder bott på mamsens sida. Nu var det inte precis därför vi stack dit, utan för att titta in på caféet/bagarstugan/butiken.

 

 

Just denna dag hängde molnen som tunga sammetsdraperier från himlen. När man nu har en flera mils utsikt framför sej (inte som på bilden), är det full dramatik som utspelar sej. Här är det sol. Där är det hällregn. Där borta tornar ett åskmoln upp sej och här står vi och beundrar alltsammans på betryggande avstånd.

 

 

Höstmoln kan anta dom mest skiftande figurer. Vi såg krokodiler, vovvar, kaniner, flodhästar och en och annan Venus. Rätt många, förresten. Det är fullt tillåtet att använda sin fantasi. Och ute på åkrarna skuttade harar, hjortar och vi skuttade efter med uruselt resultat.

 

 

Här står Leo och glor intensivt på en normal, fast ganska hög kulle. Han har bestämt sej för att det är en gravhög, men jag är inte övertygad. Den är alldeles för ojämn i sin form, enligt mej och ovetenskapen Varför Leo nödvändigtvis MÅSTE upp på toppen är nog för att detta ska bevisa att Skåne inte är platt. Och där slirade vi runt mellan hästpluttarna…

 

 

För min del hade det räckt att vända sej om och titta på höstsådden och tänka på den kommande våren i sin spirande grönska. Nåja, lite hästskit fastnade under skosulorna och inte ens ett strå fanns i närheten att sprätta bort det med. Det fick bli lägenhetsnyckeln. Den har fått vara med om mycket, den!

 

 

I Vismarlöv står denna gubbe i sin kvarn och visar vem det är som bestämmer. Egentligen tänkte jag på min mormors gubbe när jag tog bilden. Han var mjölnare och kvarnägare, fast inte i den här byn Huruvida han är min morfar eller ej kan ännu inte bevisas. Men en dag är jag honom på spåren!

 

 

Här slutar jag denna betraktelse över vår tripp med att informera alla besökare som ser ut som Leo att akta sej noga för denna anfallande gås. Leo sprang som en skållad råtta runt omkring i trädgården med Mårten efter sej hack i häl. Det var väl för att han sa att han ville ha en gåsamiddag snart!

Vi får väl se vad plånboken säger!

Den äppeltid nu kommer…tralalalalalaaaa

 

Att bo i äppelriket har sina fördelar. Här finns äpplen i mängd. Den ena sorten efter den andra och hela tiden hittar dom på nya sorter. Dom kan ha hur fantasifulla namn som helst nu för tiden. Det slutar ändå med att man har sina favoriter, dom man alltid har gillat. Äpplen håller sej ju inte så länge i en lägenhet, så man får hitta på en massa goa rätter att använda dom i.

 

 

I augusti pryds vägkanterna av “knapparna”. Det är dom där blommorna som inte har några kronblad. Som ser ut som massor av små, små solrosor. Fast utan kronblad. Jag antar att ingen i hela världen skulle hålla med mej, men jag brukar plocka en bunt och repa av alla bladen utmed stjälkarna och hänga dom på tork. På ren svenska heter dom renfana.

 

 

I naturen blir dom murriga och kanelbruna när hösten kommer. Torkar man dom behåller dom den gula färgen i alla fall till nästa år, då det är dags att plocka nya. Det finns en massa andra blommor som passar att torka, men “knapparna” får räcka för min del.

 

 

Den här lilla saken har med stor framgång tagit sej uppför ett tistelstrå eller vad det är. Man kan undra om den ville ha utsikt? Nån vidare käk på restaurang Tistelblomman verkar det ju knappast vara frågan om. Jag tror att den drömmer om ett större boende – ett höghus!

 

 

Att ströva runt i naturen den här tiden på året kan ge massor av fina bilder. Om man ser dom förstås. Annars kan man uppleva dom som bara “skräp”. Men jag ser små solfångande, spröda skålar i dom här gamla, torra blomställningarna. Sånt man går förbi och inte ger den minsta uppmärksamhet.

 

 

 

Som den här svampen. Den ser nästan ut som en illa medfaren tennisboll, till ingen nytta för någon. Jo, för mej och min kamera. Kan det vara en sorts röksvamp? Fast jag tror inte det. Dom brukar väl inte behålla sin form och vara så läderartade i “skalet”. Det låg små bitar av höljet runt omkring också. Naturen är för märklig.

 

 

Inte brukar man väl tänka på hur vacker lilla koppen för det nybildade ekollonet ser ut. Själv är jag imponerad. Människan hämtar alla former från naturen och beundrar den konsten, som egentligen bara är en efterapning. Inget fel i det. Jag gillar ju konst(-igheter).

Nu ska jag ut i solen och leta mera konst!!!

Dagen “Stängt”

 

Vad ska man hitta på att göra en dag som denna? Grått och blåsigt, kallt och trist. Det var ju inte svårt att hitta ett mål om man är intresserad av inredning och prylar, som jaaag! I Ystad får man inte mycket till livs vad gäller inrednings-inspiration. Jaa, så då är det bara att sätta Bebe i rullning och ge sej iväg.

 

 

Inte mycket till inredning det här, men denna sten har varit föremål för många skrönor. Stenen ligger i utkanten av Glemmingebro en bit ut på åkern och kallas Klövasten. Vi stannar till och jag får äntligen bilden jag velat ha jättelänge. Om jag står inne i själva delningen når jag bara halvvägs i höjd. Igen liten gatsten, alltså.

Enligt folktron var det en trollkärring från Bornholm som tröttnade på kyrkklockan i Glemmingebro och skulle tysta den med en sten. Stenen nådde inte riktigt fram, utan landade på åkern. Hon lär ha använt sitt strumpeband för att slunga iväg den, men hur det nu var delade sej stenen mitt itu.

En annan story handlar om en skomakare, som gick in i sprickan och då slöt sej stenen om honom och han blev platt som en pannkaka. Sen kallades alla hans barn för plättarna…

 

 

Nu är vi inte långt från Simrishamn, där jag tänkte titta in i en butik, som säljer moderna möbler, vackra skålar, hopprep (vad fick jag det ifrån?) och en massa kul grejor. Och vad står det på dörren när vi kommer fram? STÄNGT! Vi åker till nästa ställe. En gårdsbutik som säljer ostar. Smaskens!

 

 

Och den himla goda osten blev kvar i butiken för det var STÄNGT! Jaha, vad gör vi nu då? Vi åker till en träbildhuggare i Hammenhög, som gör grymt fina träsniderier. Inte för att handla, utan för att kasta beundrande blickar på hur människan lyckas hugga fram figurer ur sina trästycken, utan att ha sönder dom. Vilket tålamod!

 

 

Den här bilden knyckte jag från nätet, för när vi kom fram till Carsten var det STÄNGT… Man börjar bli van, liksom. Hammenhög är en ganska liten ort och där finns inte många affärer, men alla affärer som var intressanta var STÄNGDA! Har man hört på maken, va? En vanlig tisdag mitt i veckan. Man kan ju tro att det är en avfolkningsbygd!!!

Nä, nu stänger jag min butik också!

Drakamöllans naturreservat

 

För dom som inte vet vad detta är för ett märkligt ställe jag gärna återkommer till så ofta det går, lägger jag ut en kartbild, som kan ge en liten fingervisning vad det hela handlar om. Eller också uppfattar man bara en platt yta med en massa prickar på. Men det är inte illa det heller…

 

 

Från början, a long time ago, fanns här en dansk mjölnare, som hette Drake. Tyvärr kan man bara se ruiner efter ett par av dom kvarnar som en gång fanns utmed Julebodaån. Så nu vet alla vad namnet Drakamöllan härstammar från och det kommer på provet i nästa vecka. Har alla uppmärksammat det? Bra, då kan vi gå vidare!

 

 

Om man kommer uppifrån stora vägen, ställer bilen vid parkeringen och har studerat färdigt informationen om alla kryp som finns här och sen drar sej längre inåt vegetationen, möts man av det som kallas Nya Drakamöllan, som inte har ett skvatt med mjöl att göra. Det är bara ett gårdshotell, som ligger otroligt vackert, för att inte säga förbajat vackert!

 

 

Men titta där! Där ser man ju haaavet! Här vandrar man runt på dom små vita prickarna, om man nu inte väljer dom röda prickarna förstås, men då hamnar man i Kumlans naturreservat och dit är vi inte på väg. Jag behöver väl knappast säga att området är starkt kuperat. Ljunghed avlöser ljunghed och så spränger vi in lite bokskog här och var, men blandar upp det med annan lövskog på vissa partier.

 

 

Vi letar hösttecken. Lyckligtvis ser vi inte så stora skillnader ännu. Man kan inte veta om det är den långa torkan som gjort en del träd och buskar en aning gulfärgade eller om det är hösten som nalkas med små trippande steg. Om man frågar mej så får hösten gärna ta många små, små steg.

 

 

Detta fantastiska ställe, som för övrigt tar minst en timme i någorlunda rask takt att vandra från A till Ö, är unikt för hela Östersjön. Det är dom sista resterna av ett gammalt kulturlandskap i östra Skåne. Faktiskt kan man bara hitta motsvarigheter på Ölands och Gotlands alvarmarker.

 

 

Vi lämnar Drakamöllan och beger oss (nu i bil) till Brösarps Backar, som hänger ihop med Drakamöllans böljande natur och hedlandskap, trots avståndet. Måtte kossorna, hästarna och fåren förstå vilken ynnest det är att få beta i en sån vidunderligt vacker natur. Man kan bara hoppas att ingen av dom är höjdrädd, för vem frågar väl ett får om det?

Nu ska vi packa upp vår kaffekorg i Glimmebodagården.

Årets stora begivenhet - hjortbröl

 

Så var det dags igen då för det efterlängtade hjortbrölet. Jag trodde jag visste rätt mycket om hjortar innan vi samlades i Högestad för genomgång av vad som väntade oss. Jag har varit med om detta en gång förut, men då var jag antagligen så “upphetsad” så jag missade i stort sett allt vad Ingmar sa den gången. Jag minns bara att jag fick hålla i fällehornen. Bara det!!!

 

 

Bilderna jag lagt in är tagna nere i Fyledalen under vår privata hjortresa kvällen innan. Hjortarna jag lyckades fota är dovhjortar. Dom brölar inte alls som kronhjortar. Dovhjortarnas bröl påminner snarare om ett fladdrande med läpparna när man försöker härma en sladdrig prutt. Kronhjortarna låter mera som lejonrytande. Och det är detta vi kommit för att lyssna på. Så häftigt!

 

 

Avståndet mellan oss och kameran är uppemot en kilometer och min kamera gjorde vad den kunde för att fånga dessa härliga dovhjortar. I bakgrunden hörs några kronhjortar bröla. Eftersom vi är i en dalsänka studsar brölandet mellan bergen och blir ännu mäktigare. Antagligen var vi för tidigt ute. Hade vi stannat till nio eller tio på kvällen hade vi nog fått en rejäl konsert.

 

 

Plötsligt trumpetade två tranor högt uppe i skyn. Dom häckar tydligen i Fyledalen, enligt Ingmar, som är skogvaktare i hela Högestadsområdet. Vad han inte vet om vilt är inte värt att veta. Tur vi hade kikaren med oss, för rätt var det var såg vi några mörka stenar som förflyttade sej – jaha, vildsvin. Jag tror adrenalinet rann till ordentligt på Leo för han blev så in i bäng modig.

 

 

Han ville in i kronhjortarnas territorium och försöka få en närbild på en ståtlig hanne. Ut över stock och sten, klättra upp på en halvrutten spång, kravla upp för en brant ås och då hörs ett svagt men karakteristiskt grymtande. Vildsvinen är nära och dom är minsann inte att leka med. Lotta lägger benen kanske inte på ryggen, men inte långt ifrån. Det räcker med den konfrontation jag redan gjort med vildsvin vid ett tidigare tillfälle.

 

 

Solen hade sjunkit och dimman la sej tät över sänkan. Kossorna bäddades in i den mjölkvita fukten, men dovhjortarna betade vidare upp på slänten. Det började skymma och mörkret la sej snabbt omkring oss. I morgon ska det STORA hjortbrölet äga rum!

Prutt, så länge!