Om man gick ut i dag skulle man förmodligen inte hitta hem igen – så dimmigt är det. Man kan inte ens se sina skor. Då är det illa! Ok, inte så värst illa, det är snarare en typisk novemberdag. Fyra nyanser av grått har omformats till bara g r å t t. Se själva!
Inte mycket att titta på! “Men över alltihopa lyser moder sooool”, sjunger Povel Ramel. Protest! När började man kalla solen för moder? Har man bytt kön på planeterna? Fader jord och moder sol? Nej, jag vet! Det är samma kön på bägge - Foder sol och Mader jord! Nu vet jag inte längre hur jag tänkte…
Hur som haver, skorna skaver! Och det gjorde dom alldeles förbajjat! Mina nya vinterkängor alltså! Jag har plåster ända upp till ljumskarna, nästan. Tänk att något som är så fint (läs dyrt) kan göra så förtvivlat ont!
Med plåster upp till hårfästet stolpade jag runt i hela stan utan att säga pip en enda gång. Jag är verkligen värd en klapp på axeln! Eller två! Varför inte tre när jag ändå håller på. Nya skor är ett rent h-vete att gå in och när man väl gått in dom är dom redan utslitna. Aldrig får man vara nöjd, blink, blink!
Jag var aldrig rädd eller orolig att bli stående tills ambulansen kom och hämtade mej, om jag skulle få mera skavsår. Han, hjärtermannen, skulle burit mej till världens ände, om så skulle behövts. “Va? Nähä! Skulle du inte?” Mungiporna gled ner en halvmeter till…
Ska fråga tomten om jag kan få en RIKTIG hund i julklapp i år i stället…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar