Aspudden

 

När jag flyttade från Skärholmen till Aspudden tyckte jag att det var som att komma till himmelriket. Det var uppvuxet, grönt och som en småstadsmiljö. Det tog lång tid innan jag slutade säga att det var underbart. Det fanns många fina strövområden runt omkring och låg ändå så nära Södermalm.

En vacker och solig försommardag bestämde vi oss för att ta med katten ut i sele och fika på gräsmattan en bit vid sidan av huset. Sammie släpptes aldrig lös, utan fann sej i att vara bunden. Inte tänkte vi på att småfåglarna hade ungar överallt i buskarna, men det blev vi snart varse. Dom störtdök ner mot stackars Sammie och släppte stora, blöta pluttar i hans päls. Så var det slut på den picknicken…

Här på innergården hände det också en jättemärklig historia. Vi bodde på andra våningen och under oss bodde en barnfamilj, med ganska många barn. Varför dom barnen hade ett horn i sidan till oss skulle jag gärna vilja veta. Droppen var när ungarna började kasta upp kladdiga lerkockor på fönsterrutorna. Men så var dom ju lite konstiga också… ADHD hela bunten!

I burspråket ut mot Hägerstensvägen kunde man få se ett och annat. Den värsta upplevelsen var när en flicka i på rullskridskor blev påkörd av en personbil. Hon blev nog inte skadad, men chockad, för hon vrålade för full hals. Den som blev mest omskakad var chauffören i bilen. Han satt och slog huvudet i handflatorna ett bra tag.

Här nere vid Vinterviken brukade man ha majbrasa. Kanske har man det fortfarande. En valborg var Peter leMarc där. Inte för att jag gillar hans musik, utan mest för att han var där bara. Annars brukade vi promenera flitigt här eller runt sjön Trekanten eller i Gröndal. Ställena var många.

Men nu går jag. Har inte tid att sitta och prata minnen HELA dagen. Ska bara leta upp ett par skor, så jag slipper frysa om tassarna…

Klafs, klafs!

Och fotona är mina egna…