Dagen började med strålande sol och vi hoppade snabbt i kläderna för att ta vara på möjligheterna detta kunde ge. Glädjande nog var det inte alls så kallt ute som man kunnat tro. I natt hade det varit några minusgrader och det fanns en och annan frostfläck på gräsmattorna. Men vem bryr sej om sånt? En maxad syrerusning for genom kroppen!
Vi gick inte många meter förrän motiven bara hopade sej och Leo och jag började knuffa undan varandra för att få den bästa vinkeln på det som vi tyckte vi fått syn på först. Folk trodde nog vi var osams. Men jag kan garantera, då låter det inte sååå…
Änderna i Norran la sej tillrätta i lugn och ro och blev inte det minsta störda fast jag knixade och krånglade så jag höll på att flyga i plurret mer än en gång. Dom väntade väl bara på det stora plasket och sen kunde dom koä-koä-koäka bäst dom orkade. Men tji fick dom! Jag tappade varken sinnet eller sansen.
Men vad är det för konstiga moln som tornar upp sej bakom lövräfsan? Och snabbt som vinden drar dom fram! Hastigt och lustigt hade allting omslutits av dis och dimma. Och fort gick det! En råkall, fuktig kyla svepte om händerna och det gick på nolltid.
Men en smått poetisk blid fick jag av den ensamme vandraren längsmed havet. Eller utmed havet? Längsmed stranden? Nu blev det jobbigt! Äh, välj själv hur du tycker det ska stå. Själv lämnar jag bilden och poesin och letar vidare någon annanstans.
Jepp! Där satt den! Droppen Dripp! Huset hamnade visst upp-och-ner mitt i villervallan, men så är det i vattenvärlden. Och nu hörs den karaktäristiska gåsalåten och min kamera riktas upp mot himlen och, tjoff, där fastnade dom i en frusen v-formation! Härliga tider!
Nu har jag bråttom hem till datorn! Leo, skynda på lite, hörrö! Hehehe, det här ska bli kul…
Och den som kan gissa vem som tagit bilderna ska få en trisslott…kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar