Fågelskådarens plågor

Det var den fredagen det! Den bara försvann, liksom. Bara sådär! Poff! Och här sitter jag och skriver en blogg om den försvunna fredagen. Poff-dagen. Dagen Poff. Och hur råkade nu den här olycksaliga fredagen bara poffa iväg sådär. Jo, det ska jag minsann berätta! Jag satt på en blåmålad pall med stålben ute i snålblåsten i T I M M A R! Allt för att få en dum liten pippi att fastna på min lins…





Det skarpaste jag fick var en ynklig liten fink. En F I N K! Dom finns ju i varenda buske och här satt jag och nästan frös ihjäl! Men jag ger mej ju inte så lätt. Är väl en prövad och ärrad typ. Skulle lätt kunnat sitta nere vid havet och väntat på den optimala pippibilden fortfarande om det inte varit för att jag blev så in i vassen kaffesugen.





Och detta, folks, är utsikten från mitt vindpinade palltillhåll. Så fantasilöst och tråkigt så man kan dööö! Men i busken framför mej skuttade finkar, talgoxar och blåmesar som små guttaperkabollar. Man får vara begåvad med massor av tålamod, något jag är i total avsaknad av i normalläge, om man ska lyckas få skärpa på dom här fladdrande varelserna. Jag borde få pris för det lilla jag åstadkom!





Hur lockar man till sej småfåglar? Jag kan bara komma ett sätt, eller möjligen två. Antingen försvinner man från platsen eller så sätter man sej utom synhåll under en grön presenning. Denna dagen blåste det kuling, burrrrrr, och jag satte sjalen om huvudet för att slippa förfrysa öronen. Gissa om det inte smög omkring en annan fotogalning och smygfotade… Den bilden visar jag INTE upp!





Bättre än detta gick inte. Ändå hade jag satt kameran på “sportbilder”, men det hajade ju inte den här lilla nervknippet. Nu gav jag upp. Leo sa att en iller sprungit förbi mej medan jag koncentrerade mej på mes-proppen. En iller! Faan också!





Har bestämt mej för att hålla mej till dom långsammare arterna i fortsättningen. Tranor, till exempel. Det här exemplaret rör sej ofta i ultrarapid…

Låt mej nu skämmas ifred för dessa bilder, so no comments, please!