När man åker norrut från Ystad och närmar sej smålandsgränsen finns där ett gravfält med hur många skeppssättningar som helst. Varför skeppen ligger huller om buller i olika riktningar vet nog ingen. I allmänhet har dom en och samma riktning, men detta är lite förbryllande.
Det är daterat till järnåldern och mäktigt med många gravformationer. Det lär vara Skånes bäst bevarade gravfält, sägs det. Bara en sån sak. Fåren betar mellan stenarna och hela omgivningen andas lugn. I mina ögon är det lite konstigt att gravfältet med denna mängd skeppssättningar ligger så pass långt in i Skåne, men det kanske har sin förklaring.
För eller akter? Ja, inte vet jag. Dom står där som praktfulla väktare på ljungheden. En del har vaktat färdigt och ligger i djup dvala bland sina andra mera kortväxta kompisar. Det kan jag i alla fall säga att jag skulle INTE gå här ensam en mörk natt. Inte för att det spökar, men man vet ju inte vad man stöter på.
Såhär på bild är det nästan omöjligt att bilda sej en uppfattning om storleken på området – det är stort. Väldigt stort! Som utflyktsmål är det fantastiskt och som släktforskare kommer man sällan ner på dom här tidsåldrarna om man inte har Harald Blåtand i släkten. Som vanligt vimsar jag omkring i tidsrymden…
Och här står middagsmaten! Vad vore utflykter utan kreaturen utmed vägarna? Troligen mycket tråkigare. Ullbollarna på bilden betar bland skeppen ute på det villande gräshavet. Så värst rädda verkade dom inte vara. Antagligen är dom vana vid att människorna springer omkring i deras kornbod.
Strax intill ligger ett litet fik. Himla gulligt och det är inte utan att man kan bli lite sugen. Hittills har stället alltid varit stängt när jag varit här, men man är väl inte dummare än att man tar med sej egen förning…hehehe.
Åk hit, vet ja´!
