Livet förr

Tidsmaskinen tar oss idag till en gammal gård i Tomelilla. En gedigen kringbyggd typiskt skånsk gård. Numera är det Tomelilla hembygdsförening som sköter om den. Jag själv ägde den från början, men jag minns inte vad jag heter, så det får bli Karna. Gubben min vet jag inte heller vem det är. Han stryker omkring här som en annan gårdskatt. Nåt får han väl heta så får bli Jöns (uttalas Jins på skånska). Här bor vi i alla fall tills dom lyfter ut oss…

Kullerstenarna blir min döööd!                                                               Foto: Ann Dessnert

Vi har väldig ordning på våra grejor – var sak på sin plats, men när det gäller träbonnarna är vi INTE överens. Jins vill alltid ställa sina där jag har mina, så då makar han mina åt sidan och ställer sina emellan. Jädrans fasoner den mannen har! Skickar snart ut honom på stallbacken!

Se så han ställer till det!                                                                           Foto: Ann Dessnert

Livet på landet kan verka cosy, men det är minsann ingen Duxsäng man får slagga i. Men det är ju bara en bonnaläpp som ska sova några timmar innan tuppen gal och kossorna råmar. Tusan, vad det är lytt (lyhört) här. Hade jag visst (vetet) det innan, hade jag tagit in på hotell.

Drömmer om en hängmatta.                                                                       Foto: Ann Dessnert

Jinsa-gubben är bara en vanlig åbo (hemmansbonde), men han drömmer om att se sej om i världen. Därför har han målat en dörr med en soldat, en lite finare soldat är det allt, husar eller carabinjär. Fint ska det va!

Den draperade Jinsa-dörren.                                                                      Foto: Ann Dessnert

Jag säger åt honom att jobba för brödfödan, annars stoppar jag in honom i ostaskåpet, som hänger på innergården. Litet och trångt och kallt kan det bli nattetid. Fast jag vet inte, skåpet är för vackert för att peta in nåt annat än ost i, tycker jag nog.

Ostaskåpet - tar jag med mej när jag flyttar.          Foto: A Dessnert

Jinsa-pågen gillar allt med sjön. Han borde ha blitt en sailor istället. Medan jag sliter med kardorna sprätter han runt med räfsor och bodlås. Ja, han samlar på sånt. Väggarna i förrådet är fulla med dylikt. Här visar han stolt upp sin älskade båtshake. Vad ska han med den till på torra land?

Båtshaken tar Jins med sej när han flyttar.                                                   Foto: Ann Dessnert

Skrivandet är min passion. Och läsa får man göra medan man mjölkar korna. Därefter kommer min samlarmani, men det säger jag inte till Jinsa-gubben. Han får tro att det är heminredning. Det fina kruset är ett äkta Svedalakrus och är värt sin vikt i guld. Det är vad jag tror, så fint är det. Å sen tycker jag att grannarna ska få avundas min vackra trädgård…

Dekoratörens stolthet.                                                                                               Foto: Ann Dessnert

Svedalakruset. Titta försiktigt!                         Foto: Ann Dessnert

Så avis mina grannar ska bli!                                                Foto: Ann Dessnert

Men nu orkar jag inte skriva mer idag, Så hej då skrivboken, vi ses en annan dag när lusten faller på och Jins inte gapar efter middagsmat. Det är min tur idag och det är tur för jag är liasom trött på gröd.

Va? Har ni inte gått än?                                                                                                             Foto: Leo Tradefelt

Hej svejs i lingonskogen!