Agusagården

 

Nu ska jag berätta om mitt besök på Agusagården för ett par år sedan. Jättekonstigt namn, jag vet, men det gör inte gården mindre intressant för det. Tvärtom, den lär ha varit i samma släkt sedan 1484, sägs det. Den är fantastiskt vacker och står i Agusa pyttelilla by och som ligger väldigt skyddat nästan mitt inne i skogen bredvid en gammal väg, som går mellan Degeberga och Sjöbohållet. Mer precis behöver jag inte vara för det är knappast någon som förstår var det är någonstans ändå så. Självklart är det inte samma hus som då…

 

Numera är det en vinkelbyggd korsvirkesgård från mitten av 1800-talet med möbler, husgeråd, kläder, verktyg med mera och inte alls förändrat. Den sista, som bodde i gården, Anna Mårtensson, lämnade den i samma skick som då hon föddes här år 1873. Gården ägs sedan 1946 av Albo härads hembygdsförening. Och då kan man passa på att åka hit när det så bjuds.

Trots att stugan ligger väldigt avsides måste det ju ändå ha funnits någon form av skolgång eller liknande inte alltför långt bort. Böckerna skvallrar om detta. Nu tittade jag inte så noga på dom, men jag tippar på att det är biblar allihop. Och hur många biblar måste man läsa för att förstå innehållet?

Här står spettkakan (Märk väl att det heter SPETT-kaka för den görs på ett spett och ingenting annat. Så fick jag det sagt!) redo för kaffegästerna, som står och trampar utanför på gården. Ibland har jag svårt för att hålla mej till sanningen. Nä, var och en har med sej sin egen lilla korg med kaffe och sju sorters kakor, precis som sej bör.

Om jag inte tar helt miste så ser jag ett väldigt modernt grepp i hennes inredning – en walk in closet! Det är mer än vad jag har och vad jag någonsin haft och vad jag antagligen någonsin kommer att få. Morr!

Anna måste ha varit en stark och driftig kvinna. Behövde hon ett par skor så smet hon ut i skogen med yxan över axeln och högg ner ett lämpligt stort träd, släpade hem det och sen var det bara att sätta igång att hugga ut ett par trätofflor i lagom storlek till sej själv, katten och trädgårdstomtarna. Okej, okej, där gick jag lite för långt. Medges surmulet…

Nu lämnar jag det här och tackar för mej!

Bilderna har tagits av Leo Tradefelt och författaren själv.