Jag såg på ett fantastiskt program, ja, det var till och med två stycken, som bara handlade om ex-Beatles-medlemmen George Harrison. Drunknade såklart i sextio- och sjuttiotalets musikhistoria, vilket ledde till att jag inte kunde låta bli Youtube. I timmar satt jag och lyssnade på alla gamla låtar, som jag vuxit upp med. Min musik!
 |
| Hysteriskt bra... Bild från nätet |
Det som slog mej mest, bortsett från musiken förstås, var att jag faktiskt hade kunnat skriva en hel blogg med bara låtnamnen. Kolla bara: – Hey Jude, let it be, while my guitar gently weeps. Here comes the sun and all you need is love. Imagin yesterday…och så vidare. Kul, va?
Detta leder mej vidare till en promenad jag tog på stranden med en väninna. Ibland händer det att man blir så där otroligt kissnödig, när man inte ska bli det. Så där så det nästan känns som att man ska sprängas och det finns absolut inte någon toa på flera kilometers avstånd. Då sa min väninna: – “Ta buske nio! Den är ledig!” Jag sprang med benen i kors och det var nätt och jämnt att jag hann…för jag höll på att skratta på mej!
 |
| Jag hann! Foto: Leo Tradefelt |
Eftersom man vid detta hopplösa tillfälle är till allmän beskådan så kan det hända att man får ögonen på sej från oväntat håll. Man har ju liksom inte ögon i nacken och när det ska gå undan så bryr man sej till slut inte vem som får nöjet på sin sida. Om det nu är nåt nöje, vill säga…
 |
| Herr skalman... Foto: Ann Dessnert |
Man ska inte se ner på varelser bara för att dom är små och kanske uppfattas som obetydliga. Dom här små liven har också känslor. Den här lilla krabaten har kanske fått men för livet. Han kanske måste gå i terapi för all framtid. Och sen kanske han skickar räkningen till mej. Näää, det gör han inte. Han var ju redan död, hahaha.
Jag vet en låt som heter “Staying alive”….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar