Skattletardag på stranden

Det är ingen ordning på vädret numera. Och varje gång dom spår väder blir det mer eller mindre galet. Regn när dom säger sol och sol när dom pratar regn. Det enklaste är att titta ut genom fönstret. Och just en sån dag var det igår – en solig, hyfsat varm och lugn dag. Men så skulle det ju inte vara enligt SMHI eller YR-vädret eller nån annan väderskojare. En passa-på-och-njut-dag, det var vad det var.

Himlen har fallit i vattnet!                                    

Redan i början på skattletardagen ramlade jag rätt in i en färdigmålad tavla. Det bådade ju gott, tänkte jag, full av förväntan. Så kom vi in i ett bostadsområde där det satt en matmojäng för småfåglar utanför ett fönster. En talgoxe retade mej genom att hoppa fram när jag hade kameran på magen och gömma sej när jag precis skulle fota den. Det kallar jag kommunikation!

Jaha, ska det vara kurragömma så ska det väl det!

Väl nere på stranden kunde man se små geléklumpar överallt. Maneter. Men så här års? Det var konstigt. Dessutom var dom så himla små. Inte ens så stora som plommon. Nåja, dom låg i alla fulla fall där och glittrade som små diamanter, våta och glansiga.

Strandmanet eller UFO?

Vågorna hade spolat upp massor av sån där trådig tång, som bara blir mörkbrun och trist, men där mitt i skymtade en annan sorts tång. Guldtång! Nä, det hade ju varit fint om det var det! Ska kanske satsa på en trisslott?! Kom på att det låter väldigt likt "trist lott", så det får vara.

Tänk om det vore riktigt guld, va?

Så tog vi vägen tillbaka genom det lilla bostadsområdet nere vid havet och var på väg ner mot småbåtshamnen. Båtarna låg upplagda på sina ställningar och jag fascinerades av alla fantasifulla namn man hittat på åt sina små dyrgripar. Vad sägs om detta exempel?

Tål att fundera på stavningen här!

Det lider mot skymning alla redan. Vi har gått in en ny tid igen – vintertid, och kvällen kommer snabbare. Solen ligger lägre och ger fantastiskt ljus på motiven. Jag ville inte gå hemåt, nej, nej, nej, det ville jag inte, men jag insåg att minneskortet var proppat med bilder, som måste fixas när man kom hem.

Kvällstvagning.

Det här fick bli en av dom sista bilderna. Jag fick ingen talgoxe, men dom här killarna radade snällt upp sej. Man får väl tacka för det. Visst ser det inbjudande ut? Harmoni. Dags att bryta upp! Jag ska på kurs i kväll och måste hinna peta i mej lite mat, så enough is enough.

Passa dej för vem du följer med!

Varför måste man alltid hålla nån i handen vart man än går? Och är inte den här bilden lite fel på nåt sätt? Jag tänker väl för mycket…

Gyllene hälsning!

Stilla lunk

Medan vinden viner till lite extra ute idag, ska jag bläddra i de senaste dagarnas minnesbilder. Sköna bilder som gör det lite uthärdligare sen när träden börjar bli nakna och kala och det blåser iskallt runt vaderna. Hua mej! Vintern är ingen favorit precis!

Strandpromenaden saknar motstycke!                                                                      Foto: Leo Tradefelt

Vi gick förbi ett gammalt tegelhus med en spännande tomt, som man bara kan glänta in i. Det finns massor av sådana spännande tomter och innegårdar och man blir lika nyfiken varje gång man ser dom. Ibland kan man ta en bild, som kanske åskådliggör känslan en smula.

Villa Villekulla.                                           Foto: Ann Dessnert

Trots att solen lyser ganska starkt, men snett, så känns luften rätt så kylig. Och idag ska vi inte prata om kylig – här är det vinterkläder på! Det syns på himlen på nåt sätt. Den blir sådär kornblå och krispig. Krispblå!

Varför tänker jag påsk när jag kollar på denna bild?                                                       Foto: Ann Dessnert

Som den kattnatur jag är, har jag svårt att följa allfartsvägarna. Det dyker hela tiden upp små stigar och gångar, som leder till oanade platser. Magnetiska stigar, som inte kan lämnas outforskade. Det är där det händer saker väldigt ofta i min kattvärld. Ekorrar, som plötsligt visar sej på en gren eller en hjort, som bara står där blick stilla.

Ut i skogen ska vi gå...                                                                                                          Foto: Ann Dessnert

Ett sånt här namn på en “väg” mitt ute i skogen kan jag knappast gå förbi utan att undra. Ja, vem skulle inte det förresten? Den väcker ju all barnslig äventyrslusta man har kvar i sinnet. Den här dagen lät jag dock bli, men jag vet var den finns tills nästa gång. Annars har jag gått på Vilsestigen många gånger och kommit rätt!

Aj, aj, aj, vad knadder!                                                                                                              Foto: Leo Tradefelt

Vad jag inte för mitt liv kan begripa är hur såna där pyttesmå stenar kan formligen hoppa ner i ett par kängor hela tiden. Så irriterande! Men att sitta och vila en stund i solen är förstås välgörande! Skulle suttit fint med en fika också… Men utsikten var fin och luften klar och måsarnas skrän och tångens doft och…nä, nu räcker det!

Varmt om tassarna och gott om käk i tången!                                                                        Foto: Ann Dessnert

Dags att vända hemåt efter den ljuvliga påfyllningen av naturligt D-vitamin. Hej då stranden och Sandskogen! Snart är jag tillbaka och kollar om det hänt något nytt. Varje gång är en ny gång och lika spännande är det. Tills dess får bilden av snöbär symbolisera vad som komma skall.

Smällbär!                                                                                                                                      Foto: Ann Dessnert

Om några dagar är det november…månaden jag önskar inte fanns. Men lika glad är jag för det. Man kan ju alltid förgylla dagen med en härligt god, nybakad äppelkaka och det är precis vad jag ska göra nu!

Äppel, päppel på er!

Sanna mina ord

Fick vi inte en alldeles förträfflig söndag idag den 28 oktober? Så stark sol och så lite moln har jag inte sett på länge. Det blev till att ta fram Bettan och Grete, pumpa däcken, packa en korg med filt, kaffe och kanelbullar och iväg ner till stranden. Det gick inte att bärga sej.

Det var som väntat rätt svalt i luften, men nu kunde ingenting hindra oss. Mössa och vantar på! När vi cyklade in i Sandskogen höll jag på att trilla av cykeln. Frost! Nä, fy fabian! Det var ju inte direkt fult, men känslan av vinter kröp en aning närmare. Burrrrrr!

Nu är det snart vår igen ska du se, lilla löv!                                                           Foto: Ann Dessnert

Vi kastade oss upp på våra trotjänare igen och susade iväg genom sommarstugeområdet, som badade i sol och ramades in i ett praktfullt färgspektra. Tomt och övergivet. Inte en enda sommarboende så långt man kunde se. Rätt skönt, faktiskt. Sen låg havet där framför oss, blankt och glittrande.

Min barndoms Kåseberga ståtar där ute på udden.                                               Foto: Ann Dessnert

Jösses, så mycket människor det promenerade på Strandpromenaden! Hela Ystad var visst där. Det var många fler än vi som tänkt kaffekorg. Plötsligt började det tjattra och låta högt uppe på himlen. Jag ljuger inte om jag säger att det var hundratals med gäss. En del plumsade ner i havet, en del flög vidare. Jättehäftigt!

Gretes första utflykt på väldigt länge.                                                                        Foto: Ann Dessnert

Vi ställde våra cyklar mot sanddynen och slängde oss på filten för att lapa sol. Vilket privilegium! Sand och sol och en balja mörkrost! Till och med Bettan och Grete trivdes.

Bettan slocknade i solen.                                                                                                  Foto: Leo Tradefelt

Där satt den – kaffeslurken! Men hälften lyckades jag skvimpa ut över bullarna och filten. Det blev färdigdoppade bullar. Men vad gör det? Det blandar sej ju ändå i lilla maggen. Här kunde jag hur som helst stannat hela dan, utan problem. Tur att den kreolska köttgrytan redan var färdig för att bara värmas.

Mamma Svan och pappa Svan.                                                                                        Foto: Ann Dessnert

Och där ute fortsatte tjattret från gässen medan svanparet svärmade för fulla muggar. Vi vill ju se nya små dunbollar nästa vår…

Jo, söndagen var sannerligen förträfflig!

Livet förr

Tidsmaskinen tar oss idag till en gammal gård i Tomelilla. En gedigen kringbyggd typiskt skånsk gård. Numera är det Tomelilla hembygdsförening som sköter om den. Jag själv ägde den från början, men jag minns inte vad jag heter, så det får bli Karna. Gubben min vet jag inte heller vem det är. Han stryker omkring här som en annan gårdskatt. Nåt får han väl heta så får bli Jöns (uttalas Jins på skånska). Här bor vi i alla fall tills dom lyfter ut oss…

Kullerstenarna blir min döööd!                                                               Foto: Ann Dessnert

Vi har väldig ordning på våra grejor – var sak på sin plats, men när det gäller träbonnarna är vi INTE överens. Jins vill alltid ställa sina där jag har mina, så då makar han mina åt sidan och ställer sina emellan. Jädrans fasoner den mannen har! Skickar snart ut honom på stallbacken!

Se så han ställer till det!                                                                           Foto: Ann Dessnert

Livet på landet kan verka cosy, men det är minsann ingen Duxsäng man får slagga i. Men det är ju bara en bonnaläpp som ska sova några timmar innan tuppen gal och kossorna råmar. Tusan, vad det är lytt (lyhört) här. Hade jag visst (vetet) det innan, hade jag tagit in på hotell.

Drömmer om en hängmatta.                                                                       Foto: Ann Dessnert

Jinsa-gubben är bara en vanlig åbo (hemmansbonde), men han drömmer om att se sej om i världen. Därför har han målat en dörr med en soldat, en lite finare soldat är det allt, husar eller carabinjär. Fint ska det va!

Den draperade Jinsa-dörren.                                                                      Foto: Ann Dessnert

Jag säger åt honom att jobba för brödfödan, annars stoppar jag in honom i ostaskåpet, som hänger på innergården. Litet och trångt och kallt kan det bli nattetid. Fast jag vet inte, skåpet är för vackert för att peta in nåt annat än ost i, tycker jag nog.

Ostaskåpet - tar jag med mej när jag flyttar.          Foto: A Dessnert

Jinsa-pågen gillar allt med sjön. Han borde ha blitt en sailor istället. Medan jag sliter med kardorna sprätter han runt med räfsor och bodlås. Ja, han samlar på sånt. Väggarna i förrådet är fulla med dylikt. Här visar han stolt upp sin älskade båtshake. Vad ska han med den till på torra land?

Båtshaken tar Jins med sej när han flyttar.                                                   Foto: Ann Dessnert

Skrivandet är min passion. Och läsa får man göra medan man mjölkar korna. Därefter kommer min samlarmani, men det säger jag inte till Jinsa-gubben. Han får tro att det är heminredning. Det fina kruset är ett äkta Svedalakrus och är värt sin vikt i guld. Det är vad jag tror, så fint är det. Å sen tycker jag att grannarna ska få avundas min vackra trädgård…

Dekoratörens stolthet.                                                                                               Foto: Ann Dessnert

Svedalakruset. Titta försiktigt!                         Foto: Ann Dessnert

Så avis mina grannar ska bli!                                                Foto: Ann Dessnert

Men nu orkar jag inte skriva mer idag, Så hej då skrivboken, vi ses en annan dag när lusten faller på och Jins inte gapar efter middagsmat. Det är min tur idag och det är tur för jag är liasom trött på gröd.

Va? Har ni inte gått än?                                                                                                             Foto: Leo Tradefelt

Hej svejs i lingonskogen!

Cykelmuffen

 
När det blir kyligare ute är det skönt att ha en skinnfäll att sitta på, inte bara hemma i tv-soffan, där jag gärna gosar ner mej i en sky av långhåriga fårfällar. Min gamla Bettan får naturligtvis också en fårfäll, men den sitter förstås på sadeln. Det skulle se ut om jag hade klätt däcken med lurviga skinnfällar!

Före däckmuff på...                                                                                                              Foto: Leo Tradefelt

Leo är en riktig cykelmufftjuv! Han vill ha det mjukt och varmt om baken. Jag missunnar honom inte det så länge det inte är min muff han lägger beslag på. Han kallar det för att han lånar, men när han kommit hem från sin muffutflykt till affären har muffen rymt. Var är muffen???



Regnmuffar påsatta.                                                                          Foto: Ann Dessnert
 
Ny muff införskaffas och den ska inte vara billigare eller sämre än den borttappade, så det så! Leo köper muff. En fin muff. En riktigt lurvig muff. En muff man aldrig kan komma att klaga på.
Lotta blir glad förstås, men samtidigt väldigt konfunderad, men säger inget. Lottas första cykeltur med supermuffen slutar i katastrof. Jag tycker bilisterna tittar så konstigt på mej. Förklaringen sitter mellan benen. Nåt stort och hårigt sticker fram där….

Långhårig supermuff modell större.                                                                                    Foto:Ann Dessnert

Arg som en geting skäller jag på Leo och säger att han borde förstått detta. Hur kan man köpa en LÅNGHÅRIG muff till cykelsadeln? Och detta är alldeles sant!!! Leo känner sej förorättad, men tycker fortfarande att det var en fin muff och dyyyr.

Alldeles lagom stjärtlapp...                                  Foto:Ann Dessnert

Min nya fårskinnsmuff, nästan måttbeställd, köpte jag sen på en julmarknad här i Skåne. En alldeles lagom stor och hårig muff. En muff alla skulle vilja ha. Leo fick överta sin egen muff och varför han inte har den på sin egen sadel vet inte jag.

Här sitter muffen som en smäck, precis som sej bör!                                                      Foto: Ann Dessnert

Häck, väck, vällingsmäck!

Den där Nogisen

Min katt är en sällsynt vacker katt, i alla fall i mina ögon. Men det har funnits tider då skönheten har haft sitt pris, då jag hotat att göra pälsmössa av honom. Särskilt ofta hände det när han var liten och fullkomligt ostyrig. Mitt hem förvandlade snabbt till en klätterställning för 3000 babianer.

Två megaöron och resten ett klättrande jehu.         

Det gick inte att få pli på kattskrället Nogi. Jag vet inte var jag hade gjort av alla blomsprutor jag samlat på mej, men en enda av dom skulle sitta fint. Djävlar, vad det skulle sprutas vatten! Skulle behövt en högtrycksspruta. Han hade helt sabbat en av mina fleecefiltar, den himmelsblå. Det gick på fem sekunder. Men det må vara hänt. Värre var att han åt och slickade på toalettborsten. Som en hund. Så äckligt! 
Plötsligt blev avståndet lite längre, Från min sida alltså.

Flytta på dej! Här ligger jag!

 
Han växte fort, den lilla odågan, men det betydde inte att hans hyss upphörde. En natt (som så många andra nätter) väckte han mej jättetidigt och måttet var mer än rågat. Där ligger jag astrött och kramar med fingret runt avtryckaren till vattensprayflaskan fortfarande sovande och det lilla fanstyget bryr sej inte. Jag var färdig att börja spruta med Radar istället...

En dag kände Nogi att det var dags för vårstädning. Han hoppade upp i sängen och när matte intet ont anande klappade det lilla livet upptäcker hon till sin fasa att det blir stora blöta tassar på lakanet. Varifrån kunde han fått dessa??? En snabb kalkylering och en kall kåre banar väg längs ryggraden - TOALETTEN! Den lilla söta kissen förvandlades till en illaluktande kloakråtta i mattes ögon. Numera ligger locket ALLTID ned. Hu, en sån snaskig katt!
 

Linslus är mitt namn.

I övrigt räds han inte vatten under kontrollerade former. Älskar att sitta i handfatet och låta en tunn stråle vatten svepa över huvudet, bara för att se hur underligt strålen sprider sej i förhållande till hur man håller huvudet... En märklig uppfinning!

Skaffa större handfat, matte! Jag får inte plats för buuuus....

Han blir nu sju år om några dagar. Lite lugnare, lite läraktigare och mycket större, en kattbjässe. Jag undrar om han läst boken om Mästerkatten i stövlar? Det är så jag undrar om han inte tror att den boken egentligen handlar om honom. Suck, om någon ens för en sekund tror att jag släpper tanken på pälsmössa så har han/hon fel, men jag har förlikat mej med tanken att det finns en viss kärlek i det också.

Jag poserar för modellagenturen, sörrö!

 
Summa sumarum: Inte byter jag ut min härligt, personliga och uppfinningsrika kisse mot något annat. Han får verkligen livet att snurra…

Spinn, spinn!

Vässade klor

Idag har jag kommit igång riktigt. Kanske ligger det i tiden eller också har detta grott i mej en längre tid och att det nu var dags att släppa ut det. Jag blir nämligen så vansinnigt trött på att vi alltid sitter hemma vid köksbordet och gnäller över allting. Det är vädret. Det är grannarna. Det är sjukvården. Det är den allmänna tvättstugan. Ja, så där kan jag hålla på.

Va! Sillburk i tvättstugan?                        Foto: Ann Dessnert

Alltså började jag dagens skrivande med lite förberedning – att vässa klorna. Jag vässar aldrig armbågarna. Det känns lite väl trubbigt att skriva även med vassa armbågar. Min särbo tycker att jag är en söt liten katt, men har vassa klor och nu är det dags att klösa lite.

Mina dolda skrivredskap.                                                                                                   Foto: Ann Dessnert

Det ska handla om könsskillnader. Och vad är nu det? Ja, rent fysiskt så är det utomordentligt lätt att skilja på män och kvinnor, men mentalt har en del fastnat i strukturer som är minst sagt förlegade, dumma och oacceptabla. Vi lever på 2000-talet och fortfarande har vi könsbunden arbetsfördelning både på arbetsplatserna och i hemmet. Männen tjänar fortfarande mer än kvinnor. Visst, det är ju tråkigt, men det hjälper inte att GNÄLLA över det. DO SOMETHING!

Hopp-i-land-Kalle? Men det är ju en hon...                                                                         Foto:Leo Tradefelt

Och det här eviga tjafset om att kvinnor lagar mat varje dag, men män blir erkända kockar. Och??? Nyligen var det någon som irriterade sej på att det var så FÅ MÄN som stickar. Men hon la inte ut texten om hur få kvinnor det är som ligger under bilen och rotar runt… Vad är detta för dubbelmoral? Om man nu känner sej så underlägsen en annan människa så är det nog för att man VILL vara det – medvetet eller omedvetet.

Leka bör man, annars dör man.                  Foto: Ann Dessnert

Skärpning i ledet! Livet är inte så allvarligt som vi inbillar oss. Träna på att ta tillvara det goda och sluta hacka på allt och alla! Vi har bara denna enda lilla jord och där måste vi lära oss att samsas, vare sej vi vill eller inte. Våga bete er som människor och inte som primitiva varelser! Det finns många anledningar att ta upp ämnet igen framöver, men nu vill jag ha lite kul och snart är det jul…

Min tröja är halvstickad och jag gillar Kaffe Fassett. Och Leo gillar att laga vidunderligt god mat. Så det så!

En rät, en avig, en rät, en rät…nä, nu kom jag av mej igen…

Agusagården

 

Nu ska jag berätta om mitt besök på Agusagården för ett par år sedan. Jättekonstigt namn, jag vet, men det gör inte gården mindre intressant för det. Tvärtom, den lär ha varit i samma släkt sedan 1484, sägs det. Den är fantastiskt vacker och står i Agusa pyttelilla by och som ligger väldigt skyddat nästan mitt inne i skogen bredvid en gammal väg, som går mellan Degeberga och Sjöbohållet. Mer precis behöver jag inte vara för det är knappast någon som förstår var det är någonstans ändå så. Självklart är det inte samma hus som då…

 

Numera är det en vinkelbyggd korsvirkesgård från mitten av 1800-talet med möbler, husgeråd, kläder, verktyg med mera och inte alls förändrat. Den sista, som bodde i gården, Anna Mårtensson, lämnade den i samma skick som då hon föddes här år 1873. Gården ägs sedan 1946 av Albo härads hembygdsförening. Och då kan man passa på att åka hit när det så bjuds.

Trots att stugan ligger väldigt avsides måste det ju ändå ha funnits någon form av skolgång eller liknande inte alltför långt bort. Böckerna skvallrar om detta. Nu tittade jag inte så noga på dom, men jag tippar på att det är biblar allihop. Och hur många biblar måste man läsa för att förstå innehållet?

Här står spettkakan (Märk väl att det heter SPETT-kaka för den görs på ett spett och ingenting annat. Så fick jag det sagt!) redo för kaffegästerna, som står och trampar utanför på gården. Ibland har jag svårt för att hålla mej till sanningen. Nä, var och en har med sej sin egen lilla korg med kaffe och sju sorters kakor, precis som sej bör.

Om jag inte tar helt miste så ser jag ett väldigt modernt grepp i hennes inredning – en walk in closet! Det är mer än vad jag har och vad jag någonsin haft och vad jag antagligen någonsin kommer att få. Morr!

Anna måste ha varit en stark och driftig kvinna. Behövde hon ett par skor så smet hon ut i skogen med yxan över axeln och högg ner ett lämpligt stort träd, släpade hem det och sen var det bara att sätta igång att hugga ut ett par trätofflor i lagom storlek till sej själv, katten och trädgårdstomtarna. Okej, okej, där gick jag lite för långt. Medges surmulet…

Nu lämnar jag det här och tackar för mej!

Bilderna har tagits av Leo Tradefelt och författaren själv.

Buske 9

Jag såg på ett fantastiskt program, ja, det var till och med två stycken, som bara handlade om ex-Beatles-medlemmen George Harrison. Drunknade såklart i sextio- och sjuttiotalets musikhistoria, vilket ledde till att jag inte kunde låta bli Youtube. I timmar satt jag och lyssnade på alla gamla låtar, som jag vuxit upp med. Min musik!

Hysteriskt bra...                                                                                                                                Bild från nätet

Det som slog mej mest, bortsett från musiken förstås, var att jag faktiskt hade kunnat skriva en hel blogg med bara låtnamnen. Kolla bara: – Hey Jude, let it be, while my guitar gently weeps. Here comes the sun and all you need is love. Imagin yesterday…och så vidare. Kul, va?

Detta leder mej vidare till en promenad jag tog på stranden med en väninna. Ibland händer det att man blir så där otroligt kissnödig, när man inte ska bli det. Så där så det nästan känns som att man ska sprängas och det finns absolut inte någon toa på flera kilometers avstånd. Då sa min väninna: – “Ta buske nio! Den är ledig!” Jag sprang med benen i kors och det var nätt och jämnt att jag hann…för jag höll på att skratta på mej!

Jag hann!                                                                                                        Foto: Leo Tradefelt

Eftersom man vid detta hopplösa tillfälle är till allmän beskådan så kan det hända att man får ögonen på sej från oväntat håll. Man har ju liksom inte ögon i nacken och när det ska gå undan så bryr man sej till slut inte vem som får nöjet på sin sida. Om det nu är nåt nöje, vill säga…

Herr skalman...                                                                                                                      Foto: Ann Dessnert

Man ska inte se ner på varelser bara för att dom är små och kanske uppfattas som obetydliga. Dom här små liven har också känslor. Den här lilla krabaten har kanske fått men för livet. Han kanske måste gå i terapi för all framtid. Och sen kanske han skickar räkningen till mej. Näää, det gör han inte. Han var ju redan död, hahaha.

Jag vet en låt som heter “Staying alive”….