Leos nya favoritställe är Ållskog. På vägen dit såg vi några hästar i en hage. Det är ju inte så himla ofta man ser hästar ligga ner, men den här kände jag ett alldeles särskilt släktskap med, trots att jag inte är nån häst. Jag bara måste ta en mysbild på den och Leo sa att det var en bild av mej jag tog. Gnägg?
Men bilden skulle inte vara kul om jag inte hade en avsikt med den så jag pratade lite med kusen, på hästspråk naturligtvis och han svarade genom att resa sej en aning och titta intresserat på mej. Vilken härlig känsla när man får respons från ett djur! Kameran var beredd – det kunde ju hända oväntade saker.
Och där kom belöningen! Åååååh, så gott att klia sej på ryggen och frusta lite grann. Daggvått gräs och lagom utetemperatur. Kan det vara bättre? Så kränger vi lite åt höger och sen lite åt vänster och sen biter vi lite i gräset. Rena yogan ju! Och så gör vi om det tio gånger till.
Det blev lite åmande i gräset där, men vi drog vidare till “trädet” där Leo hoppats på att hitta sittande glador. Vi kom inte så långt, för mitt på vägen stod några dovisar och verkade vänta på klartecken på att få gå över vägen. Då visade det sej att det var en ordentlig drös med dovisar som stod gömda bakom buskarna.
Vad vi inte visste då var att jakttiden redan börjat – 1 oktober. Snart hörde vi pang-pang överallt i skogen och Leo blev galen och skrek åt dovisarna att springa åt andra hållet. Det här gänget drog rakt i fällan och vi hoppades att dom hann undan. Flera flockar av hjortar sprang hit och dit över fälten. Och vi blev bara ledsnare och ledsnare…
Slutet gott, allting gott! Leo fick äntligen en närbild på en glada och jag var inte sen att kasta mej ut ur bilen, för den chansen ville man ju inte försitta.
Nu är vi lite gladare igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar