Igår var det den internationella teddybjörnsdagen. Ja, där ser man. Jag visste inte ens att det fanns en sån dag vikt för dessa gosedjur. Min stackars nalle (han har inget namn ens…) ligger sen många år nerpackad i en flyttkartong på vinden. När han packades ner var han ganska tilltufsad, med en läckande fot, där halmen stack fram.
Livet för min nalle gick ganska omilt fram. När jag var liten, ca 4 år, kom jag över ett paket cigaretter, men det var inte innehållet jag ville ha, utan det röda ”öppningsbandet” på den prasslande omslagsplasten. Om jag dyker rätt i mina minnesvindlingar så tror jag att det var John Silver.
Det där smala, lilla röda bandet snodde jag runt benet, högst upp vid vänstra låret på nallen. Fråga mej inte varför jag gjorde en sån knäpp sak och fråga mej inte varför jag fortfarande med skruvad upptäckariver gör märkliga saker. Det hör väl till livet, antar jag. I alla fall mitt…
När jag upptäckte att det inte gick att pilla ut det röda bandet (samma band som man kan hitta på vissa kexpaket idag), började jag ivrigt snurra på nalles ben (som om det skulle lösa problemet…), men då uppstod något oväntat. Och väldigt nytt och intressant för en fyraåring.
Nalles ben började gnissla! Ett sånt där vasst och obeskrivligt gnissel, som ingen människa står ut med. Inte nallar heller. På den tiden var det inte tal om några höftledsoperationer på nallar och är väl knappast det idag heller, så min nalle lider fortfarande av allvarligt bengnissel. Numera nedstoppad i en trist kartong. På vinden. Jämrandes.
Tror jag hämtar in min stackars nalle…!
(All bilder är lånade från nätet. Jag har ingen fiol, röker inte, har tappat min skruv och nallen ligger fortfarande på vinden).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar