Hua mej, vilket väder vi har! Regnet smattrar mot rutorna och vinden tar tag i tegelpannorna så dom skallrar (nästan). Jag kände inte alls för att gå ut, men Leo ville gå på Boan i Tomelilla. Och då fick det väl bli så då, men nån kamera ville jag inte släpa med mej i busvädret.
Det första vi möttes av när vi kom in på Boan var julsaker i parti och minut. Det var julgranskulor och ljusstakar. Glittarande stjärnor och fönsterdekorationer. Det fanns till och med en megastor tomte utanför varuhuset, men han stod med näsan intryckt i väggen. Men dom där julgranskulorna som var alldeles ulliga och vita klämde jag lite extra länge på…men nej. Inte idag.
När vi ändå hade åkt så pass långt så kunde vi lika gärna luncha på Tomelilla Golfklubb. Leo kunde knappt sitta stilla för gladorna flög ju alldeles utanför fönstret. Till slut sprang han ut till bilen, hämtade kameran och for sen runt som ett torrt skinn utanför huset och ner på golfbanan, men fick han tag i några glador då??? Nääääe! Under tiden satt jag och sörplade på mjölk med en skvätt kaffe i…Och ute blåste det halv storm! Leo behövde inte gå själv – han flög förbi fönstret i takt med gladorna!
På hemvägen såg vi inte skymten av några djur. Inte ens en blöt hund, annars brukar detta vara ett idealiskt väder för dom, sägs det. När jag hade hund (i olika omgångar) var det bara av nöd, som dom ville ut och vända i ruggväder. Själv hade jag föredragit ett kilometerlångt koppel, så dom fick valla sej själva medan jag satt i goa värmen och tittade på under tiden stolparna dekorerades.
En sån här dag vänder paraplyerna automatiskt ut och in på sej. Det är i det närmaste meningslöst att ha vattentäta kläder på sej, för regnet letar sej in på bara skinnet i alla fall och läbbigt kallt är det också. Ibland verkar det som regnet kommer underifrån. Man kan lika gärna klä sej i några konsumkassar eller ICA-kassar om nu det är vackrare. Fast dom hade nog flugit all världens väg och då hade man stått där i all sin prydo. Hupp!
Så vad fick jag med mej hem från Boan då? Kattsand behövs alltid. Några billiga luktegottblock (jag hittade ingen bra illustration till luktegottet så killen får tala för mej) skadar aldrig och sen ett par konstiga, fyllda dynor att rengöra med (alltså ytterligare en onödig städpryl, som jag tycker är för “fin” att användas). Onekligen är jag inte riktigt klok!
Leo var precis inne på muggen och sa: Åh, Gud, vad gott det luktar här då!
Hurra! Jag har lyckats!
PPPPPSSSSS! Bilderna är knyckta från nätet allihop! Fy, på mej! Smäll på fingrarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar