Bla-blaaammm i Fylan

 

En dyster och grå dag, fylld av små, små droppar av regn, genomlevde vi igår i Fyledalen. Mitt hår blev frissigt och kameran brummade oroväckande. Sikten var väldigt begränsad och jag trodde inte att vi skulle få se några djur alls, inte mer än kossorna som vanligtvis betar i området.

 

 

Men där bedrog jag mej, för mitt bland dom vita korna betade dovisarna i lugn och ro och många var dom. Ett minst sagt smart drag, för är dom trygga nånstans, så är det mitt ibland korna. Bilden ovan gör långt ifrån rättvisa åt verkligheten, men avståndet och duggregnet påverkade resultatet, så då får det bli därefter. Dom små mörka fluglortarna är hjortar.

 

 

Småfåglarna pep och svirrade runt i träd och buskar och jag kände mej som Kalle Anka med sin kamera på julafton. Vart jag än riktade min kamera så hade motivet försvunnit in i dimman. Där var rödhakar, stjärtmesar och kungsfåglar i mängder, men sitta stilla ville dom inte göra. Jo, en större Hacke Hackspett satt stilla, men på baksidan av ett träd. Kul för den!

 

 

I övrigt var det tyst. I alla fall till en början. Plötsligt hördes ett “bla-blaaammmm” som ekade över nejden och studsade mellan bergväggarna. Inget roligt ljud och jag tänkte hela tiden på att dom som skjutit skulle missa sina mål. Regndropparna föll från träden som tunga tårar…

 

 

Känslan av fridfullhet var förstörd och ingen av oss ville vara kvar så vi styrde åter stegen mot bilen i gläntan. Kan man nånsin känna sej säker när det är jaktsäsong? Burr! Aldrig att jag skulle vilja bli ett hett eftertraktad villebråd i mitt nästa liv. Och inte en gås heller…

 

 

Håll näbben!!!

 

Bilderna är mina förutom den på Mårten, men han envisades…

Min nalles hemska öde

 

Igår var det den internationella teddybjörnsdagen. Ja, där ser man. Jag visste inte ens att det fanns en sån dag vikt för dessa gosedjur. Min stackars nalle (han har inget namn ens…) ligger sen många år nerpackad i en flyttkartong på vinden. När han packades ner var han ganska tilltufsad, med en läckande fot, där halmen stack fram.

 

 

Livet för min nalle gick ganska omilt fram. När jag var liten, ca 4 år, kom jag över ett paket cigaretter, men det var inte innehållet jag ville ha, utan det röda ”öppningsbandet” på den prasslande omslagsplasten. Om jag dyker rätt i mina minnesvindlingar så tror jag att det var John Silver.

 

 

Det där smala, lilla röda bandet snodde jag runt benet, högst upp vid vänstra låret på nallen. Fråga mej inte varför jag gjorde en sån knäpp sak och fråga mej inte varför jag fortfarande med skruvad upptäckariver gör märkliga saker. Det hör väl till livet, antar jag. I alla fall mitt…

När jag upptäckte att det inte gick att pilla ut det röda bandet (samma band som man kan hitta på vissa kexpaket idag), började jag ivrigt snurra på nalles ben (som om det skulle lösa problemet…), men då uppstod något oväntat. Och väldigt nytt och intressant för en fyraåring.

Nalles ben började gnissla! Ett sånt där vasst och obeskrivligt gnissel, som ingen människa står ut med. Inte nallar heller. På den tiden var det inte tal om några höftledsoperationer på nallar och är väl knappast det idag heller, så min nalle lider fortfarande av allvarligt bengnissel.  Numera nedstoppad i en trist kartong. På vinden. Jämrandes.

Tror jag hämtar in min stackars nalle…!

 

(All bilder är lånade från nätet. Jag har ingen fiol, röker inte, har tappat min skruv och nallen ligger fortfarande på vinden).

En blåsig promis

 

Det är kallt som i ett fryshus här hemma hos mej, vilket inte gjorde det helt enkelt att bestämma sej för en promenad i blåsten. Om det skulle vara kallt ute så skulle det ta timmar att tina upp igen. Och nån större idé att försöka knöla in sej i ugnen på 100 grader är nog inte att tänka på.

 

 

Men hur ska man veta hur det är om man inte testar. Skor på, halsduk på, jacka på och kameran i näven. Och en påse sopor i den andra. Det är noga det här! Håhå, det var ju ljummet i luften! Gårdsskatan tjattrade som besatt vid sophuset. Antar att den är något irriterad på alla björktrastar som fladdrar omkring i hans lind.

 

 

I parken hände det grejor. Jag fick leka Leo en stund och det bara för att OM det skulle bli någon som plurrade i vattnet så hade jag ju kunnat berätta det i en lång serie av bilder. Fast det hände förstås inte och det var tur, men jag undrade varför dom skulle dra över kidsen på andra sidan när nu vagnen stod kvar…

 

 

Mot småbåtshamnen och där var det minsann tomt. Så gott som. Blåsten ven i allt den kom åt och jag började få ont i öronen. Inte av vinandet, men det drog lite väl mastigt i masten. Just här var det tomt på folk också. Man stod och putsade och fejade på sina uppdragna båtskrov en bit därifrån. Vilket söndagsnöje!

 

 

Jag vände hemåt igen och mötte den här gynnaren. Det ser ut som den fått tag i en kastanjenöt och den hade väl tänkt sitta där på stenen och hacka i sej den om inte jag kommit och stört middagsron. Jag blev bara så fascinerad av dom isblåa ögonen.

 

 

Nu ar jag nästan himma! Bakom ett plank susade en massa vippor, vackert belysta av solen. Dom såg alldeles rosa ut och spretade som om dom hade tusen fingrar, Att fota dom var en chansning, som gick hem tillsammans med mej.

Var har jag gjort av nyckeln nu då?

Min nyupptäckta skånska släkt

 

Att skriva blogg är inte alltid lätt. Det var lika tomt i skallen som det brukar vara när man varit på Konsum och handlat. Man får inte med sej så mycket när man går därifrån. Mest luft i kassen. Inget fel på Konsum, men nu var det ju inte heller Konsum det skulle handla om, och inte tomma kassar heller.

 

 

Dagen förflöt i sakta mak. Jag åt lite frukost. Satt vid datorn och gillade en massa på facebook, delade en massa på facebook och chattade inte en massa på facebook. Jag hann inte det, för det var någon som förekom mej. Sen åt jag lunch och bestämde mej för att släktforska lite. Jag letade upp kända skånska profiler.

 

 

Edvard Persson – nähä, inget napp där. Nils Poppe då? Där blev det tvärstopp redan från första början. Båda hans föräldrar är okända och han blev räddad från änglamakerskan av sina fosterföräldrar. Vilket öde! Men den däringa Jan Malmsjö då?

 

 

Håhåhåååå! Där satt den! Tänk att han på fädernet härstammar från trakterna här ikring – Sövde, Bromma, Bjäresjö, Öja och Stora Köpinge! Då var det bara att knyta ihop säcken. Inte för att det betyder särskilt mycket. Jag är inte kändisfixerad. Det är bara det att släktforskning är så himla roligt. Man vet aldrig var man hamnar.

Så snurra min jord, låt mej följa med…jag är lika värnlös som duuuuu

PPPPSSSS! Kassen är inte min och bilden på Jan fick jag också låna från google, MEN maten är min egen hemlagade köttgryta och den var oemotståndligt goooood!

En regnfri dag på Åbergs trädgård

 

Jag blir ju inte riktigt klok på vad som är vad. När jag tittar ut ser jag med all tydlighet att hösten är här. Rödvingetrastarna flyger i stora svärmar och landar i varenda rönnbärsbuske dom ser. Oxelbären verkar vara lika aptitliga och snart är det inga bär kvar till sidensvansarna.

 

 

Rent meteorologiskt är det fortfarande sommar här i Ystad. Den sommaren ser jag inte röken av när regnet forsar utanför fönstret i oförminskad styrka timme ut och timme in. På Åbergs trädgård däremot kan man se stora feta knoppar på buskar och träd. Nytt liv. Känns ganska tryggt att veta att livet har sin gång. Att en ny vår är på språng.

 

 

På samma buske, som på bilden ovan, kan man se frukterna. Oanständigt eller ekivokt, jag vet inte, men så gör naturen och här hymlas inte. Det är sunt och friskt bara. I hastigheten glömde jag ta reda på vad det är för en växt, så det får man lista ut själv eller kanske ta sej till Åbergs trädgård och leka detektiv.

 

 

Den här mysko saken vet jag vad det är. Det finns olika sorters kastanjer och detta är kapseln till en äkta kastanj. Det låg så många frukter runt kastanjen så det såg ut som en hel drös av igelkottsungar. Och långa svansar hade dom – på huvudet! Ja, som det kan bli!

 

 

Inne i växthuset frodas ännu tomater av alla de sorter. Den här var stor som en halv fotboll. Det framgår inte av bilden och jag hade ingen tändsticksask eller nåt annat att jämföra med. Tro mej på mitt ord bara! Stor som en melon då, utan överdrift…En sån i skallen och man är dödens! Om den inte är övermogen förstås och då blir det ketchup istället.

 

 

Och så blev det ett stopp inne på caféet också. Varm rabarberpaj med två kulor vaniljglass till! Inte dumt, sa Måns och strök sej kring benen på mej. Han hoppade upp i mitt knä och fick en liten smakbit.

Mums, sa Måns!

En riktigt blöt söndag

 

Åhhh, här sprider änglarna ut sina långa strida tårar. Det blir översvämningar lite varstans och till och med här i lilla Ystad. Vem skulle kunna trott det? Det är tyst på stan. Inga trippande klackar som slår mot asfalten. Inga vansinneskörningar i rondellen. Inga glada skratt någonstans. Bara änglarnas tårar…

 

 

En solstråle bryter igenom det massiva molntäcket och träffar en droppe i gräset. Men titta där! En blåskimrande diamant! Så vackert och så förgängligt! Ute svingar sej en massa fåglar mellan dom bärstinna buskarna. Med glupande aptit sätter dom i sej bären och lämnar sen ett kvitto på marken som tack för maten.

 

 

Nu har jag tagit mej igenom ornitologernas fågelbibel och kommit fram till att det är rödvingetrastar som härjar utanför mitt fönster. Önskar jag kunde få bättre skärpa på dom, men avståndet är alldeles för långt. Går man ut så försvinner dom och man ser inte så mycket som fjäder och näbben håller dom också! Rackarns!

 

 

Hösten håller så sakteliga på att ge vika för vintern. Men meteorologiskt sett har vi fortfarande sommar här i Skåne. Man blir inte riktigt klok på detta när man ser mer eller mindre kala träd. Sommar eller inte, grått är det och folktomt är det också. Man har inomhusevenemang istället.

 

 

I en skola nära där jag bor har folk samlats för att sälja sina dyrgripar. Det kan vara värt ett besök för man vet ju aldrig. Om inte det finns att köpa eller plånboken är för tunn så kan man alltid insupa stämningen och titta på fina saker.

Nu orkar inte änglarna mera, så jag smiter ut!

Hejsan, svejsan!

Dags för Leos hemfärd

 

Idag är det fredagen den 17 oktober och regnet fullkomligt vräker ner. Det är nästan obegripligt hur mycket vatten det kan komma ner från skyn egentligen. Leo ska resa tillbaka till Stockholm och är just nu på väg för att hämta bilen. Han har lånat min röda regncape och om nån ser honom kommer dom att tro att Santa is back in town.

 

 

Från och med idag får jag föreviga mina myror i fred utan att nån smygfotar mej…

 

 

…eller förlöjligar mej när jag vill rädda en död snok från att bli överkörd.

 

 

Jag slipper stå och vänta på att Leo äntligen ska komma efter att i typ tre timmar inte rört sej ur fläcken för att kunna plåta dom där idiotsnabba små sländorna, som pilar iväg över vattenytan med en omätbar hastighet. Och blev det nåt? Nääää. Ingenting!!! Och min tid är förspilld.

 

 

Jag behöver inte heller bli påkommen under en “privat sittning” i skogens dunkla djup. Att det ska vara så intressant att klämma dit en stackars utsatt människa med brallorna nere. Vad kan man göra mer än lipa åt fridstöraren och försöka vifta bort honom som en annan mygga!

 

 

Hellre då sura lite och på alla sätt visa sitt missnöje ett litet tag…eller ett längre tag om det skulle behövas.

 

 

Nu får jag äta mina röda korvar med tollarpssenap i soffan. Tre ska det vara, varken mer eller mindre. Dom kan jag bli grymt sugen på då och då när jag inte har lust att veva runt i grytorna eller steka ägg i parti och minut. Idag blir det fredagsmys med rester från gårdagen.

 

 

Efter månader av umgänge med Leo blir man smått galen. Jag säger inte på vilket sätt, men uttrycket i ovanstående bild säger förmodligen en del. Nu ska jag försöka återhämta mej till nästa omgång. Det lär bli snaaart! Så jag säger bara:

Ho…ho…hooo!

Leos otroliga eskapader

 

Så har det hänt igen! Och det lär återkomma, var så säker! Det är mycket möjligt att det sker i en annan tappning, i en annan stad och i en helt annan situation. Förmodligen!!! Och nu när jag tänkt efter ett par sekunder så är det tvärsäkert! Men nu hände det här i Ystad denna morgon då regnet hängde tungt i luften och Leo skulle ta ut pengar på bankomaten.

 

 

Alla människor vet vid det här laget hur man tar ut pengar på dessa maskiner. Dom flesta vet också tågordningen på dom och det gör vanligtvis herr Leo, utom denna morgon då han bestämde sej för att vara mer disträäää än vanligt. Han väljer onekligen sina stunder!

 

 

“Summan, okej. Kvitto vill jag ha, okej. Pengarna kom i en fin ovikt sedel. Och lilla kvittot rasslade ut på beställning. Men vad nu??? Bankkortet! Vart tog det vägen? Fan, det sitter fast i den där helvetesmaskinen!!! Vänta, vänta, vänta. Trycka lite på alla knapparna. Sitter inte plattan lite löst ändå? Och mannen där borta, väntar inte han på att jag ska gå, så han kan sno kortet?”

 

 

Leo viftar åt en kvinna inne på banken och förklarar sitt dilemma. Ska du inte tro att just denna natt har det varit datastrul på banken (berättar hon trött) och då har säääkert banken mumsat i sej hans kort, som en sista munsbit (rap). Hej och hå, vad gör vi nu då? Nytt kort? Från Stockholm? Måste nog åka hem tidigare…

 

 

Men nu har ju Gud som alltid ett finger med i spelet. Leo tittar i sin plånbok. Och vad ligger där på sin vanliga plats i tryggt förvar? Jo, hans uppslukade bankkort!!! Vem hade väl kunnat ana detta? Leo börjar nu tro på under! Eller på att han faktiskt ÄÄÄR disträ! Jag är just nu väldigt osäker på var han har ställt bilen…

Jisses!

Mellan vått och torrt

 

Ingen dag är den andra lik! Igår var det en alldeles vanlig olik dag, skillnaden var bara den att vi var på ett för oss nytt och okänt ställe. Det heter Åmossarna och man kan väl knappast kalla dom fyra (om jag minns rätt) sjöarna, som låg som ett radband efter varandra, för en å. Ett populärt fiskevatten verkar det vara och vackert som en tavla.

 

 

Hur den här bilden kom in i sammanhanget kan jag inte förklara. Det bara blev så. Här var lådorna fulla. Och många lådor var det. Vad det är i dom har jag inte en susning om, men det bryr jag mej inte särskilt mycket om heller. Det var bara en sann bild sprungen ur det verkliga lantlivet sett från mitt kameraperspektiv. Det var väl ett beskrivande stycke lantpoesi?

 

 

Innan vi kom så långt stannade vi för att handla nåt krimskrams var-vi-nu-var och man blir ju mäkta förvånad när man stirrar in i ett par hundögon på den plats där normalt en bilförare brukar sitta. Finns det körkort för hundar? Ingenting förvånar mej längre, så det kanske bara är till att vänja sej.

 

 

Och vid detta ställe var Leo tvungen att lätta på trycket. Svårt att hitta en ledig buske utan insyn. Jag trodde han irrat bort sej, eftersom det tog sin lilla stund. Han hade väl för Guds skull inte dråsat i vattnet? Man vet ju aldrig med honom. Annars brukar taggbuskar vara hans värsta fiender. Där ligger han illa till…

 

 

Vattnet var lugnt och stilla denna kväll på havet. Måsarnas skrin var det enda som störde lugnet. Solen lämnade en lång, skimrande havsstrimma efter sej och mörkret började så sakteliga sänka sej över nejden. Tångdoften letade sej in i näsan och inte vet jag om det skulle vara nån större njutning att fika vid den här lilla hamnen.

 

 

Vi var hungriga och stannade till vid en livsmedelsaffär och tro mej eller ej, ytterligare ett par hundögon stirrar tillbaka på mej med en osedvanligt barsk uppsyn. Bakom ratten tillika! Har hundarna tagit över planeten eller är det som jag sitter här och drömmer?

Voff!

En misslyckad dag

 

Idag står det helt stilla i huvudet. Vad ska jag skriva om? Leo har inte gjort bort sej på några dar så där högg jag i sten. Och vad har jag själv gjort för dumheter? Jo, jag välte ner Leos havrefraskuddskartong på köksgolvet. Hur många frasiga kuddar ryms i en sån där förpackning egentligen? Nogi ville inte ha några, så jag sopade upp dom 3 miljonerna och öste tillbaka dom i kartongen. Leo behöver ju inte veta nåt…

 

 

Har vi gjort nåt roligt dom senaste dagarna? Jag vet inte om det var så roligt att gå utmed ån nere vid kullamöllan eftersom jag gick ner mej där. Vattensjuk lera, kamouflerad av gröna grästuvor. Jag borde ha vetat bättre än att sätta min högra fot på en sån där “fast” tuva. Alla vet ju att även en lite tuva stjälper stora lass.

 

 

Jag sjönk! Tusen tankar for genom mitt huvud på bråkdelen av en sekund: Att jag kommer ett bli jättegeggig, att jag blir snuskigt blöt, att jag skulle få klä av mej och sitta inlindad i en filt i bilen, att jag skulle vara insmord i lera ända upp till hårfästet, att Leo skulle GAPSKRATTA ÅT MEJ!!!

 

 

Snyggt och smidigt parerade jag den lilla fadäsen genom att endast doppa ner halva skon i lergloppet och undkomma den försmädliga förnedringen med en hårsmån. Men min sko ser ut därefter, så nu hade jag en ljus sko på ena foten och en brunsvartstrimmig på den andra. Aldrig att jag går in på ICA och lämnar avtryck endast med EN sko…

 

 

Nu är skon tvättad i rent vatten, men den ser lite konstig ut. Som att den krympt och krullat ihop sej som en torr ostbit.

Och bilderna till denna inåtvända monolog har inte ett dugg med historien att göra, mer än att visa att det var här vi var. Igår. Jo, förresten, havrefrasen hör ju dit förstås, men dom ska egentligen ligga i kartongen, från att ha legat på golvet, från det att dom blivit utstjälpta på golvet. Hihihi…

Ja, halleda!

Hoo-ooo, vi flyger nästan bort!

 

Hua mej, vilket väder vi har! Regnet smattrar mot rutorna och vinden tar tag i tegelpannorna så dom skallrar (nästan). Jag kände inte alls för att gå ut, men Leo ville gå på Boan i Tomelilla. Och då fick det väl bli så då, men nån kamera ville jag inte släpa med mej i busvädret.

 

 

Det första vi möttes av när vi kom in på Boan var julsaker i parti och minut. Det var julgranskulor och ljusstakar. Glittarande stjärnor och fönsterdekorationer. Det fanns till och med en megastor tomte utanför varuhuset, men han stod med näsan intryckt i väggen. Men dom där julgranskulorna som var alldeles ulliga och vita klämde jag lite extra länge på…men nej. Inte idag.

 

 

När vi ändå hade åkt så pass långt så kunde vi lika gärna luncha på Tomelilla Golfklubb. Leo kunde knappt sitta stilla för gladorna flög ju alldeles utanför fönstret. Till slut sprang han ut till bilen, hämtade kameran och for sen runt som ett torrt skinn utanför huset och ner på golfbanan, men fick han tag i några glador då??? Nääääe! Under tiden satt jag och sörplade på mjölk med en skvätt kaffe i…Och ute blåste det halv storm! Leo behövde inte gå själv – han flög förbi fönstret i takt med gladorna!

 

På hemvägen såg vi inte skymten av några djur. Inte ens en blöt hund, annars brukar detta vara ett idealiskt väder för dom, sägs det. När jag hade hund (i olika omgångar) var det bara av nöd, som dom ville ut och vända i ruggväder. Själv hade jag föredragit ett kilometerlångt koppel, så dom fick valla sej själva medan jag satt i goa värmen och tittade på under tiden stolparna dekorerades.

 

 

En sån här dag vänder paraplyerna automatiskt ut och in på sej. Det är i det närmaste meningslöst att ha vattentäta kläder på sej, för regnet letar sej in på bara skinnet i alla fall och läbbigt kallt är det också. Ibland verkar det som regnet kommer underifrån. Man kan lika gärna klä sej i några konsumkassar eller ICA-kassar om nu det är vackrare. Fast dom hade nog flugit all världens väg och då hade man stått där i all sin prydo. Hupp!

 

 

Så vad fick jag med mej hem från Boan då? Kattsand behövs alltid. Några billiga luktegottblock (jag hittade ingen bra illustration till luktegottet så killen får tala för mej) skadar aldrig och sen ett par konstiga, fyllda dynor att rengöra med (alltså ytterligare en onödig städpryl, som jag tycker är för “fin” att användas). Onekligen är jag inte riktigt klok!

Leo var precis inne på muggen och sa: Åh, Gud, vad gott det luktar här då!

Hurra! Jag har lyckats!

 

PPPPPSSSSS! Bilderna är knyckta från nätet allihop! Fy, på mej! Smäll på fingrarna!