Detta evenemang hade jag prickat för i min almanacka för länge sen och nu äntligen blev det av. Övedskloster har faktiskt en gång i tiden varit en kloster, men det har genomgått många förändringar under dom 900 år det funnits. Numera är det ett slott och ägs av släkten Ramel sen några hundra år tillbaka.
I lördags slog man upp portarna till årets skördemarknad inne på gården. Leo ville vara där i god tid och helst stå först i kön. Stress, stress, stress! En sån besvikelse att det säkert kommit 200 andra före oss. Det var nästan knökfullt med bilar på det som annars är alpackornas matbord. Föga anade jag att han redan spetsat in sej på kaffevagnen…
Han ville gå dääär och jag ville gå hääär, så det var inget annat att göra än att splittra de tu. Jag fick lära mej mycket om gamla tiders lantbruk med foderbetor och alla upptänkliga maskiner. Allt var väldigt pedagogiskt upplagt och på dom stora informationsplakaten stod det att läsa på skånska – häftigt!
Av Leo syntes intet. Jag släntrade vidare och fick smaka på ostar, sylt och kakor. Där fanns små saxar att klippa kryddor med, hattar och jackor som anstår en herre af högre rang, korv och kött av alla de sorter, och så förstås grönsaker. Man kunde åka med traktor och kärra i slottsparken och Leo kastade lystna blickar dit, men Lotta sa att vi kunde ha pengarna till vettigare saker.
Nu blev det varken potatis eller andra grönsaker – det blev bullar och kakor till kaffet (det kaffe som Leo suktat efter ända sen han fick syn på den erbarmliga apparaten). Sen investerade vi i en burk honung med apelsinsmak som kompensation för den honungen med mandarinsmak, som han slevat i sej…
Det blev ingen slottstur med traktorn heller! Vi tog en tur på egen hand och drog oss mot skogen och hagarna istället. Kanske skulle vi få syn på vita dovhjortar, som jag har sett där vid ett annat tillfälle. Man kan inte lyckas jämt och som tröst lovade jag Leo att vi kunde åka till vårt “stamställe” och se vad som kunde hända där.
I det frodigaste frodiga gav vi oss ut på en ny hjortspaning. Det var märkligt tyst denna kväll. Inga brölanden och inga kronhjortar. En hög med dovisar stod på en kulle, men det var ju inte dom som vi kommit för att se. Så kräsna hade vi blivit!!!
Vi la oss i gräset och hade stöd av “ensilage”-stängarna medan vi väntade och väntade och väntade. Och rätt vad det var så kom en, det kom två och kanske det skulle komma fler kronisar trippandes över fältet. En man som bodde i huset en bit bot undrade nog vad vi var för ena galenpannor. Han kunde inte bärga sej, utan tog en promis till brevlådan (en lördag kl 19 på kvällen!!!) och började slamra med brevlådelocket.
Vi gav upp, men vi hade redan fått vad vi ville ha. Några enstaka bröl, några kronisar och ett par kaniner. Egentligen hade jag kunnat ligga där i gräset hela kvällen och kollat fåglarna, som nyfiket fladdrade omkring oss. Jag låg där på rygg med ett strå i mungipan och ena foten över knät. Bättre än såhär kunde det inte bli!
Även denna kväll gick solen mer med en glödande himmel. Vad mycket vi får som är gratis om vi bara vill ha det. Otack är verkligen världens lön!
Med det tackar jag för idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar