Det finns ett naturreservat som heter Borstbäcken. Ett outforskat ställe för oss, men som vi bekantade oss med lite grann igår. Det tarvar ett nytt besök i vår, skulle jag tro. Det låter som stället skulle bestå av en bäck och inte mycket mer. Fast i själva verket är det en långtgående ravin där bäcken porlar fram, alldeles igenvuxen.
Först irrade vi omkring lite håglöst längs en lång grusbelagd väg (modell vasskantade pingisbollars storlek på gruset – irriterande jobbigt underlag). Det ökade på den lilla gnagande frustration som redan låg och skavde i botten av min hjärnskål. Därmed kan man avläsa att min hjärna just då var ekande tom. Det var min tur att drabbas av migrän!!!
Att ens behöva förklara ovanstående bild verkar en aning pretentiöst, men jag vill ändå säga att det låg på mitt konto. Leo, däremot, fick utstå smädelsen av att bli kallad Fredrik (efter en viss avgående politiker…). Fredrik erbjöd mej en av sina nyligen inköpta huvudvärkstabletter, men stursk som jag var skulle jag minsann inte ha någon. Jag kröp till korset efter ett tag.
Världen ljusnade! Tyvärr låg allt i ett dis, men det var inte mycket att göra åt den saken (avspeglade kanske diset i mitt huvud). Vi stretade vidare och upplevde just ingenting mer än att småfåglarna gjorde allt för att driva gäck med oss. Inte en enda av dom satt tillräckligt länge för att bli avbildad och råkade dom sitta stilla så var det bakom ett löv. Lövtitor? Tittutor? Japp, där har vi det!
Intill den eländiga vägen låg travar med nedhuggen skog. Jag satte mej för att vila och såg fantastiska motiv, nästan som hieroglyfer, på stammarna. Alltid nåt. Leo surrade nånstans i närheten i förhoppning att få vittring på nån hjort (eller varför inte en vilsegången glada? Havsörn skulle också gått bra). Utdelningen var usel. Den sämsta ever!
Det mest intressanta jag kunde hitta var en dumpad spis precis i kanten av ravinen. Det låg inte bara EN spis där, utan TVÅ!!! Vad tänker jag om detta? Ja, det är ju så illa så det går inte att uttrycka i ord. Det finns inte ord nog som skulle täcka min besvikelse över dom #&?%&*=# som gjort detta. Så bra! Nu fick jag ur mej den taggen!
Roligare än mina små kinahattar blir det inte. Jag såg en massa andra konstiga luvor, mössor, baskrar, kepsar och hattar, men dom fick vara. Nu sticker vi hem och gör en huvudlöst god köttfärssås!
Och var ligger nu detta naturreservat, om nu någon till äventyrs skulle vilja veta det? Jo, alldeles i närheten av Harlösa, strax norr om Vombsjön.
Förresten så låg det en död hare på pingisbollsvägen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar