Ibland trixar vi och småbråkar om vart färden ska ställas, men inte den här gången. Det var på förhand bestämt att det skulle bli Christinehofs Slott och dom fina våtmarkerna där. Innan vi kom så långt hittade Leo några glador och då måste vi nödvändigtvis stanna på fläcken.
Här är bonden som lockade till sej gladorna. Leo fick eld i baken och rusade ut. Bonden undrade vad som var i görningen och öppnade traktordörren för att fråga om elden var lös. Leo pekade på himlen och förklarade vad han ville. Bonden skakade med förmildrande blick på huvudet och körde vidare. Antagligen muttrade han “stockholmare!” också.
Så fort man närmar sej ett slott eller gods radar alléerna upp sej som varningsskyltar eller välkomstdito. Det är lite olika med den saken. Vid Christinehof prunkar det “Varmt välkommen!” överallt. Det behövs inga skyltar för att förstå det. Men slottet var stängt så nån fika blev det inte här.
Nu kom vi ju inte hit för att slösa pengar på kaffe och kakor, utan för att lugna våra klena nerver (Oj, så fingrarna slinter lätt!!!) i den sagolikt vackra slottsmiljön. Olika årstider har sina egna vyer, men än har inte höstfärgerna hunnit hit. Det tackar vi för! Grönt är skönt!
Innan vi traskade ut på spången, försökte vi med all sköns tålamod att fånga åtminstone EN bild på en lövsångare. Det satt eller snarare flög massor av dom ut och in i denna buske och det var ett sjå att hinna med. Antingen blev bilderna suddisuddiga eller i flygande fläng. Japp, där stack den!
Insåg till slut att det var lättare att fokusera på mindre rörliga föremål. Dom här låg ju skapligt stilla ändå. Annars flög här trollsländor och skräddare (med sytråd och trådrullar i högsta hugg) fram och tillbaka som nervösa skottspolar. Jag höll på att falla över bord när jag försökte se vart dom skulle. Dom borde gå på stresshantering!
Jag hade gärna gått den lååånga rundan, men det låg ju kooor i vägen. Och åtminstone EN tjur. Leo sa att han inte kände så modig idag så det fick bli att stå vid sidan om och titta på hur djur gör. Sanningen var ju den att dom gjorde just ingenting. Bara släppte ut metangas.
Vi vände och tog en annan väg tillbaka. Överallt i gräset såg man dessa spindelnät fulla av droppar. I solen gnistrade dom som små kristaller. På ett ställe såg jag ett sånt här nät format som en hängmatta. Varför inte? Spindlar ligger väl också i hängmattor och lyssnar på “Sommar, sommar, sommar”?!
Hemåt igen. Soppa till middag – mums. Mot affären då! Men innan dess hann vi med att se lite svansviftning i det sneda ljuset från solen. Det är landet, det!
Och här trivs jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar