Höstfägring

 

Precis som början på våren så är hösten alldeles fantastisk. Man börjar se saker som tidigare varit dolda i djup grönska eller så kommer en kaskad av färger att poppa upp som svampar ur jorden. Fåglarna har slutat med sina serenader för länge sen och har istället ersatts av ett betydligt mer modest kvittrande.

 

 

Jag väntar bara på att sidensvansarna ska komma och kalasa på alla rönnbären. Då blir det fest. Under den mest intensiva lunchtimmen gör man bäst i att hålla sej borta från dom högre träden annars är risken stor att man drabbas av pricksjuka. Det har jag själv erfarit. Den vita jackan gick inte att känna igen därefter…

 

 

Fredagens utflykt gick bland annat till Haväng och laxtrappan där. Ett spännande ställe om man vill se lax. Tyvärr blev det inget hoppande av firre – den tiden kanske var överstånden. Men platsen i sej är lite utöver det vanliga. Bara att ta sej mellan “trapporna” är en balansgång som får en att tänka blött. Underlaget består av större stenar, som inte är särskilt stabila.

 

 

Hm, ja, vad hjälper en utsträckt hand på det här avståndet? Nåja, när man väl vinglat över till säkerheten kommer en ny utmaning. “Varning för tjuren! Tillträde på egen risk!” Jag såg ingen tjur. Ingen mer än den på laxtrappan. Några kossor låg i gräset och rapade upp metangaser och brydde sej inte ett smack om vad vi sysslade med.

 

 

Sen såg jag Mr. Bull på ett acceptabelt avstånd och hjärtat slutade bulta i 180 (skojar). Sonderingen av terrängen fortsatte och jädrans vad många bilder det blev på vatten och blöta löv i vatten och forsande vatten och två döda laxar i vatten och till sist en knappt levande lax i vatten.

 

 

Ganska vackert, om jag får säga det själv! Men här kunde vi ju inte stanna hela dan, så vi drog oss bortåt Vitaby. Sicken en utsikt det är där uppe! Men Leo såg inte mycket. Han hade som vanligt siktat in sej på gladpacket. Själv väntar jag tills dom sitter precis framför mej. Vi hann båda fota en som satt på vägen och försökte käka upp en tygbit eller vad det nu var.

 

 

Konstigt är det att folk kör som biltjuvar när det finns så mycket att titta på. Just som vi står här så kommer den jätteflock med vipor som slår sej mer på fältet och strax därpå hör vi det typiska ljudet från en megaflock tranor uppe i skyn. Det var den största flock jag nånsin sett samtidigt i luften. Jag vill inte att dom sticker!!!!!!!

 

 

Höstfärgerna på träden här i södern har inte alls samma brokighet som uppåt i landet. Men vad gör det när det är dryga 17 grader i luften och det förhoppningsvis är långt till vinterkylan och snön. Än har vi blommande växter som minner om sommarens glansdagar och än surrar humlor omkring och samlar på sej vad dom kan.

 

 

Och se där, mitt i kaprifolens korg har det landat ett visset löv! Och nu är jag hungrig, så då får det landa en god macka från Brösarps bageri i min magge.

Tugg, tugg!