Leo har tänkt mycket på “Källan” den senaste tiden, därför hade han ett önskemål om att besöka en alldeles speciell och rofylld plats. En plats bortom allfartsvägarna. En plats dit bullret inte når. Skvalp och forsande vatten är det som fyller örat och en djup grönska skänker ro för själen. En typisk plats för återhämtning och stilla begrundan. Därför kommer jag att vara mera återhållsam och dämpad i mitt skrivande.
Forsemölla, viskar jag lite försiktigt. Och försiktigt ska man närma sej platsen, för den är full av hala och slippriga stenar. Här kan man hänga över vackra mossbelupna murar och dra in frisk luft i sina lungor. Nedanför stupar det brant utför. Vi hittar en lång, brant stentrappa och klättrar tålmodigt ner till den porlande bäcken. Det börjar spritta i våra sinnen
Här hoppar grodor och gräshoppor om vartannat. Hösten har börjat göra sej påmind och man kan hitta illröda löv på marken lite varstans. Jag har väl aldrig sett så många och så otroligt vackra sländor på en och samma gång som vi gjorde denna dag. Svårfångade, men till slut gick det.
Mur, väg, mur. Ovanför den övre muren finns ett inhägnat område, en hage, för kreatur. I mitten på bilden går en gräsbevuxen väg. Här får vanligt folk naturligtvis inte köra. Närmast mej finns då ytterligare en murad “vägg” ner emot möllans gräsmatta, som i sin tur vetter ner mot själva forsen.
Men titta! Här har vi ju Grodan Boll! Vanlig groda (Rana temporaria) även kallad. Hur vet man att det är en groda och inte en padda? Paddor har en mer knottrig och vårtliknande hud. Paddor släpar sej fram, medan grodor skuttar och hoppar. Den här gjorde allt för att komma undan och studsade iväg som en boll.
Sirlig grönska! Man kan inte alls föreställa sej att hösten är i antågande. Om man ändå kunde spara alla dofter och färger när den trista novembermånaden är här… Men nu är nu och just nu ser det ut såhär på denna änglaplats.
Strax intill den gamla nedlagda möllan ligger själva dammen. En ganska stor damm, väl inbäddad i grönska. Inga fåglar fanns där och inte nere i forsen heller. Vi hade hoppats på strömstare eller forsärla. Vi fick nöja oss med dom andra flygande varelserna, som minsann inte var att förakta.
Nu lämnar vi denna kära lunga och tar oss bort mot äppellunden. Den lilla vägen slingrar sej fram med den där grässträngen i mitten Det är så mycket barndom som det kan bli! Så hisnande romantiskt! Och trägrinden med det fina äkta kastanjeträdet vid sin sida.
En liten gäckande ekorre snodde runt i trädet och tog ett skutt över till nästa träd. Han fick se nåt lockande en ekorrlängd bort och sträckte sej så gott det gick med halvöppen mun utifall godsaken skulle hoppa in i munnen alldeles av egen kraft. Det blev en balansgång, kan jag avslöja.
Äppellunden. Äpplen i rad på rad, så långt ögat nådde. Dignande grenar med otaliga äpplen. Vilken sort vet jag inte och jag pallade inte heller.
Vi tog oss en bit medhavd äppelkaka istället!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar