Ållskog i september

 

Såja, nu har jag klippt till gubben! Nästa gång han går till frissan kommer hon antagligen att slita sitt hår och undra vilken förfärlig människa han gått till innan. Men han kan ju inte se ut som en förvildad grottmänniska när han återvänder till storstaden, så det var bara att ta fram krattan och häcksaxen. En eloge till Leo att han vågar!

 

 

Välkammad som en septemberäng! Och lika vågig! Åter till gårdagen då vi åkte till Ållskog, ett ställe Leo aldrig har varit på innan. Vi satt och surrade i bilen om svångrem och hängslen, apropå ingenting. Så började Leo ställa sina eviga frågor som aldrig går att besvara, typ: “Va hettere?” och jag svarade: “Durkslag!” Han tittade på mej med ett fåraktigt uttryck och sen var skrattattacken igång.

 

 

Ja, vi hade väl kommit ett par hundra meter när Leo frågar: “Är det långt kvar?” Ibland, eller snarare ganska ofta, undrar jag hur gammal han är egentligen. Och jag svarar lika tålmodigt som en kärleksfull mor: “Vi är snart framme!” Och som ett brev på posten kommer: “Jamen, jag har ont i benet!” Det är väldigt nära att tålamodet tryter… Nästa gång blir det koppel pååååå!

 

 

När vi väl kommit till den vackra dammen gick det inte att få stopp på honom. Han ville se vad som fanns på andra sidan och det var ju tur, för en stubbdamm har jag aldrig sett förut. Glador och vråkar cirklade ovanför oss med sina jamanden. Leo blev som vanligt eld och lågor och snubblade omkring som en kamel med benen i kors.

 

 

Själv njöt jag av självlysande kor och flockarna av steglitser som gled omkring som ett fladdrande sillstimm på himlen. När dom väl satte sej på marken (steglitserna alltså) hann man inte ens blinka förrän dom var borta igen. Hopplösa att ta en bild på. Men en dag ska jag lyckas!

 

 

Utsikten i området är stilig värre. Leo började snyfta lite smått. Det kan inte vara lätt att åka till storstan igen och mötas av buller och avgaser när man stått här och bara hört en och annan groda och kanske en traktor lastad med betor dra förbi. Vackert är det, hur som haver!

 

 

I morgon vill Leo åka till Bratislava. Som sagt, jag har påbörjat min ordbok med utbytbara ord och Bratislava betyder Brantevik, om det nu inte var nån som redan förstått det…

Tur att man är lite vig i hjärnan!

Höstfägring

 

Precis som början på våren så är hösten alldeles fantastisk. Man börjar se saker som tidigare varit dolda i djup grönska eller så kommer en kaskad av färger att poppa upp som svampar ur jorden. Fåglarna har slutat med sina serenader för länge sen och har istället ersatts av ett betydligt mer modest kvittrande.

 

 

Jag väntar bara på att sidensvansarna ska komma och kalasa på alla rönnbären. Då blir det fest. Under den mest intensiva lunchtimmen gör man bäst i att hålla sej borta från dom högre träden annars är risken stor att man drabbas av pricksjuka. Det har jag själv erfarit. Den vita jackan gick inte att känna igen därefter…

 

 

Fredagens utflykt gick bland annat till Haväng och laxtrappan där. Ett spännande ställe om man vill se lax. Tyvärr blev det inget hoppande av firre – den tiden kanske var överstånden. Men platsen i sej är lite utöver det vanliga. Bara att ta sej mellan “trapporna” är en balansgång som får en att tänka blött. Underlaget består av större stenar, som inte är särskilt stabila.

 

 

Hm, ja, vad hjälper en utsträckt hand på det här avståndet? Nåja, när man väl vinglat över till säkerheten kommer en ny utmaning. “Varning för tjuren! Tillträde på egen risk!” Jag såg ingen tjur. Ingen mer än den på laxtrappan. Några kossor låg i gräset och rapade upp metangaser och brydde sej inte ett smack om vad vi sysslade med.

 

 

Sen såg jag Mr. Bull på ett acceptabelt avstånd och hjärtat slutade bulta i 180 (skojar). Sonderingen av terrängen fortsatte och jädrans vad många bilder det blev på vatten och blöta löv i vatten och forsande vatten och två döda laxar i vatten och till sist en knappt levande lax i vatten.

 

 

Ganska vackert, om jag får säga det själv! Men här kunde vi ju inte stanna hela dan, så vi drog oss bortåt Vitaby. Sicken en utsikt det är där uppe! Men Leo såg inte mycket. Han hade som vanligt siktat in sej på gladpacket. Själv väntar jag tills dom sitter precis framför mej. Vi hann båda fota en som satt på vägen och försökte käka upp en tygbit eller vad det nu var.

 

 

Konstigt är det att folk kör som biltjuvar när det finns så mycket att titta på. Just som vi står här så kommer den jätteflock med vipor som slår sej mer på fältet och strax därpå hör vi det typiska ljudet från en megaflock tranor uppe i skyn. Det var den största flock jag nånsin sett samtidigt i luften. Jag vill inte att dom sticker!!!!!!!

 

 

Höstfärgerna på träden här i södern har inte alls samma brokighet som uppåt i landet. Men vad gör det när det är dryga 17 grader i luften och det förhoppningsvis är långt till vinterkylan och snön. Än har vi blommande växter som minner om sommarens glansdagar och än surrar humlor omkring och samlar på sej vad dom kan.

 

 

Och se där, mitt i kaprifolens korg har det landat ett visset löv! Och nu är jag hungrig, så då får det landa en god macka från Brösarps bageri i min magge.

Tugg, tugg!

Hacke was here!

 

Nu ska jag försöka knacka ihop en blogg där iq:t inte ligger på den absolut högsta nivån (om den ens nånsin gjort det, är väl bäst att tillägga). Jag har nämligen överlåtit hackandet åt en annan individ och om jag ska bedöma handlaget, så tycker jag att det är ganska fenomenalt. Om detta återkommer jag.

 

 

På Baldringe kyrkogård står denna runsten intryckt i den omgivande häcken på västra sidan om kyrkan. Den kallas också Baldringestenen och har inte alltid stått på denna plats, utan har suttit inmurad i kyrkogårdsmuren. Var den suttit från allra första början vet bara den som klafsade dit den. Så är det!

 

 

MEN, nu ska jag berätta en hemlis! Jag vet vem Torgils (Truls) är! Han heter egentligen Hacke och har med idogt hackande med sin stenhårda näbb hackat och hackat och hackat och…ja, ni förstår. Tomme hade nämligen lärt Hacke att en fågel inte bara behöver hacka i gamla, murkna träd. Fåglar är intelligenta djur. Ibland bra mycket smartare än vissa andra djurarter. Vilka dessa är överlåter jag åt läsaren.

 

 

Och här sitter Hacke himself. Han föredrog att sitta halvdold högt uppe i tallen där han känner sej trygg och har god uppsikt över allt hackbart. Det var nästan med fara för mitt eget liv som jag ertappade honom in action. Han kunde ju ha flugit på mej i tron att jag hade en träskalle, men jag hade tur. Han hade några feta larver på gång.

 

 

 

Själv larvade jag därifrån helskinnad. Huvudet var fullt av förundran över livet och alla dess upptänkliga “språng” i naturen. En hackspett som kan “prata” och skriva runor! Alltså, man blir ju rent piggig över hela kroppen! Och att en ros kan heta mask-ros får mej att småle. VEM har hittat på det?

Finns det rosmaskar?

 

För den vetgirige:

En translitterering av inskriften lyder:

÷ þurkisl × sati × kubl × þausi × aftiR × tuma × sban ÷ ¶ ÷ fruþaR ' sun × faþur × sin ÷ harþa ÷ kuþan ÷ ¶ ÷ þikn

Normaliserad:

Þorgísl setti kuml þessi eptir Tuma Spán Frøðar son, fôður sinn, harða góðan þegn.

Nusvenska:

Torgils (Truls) satte dessa minnesmärken efter sin fader Tomme den spåkunnige, Fröds son, en mycket duglig tägn.

 

Skördemarknad på Övedskloster

 

Detta evenemang hade jag prickat för i min almanacka för länge sen och nu äntligen blev det av. Övedskloster har faktiskt en gång i tiden varit en kloster, men det har genomgått många förändringar under dom 900 år det funnits. Numera är det ett slott och ägs av släkten Ramel sen några hundra år tillbaka.

 

 

I lördags slog man upp portarna till årets skördemarknad inne på gården. Leo ville vara där i god tid och helst stå först i kön. Stress, stress, stress! En sån besvikelse att det säkert kommit 200 andra före oss. Det var nästan knökfullt med bilar på det som annars är alpackornas matbord. Föga anade jag att han redan spetsat in sej på kaffevagnen…

 

 

Han ville gå dääär och jag ville gå hääär, så det var inget annat att göra än att splittra de tu. Jag fick lära mej mycket om gamla tiders lantbruk med foderbetor och alla upptänkliga maskiner. Allt var väldigt pedagogiskt upplagt och på dom stora informationsplakaten stod det att läsa på skånska – häftigt!

 

 

Av Leo syntes intet. Jag släntrade vidare och fick smaka på ostar, sylt och kakor. Där fanns små saxar att klippa kryddor med, hattar och jackor som anstår en herre af högre rang, korv och kött av alla de sorter, och så förstås grönsaker. Man kunde åka med traktor och kärra i slottsparken och Leo kastade lystna blickar dit, men Lotta sa att vi kunde ha pengarna till vettigare saker.

 

      

 

Nu blev det varken potatis eller andra grönsaker – det blev bullar och kakor till kaffet (det kaffe som Leo suktat efter ända sen han fick syn på den erbarmliga apparaten). Sen investerade vi i en burk honung med apelsinsmak som kompensation för den honungen med mandarinsmak, som han slevat i sej…

 

 

Det blev ingen slottstur med traktorn heller! Vi tog en tur på egen hand och drog oss mot skogen och hagarna istället. Kanske skulle vi få syn på vita dovhjortar, som jag har sett där vid ett annat tillfälle. Man kan inte lyckas jämt och som tröst lovade jag Leo att vi kunde åka till vårt “stamställe” och se vad som kunde hända där.

 

 

I det frodigaste frodiga gav vi oss ut på en ny hjortspaning. Det var märkligt tyst denna kväll. Inga brölanden och inga kronhjortar. En hög med dovisar stod på en kulle, men det var ju inte dom som vi kommit för att se. Så kräsna hade vi blivit!!!

 

 

Vi la oss i gräset och hade stöd av “ensilage”-stängarna medan vi väntade och väntade och väntade. Och rätt vad det var så kom en, det kom två och kanske det skulle komma fler kronisar trippandes över fältet. En man som bodde i huset en bit bot undrade nog vad vi var för ena galenpannor. Han kunde inte bärga sej, utan tog en promis till brevlådan (en lördag kl 19 på kvällen!!!) och började slamra med brevlådelocket.

 

 

Vi gav upp, men vi hade redan fått vad vi ville ha. Några enstaka bröl, några kronisar och ett par kaniner. Egentligen hade jag kunnat ligga där i gräset hela kvällen och kollat fåglarna, som nyfiket fladdrade omkring oss. Jag låg där på rygg med ett strå i mungipan och ena foten över knät. Bättre än såhär kunde det inte bli!

 

 

Även denna kväll gick solen mer med en glödande himmel. Vad mycket vi får som är gratis om vi bara vill ha det. Otack är verkligen världens lön!

Med det tackar jag för idag!

Jakten på den perfekta brölbilden – inte brödbilen

 

Jisses! Nu har vi varit på så många brölsafarisar så vi har slutat prata med varandra. Vi brölar istället och använder ett eget hemsnickrat teckenspråk för att visa vad vi menar. Det går sådär! Vi lär i alla fall inte ha några kurser i “Hur man konverserar under mycket tysta förhållanden, medan torra grenar knäcks under fötterna och törnen fastnar i händerna”.

 

 

Det är så himla spännande att smyga i buskarna! Man vet ju inte om eller när det kan dyka upp en stor hjort bakom ryggen på en medan man spanar på en ståtlig och brölande hanne. Plötsligt vänder hannen och springer emot oss. Har han sett oss eller en annan rival? Leo fladdrar med kameran och snubblar runt på stenarna intill muren. Våra interna koder is no more…

 

 

Vi hör ett intensivt bullrande och flyr fältet, precis som hjortarna. Världens mest effektiva gräsklippare har invaderat skådeplatsen och så var det med det. Vi insåg att det skulle ta hela kvällen innan han var färdig med sitt klipperi, så det var meningslöst att hänga där längre. Bakom en ek stod vi och brölade ett tag om vad vi skulle göra nuuu.

 

 

Leo gruffade att bonden mera tänkte på sitt än på hjortarna, att det är så kort tid hjortarna har sin brunstperiod så bonden kunde väl vänta. På detta lyssnade jag endast med ett halvt öra och lät surret passera ut genom det andra halva örat. Luften fylldes av klippdofter och solen sken från en molnfri himmel denna underbart varma kväll mot slutet av september.

 

 

I hagen intill betade fåren och mumsade på varenda tugga med största omsorg. Där var det ingen uppståndelse alls, bara lugna puckar. Solen smekte det yttersta på ullen så att fåren såg ut att ha en pälsgloria. Man kunde inte komma in i hagen, men jag försökte få en bild som visar hur gosigt det såg ut. Ännu ett misslyckande!

 

 

Solen gick dock ner i en grandios uppvisning även denna kväll. Ljudet ifrån gässens strupar genljöd luften i deras plogformade färd över himlen. Bönderna omkring hade inte slutat sitt jobb för dagen och ett envist brummande från deras monstermaskiner hördes över nejden.

Vi var ändå liiite nöjda och tog oss till bilen med brallorna fulla av stickande kardborrar. I morgon blir det andra spännande upplevelser – skördefest på Övedskloster!

Gäsp!

En “ingenting”-promenad

 

Det finns ett naturreservat som heter Borstbäcken. Ett outforskat ställe för oss, men som vi bekantade oss med lite grann igår. Det tarvar ett nytt besök i vår, skulle jag tro. Det låter som stället skulle bestå av en bäck och inte mycket mer. Fast i själva verket är det en långtgående ravin där bäcken porlar fram, alldeles igenvuxen.

 

 

Först irrade vi omkring lite håglöst längs en lång grusbelagd väg (modell vasskantade pingisbollars storlek på gruset – irriterande jobbigt underlag). Det ökade på den lilla gnagande frustration som redan låg och skavde i botten av min hjärnskål. Därmed kan man avläsa att min hjärna just då var ekande tom. Det var min tur att drabbas av migrän!!!

 

 

Att ens behöva förklara ovanstående bild verkar en aning pretentiöst, men jag vill ändå säga att det låg på mitt konto. Leo, däremot, fick utstå smädelsen av att bli kallad Fredrik (efter en viss avgående politiker…). Fredrik erbjöd mej en av sina nyligen inköpta huvudvärkstabletter, men stursk som jag var skulle jag minsann inte ha någon. Jag kröp till korset efter ett tag.

 

 

Världen ljusnade! Tyvärr låg allt i ett dis, men det var inte mycket att göra åt den saken (avspeglade kanske diset i mitt huvud). Vi stretade vidare och upplevde just ingenting mer än att småfåglarna gjorde allt för att driva gäck med oss. Inte en enda av dom satt tillräckligt länge för att bli avbildad och råkade dom sitta stilla så var det bakom ett löv. Lövtitor? Tittutor? Japp, där har vi det!

 

 

Intill den eländiga vägen låg travar med nedhuggen skog. Jag satte mej för att vila och såg fantastiska motiv, nästan som hieroglyfer, på stammarna. Alltid nåt. Leo surrade nånstans i närheten i förhoppning att få vittring på nån hjort (eller varför inte en vilsegången glada? Havsörn skulle också gått bra). Utdelningen var usel. Den sämsta ever!

 

 

Det mest intressanta jag kunde hitta var en dumpad spis precis i kanten av ravinen. Det låg inte bara EN spis där, utan TVÅ!!! Vad tänker jag om detta? Ja, det är ju så illa så det går inte att uttrycka i ord. Det finns inte ord nog som skulle täcka min besvikelse över dom #&?%&*=# som gjort detta. Så bra! Nu fick jag ur mej den taggen!

 

 

Roligare än mina små kinahattar blir det inte. Jag såg en massa andra konstiga luvor, mössor, baskrar, kepsar och hattar, men dom fick vara. Nu sticker vi hem och gör en huvudlöst god köttfärssås!

Och var ligger nu detta naturreservat, om nu någon till äventyrs skulle vilja veta det? Jo, alldeles i närheten av Harlösa, strax norr om Vombsjön.

Förresten så låg det en död hare på pingisbollsvägen…

Lantluften fyller mej med syre

 

Ibland kan jag tycka att det blir för mycket av facebook. Särskilt den senaste tiden när folk har så “viktiga” åsikter om hur ankdammen Sverige ska styras. Vi kände att vi ville komma bort från tv, fb och alla partiplakat, som står och skräpar överallt. Det blåste kuling, men det var ingenting mot vad det blåste inombords.

 

 

Vad kunde passa bättre än en kokosbrownie i Skåne Tranås hos Madame Blå. Där var det partifritt (frånsett färgen på kannan och runt fönstren på huset, hehehe). Leo fick migrän mitt upp i alltihop och satt mest lutad med huvudet i händerna. Ingen Ipren i fickan eller väskan och hon som serverade hade slängt sina. Typiskt.

 

 

Leo gick ut till bilen för att kolla om den var låst. Och det var den ju. Leo gick ut till bilen för att hämta sina solisar. Leo gick ut till bilen för att kolla att han hade nycklarna med sej. Och dom låg ju i fickan hela tiden. Han kom tillbaka. Leo gick ut till bilen för att försäkra sej om att plånboken inte var kvar där. Ja, så är det när man har migrän…

 

 

Kivik stod näst på programmet. Där är ju så gulligt så man nästan tappar andan. Inte överallt förstås, men vid dom små slingrande byvägarna där husen ligger lite huller om buller. Förr hade man sånt som strandridare och hejderidare. Det var viktiga och betydelsefulla yrken, det.

 

 

I Kivik levde många fiskare och överallt på taken ser man tecken på det. Vindflöjlar i alla möjliga modeller. Husen ligger tätt tillsammans och dom små täpporna dignar av stockrosor och äppelträd. Undrar om det var lika idylliskt som det ser ut idag? Tror knappast det. Dom levde ett hårt liv ute till havs året runt i piskande stormar och bitande kyla.

 

 

Numera lever man mest på turism i form av sommargäster, Kiviks marknad, Äppelmarknaden och en känd fiskhandel/restaurang. Vi såg knappt en människa nu när vi var där. Turisterna har rest hem för länge sen och kvar står en massa tomma hus och igenslagna magasin. Det blir lite som en spökstad när folklivet försvinner.

 

 

Man kan tydligt se att detta fungerar som en sommarbostad, fast det är en stor, vinterbonad kåk mitt i den gamla delen av Kivik. Jag hade gärna bott där året runt. Men så är utflyttningen till storstäderna och trångboddheten. Kom inte och säg sen att det inte finns bostäder när många har dubbelt boende!!!

 

 

Sen finns det dom som tar till drastiska metoder när dom ska ta sej ut. Nåja, en kul detalj är det hur som haver och oväntad. Oväntad var också Leos plötsliga hunger och då var det bara att ratta hemåt igen…med några fler suddiga glador i kameran.

Nu ska jag vända kurvan uppåt igen! Den har pekat åt fel håll hela dagen idag! Up up and away…

Dan före valdagen…inte roligt alls!

 

Att välja mellan pest och kolera, menar jag. Jag kan inte förstå varför vi ska slänga ut pengar på att rösta vart fjärde år när politikerna ändå inte tar så värst mycket hänsyn till oss som faktiskt är deras arbetsgivare. Jag önskar att dom kunde korsbefrukta varandra så slipper jag missnöjesrösta. Men nu lämnar vi den sorgliga historien åt sitt öde.

 

 

Vindrutan idag på vår väg mot en skogspromenad. Även om det regnar kan det vara fantastiskt ute i naturen. Den ger en negativa joner som är positiva för oss. På den lilla smala grusvägen kom emot oss en riktig fartdåre. Hade Leo inte snabbt väjt undan upp i grässlänten, så hade vi suttit som två frimärken på hans otäcka lilla bil! Jag lovar att vi hade änglavakt och jag känner mej fortfarande skakad…

 

 

Här i bokskogen såg vi både spår efter vildsvin och massor av hjortstigar. Detta är typiska hjortmarker. Längs med vägen hörde vi lövgrodor på flera ställen och trots mitt ivriga letande hittade jag inga. Dom tystnar ju så fort man närmar sej. Rödhakar fladdrade retfullt förbi ut och in i snåren.

 

 

Men jag hittade ett litet fågelbo, haha! Om det tillhör rödhaken vet jag förstås inte, men det kvittar. Fläderbusken den satt i var gles och dom flesta bladen hade fallit av, så den var väl synlig och satt väldigt lågt. Jag var glad för det är minsann inte ofta man ser såna små bon.

 

 

Mycket märkligt detta! Ett enda stånd med bläcksvamp! Annars fanns här gott om annan svamp som såg ut som monster, så fula som dom var. En överkörd groda hittade vi också. Han skuttar numera runt i grodparadiset där det förmodligen inte finns varken bilar eller andra farligheter för små grodor.

 

 

Utan att först veta om det så hade vi plötsligt hamnat i hjortarnas sammanträdesrum. Här hade dom fejat sina horn för att få bort basthuden. På sidan av några träd var det helt blanknött där barken var avskavd. Så häftigt! På bilden ovan ser man bara spår efter horn sådär 1,5 meter upp på trädet.

 

      

 

Här kan man tydligt se skavmärken. Nu ser man inte hur stora dom är, men den vänstra är ungefär 60 cm och den högra ännu längre. Sen såg vi en grop, en sån som hjortarna urinerar och vältrar sej i för den förföriska doftens skull. Nu började vi undra om vi inte hamnat i vardagsrummet ändå. Bäst att fly innan nån sätter oss på spett!

Bebe! Var är du????