Vi är en konstig art

 

Människan sätter mystiken vid sidan om det vanliga livet och det “vanliga livet” kallar vi verkligheten. För att hitta mystiken söker vi oss till den vid särskilda tillfällen och till särskilda platser och där utför vi en massa olika riter och ritualer och ceremonier. Det i sig själv naturliga och självklara förvandlas till något lockande och fördolt. Ja, vad gör vi inte för spänningens skull?

 

 

Om vi kunde närma oss det “fördolda” med ett öppet sinnelag, skulle det komma oss till mötes och öppna dörrarna till alla sina hemligheter, för i själva verket finns det inget fördolt och inget hemligt alls, utan allt är bara dimridåer. Allt som sker har en orsak, allt som syns, allt som hörs. Allt som existerar har en förklaring.

 

 

Här skulle jag illustrera detta med att om man kastar en boll upp i luften så kommer den ner igen – en förklaring så god som någon, om än lite halvhjärtad. Hur som helst, det du förnimmer, anar eller tror att du ser är också en del av verkligheten. Men ta bort mystiken kring allt detta. Det finns ingen mystik, bara okunnighet.

 

 

Som människor vill vi gärna göra det ofattbara fattbart. Och det gör vi enklast genom att dra ner allting till vår subjektiva förståndsnivå. Men tänk om det är så enkelt som att se uppåt (ja, eller åt vilket håll man nu föredrar) mot den plan där den egna visheten ligger och väntar på en. Som en skatt. Och vilken skatt sen!!!

 

 

Låt inte verkligheten fjättra dej som en tung boja runt fotleden. Det blir bara sååå himla jobbigt att släpa runt på, för det är ju ändå bara en mental boja. Låt livet ge dej insikter som är värda att spara på och sen händer det saker. Det kan jag lova!

Som Leo brukar säga: Från insekt till insikt!