Den resan är inte lång, men bär över stock och sten. Kanske inte över stock direkt, men knadder är det gott om. Man cyklar dit på slingriga små grusvägar fulla av tillplattade grodor och ödlor. Klonkyke eller Klondike, vilket man nu föredrar, uttalas i Skåne precis som det skrivs och inte klåndajk.
Och då heter förstås gatan som leder dit Guldgatan. Området är egentligen ett koloniområde, men det ligger alldeles intill ett industriområde och är inhägnat med taggtråd och en uschlig metalldörr. Innanför stängslet ser man inte mycket av varken trädgårdar eller hus. Om det är folket där som inte vill ha insyn eller om det är omvänt, vet jag inte.
Utanför Klondyke hittade vi en massa spännande saker. Den här killen till exempel. Han hoppade upp på mitt ben. Nä, fy! Väck med dej! Och sen låg vi som märlor utslängda i gräset och letade efter den perfekta vinkeln på Kalle Stropp. Tycker att jag lyckades ganska bra!
Det dröjde inte länge förrän vi mötte Kalle Stropps kompis Grodan Boll. En trevlig bekantskap, även om han verkade lite butter. Många av hans kompisar hade dukat under för den stora däckdöden. En hemsk farsot, som obevekligen plattar till allt i sin väg. Men å andra sidan; dom behöver aldrig oroa sej för storkar eller fågelinfluensa.
En mer försiktig gynnare är denna vinbärssnäcka. Dom hade lagt sej i ett stråk längs med grusvägen i den klippta vägrenen. Perfekt upplagda för att bli avbildade. Helt skyddade är dom ju inte – folk plockar dom och äter dom som delikatesser. Jag har sett deras långa, mörkgröna bajssträngar, så jag avstår…
Den här platsen är förtrollande vacker. Ett sagolandskap. Här möts rävar, rådjur, kossor, harar och hästar i det som jag uppfattar som “landet”. Fjärilar, ödlor, syrsor och alla möjliga andra trevliga varelser får också plats i detta sinnenas verklighet nära Guldgatan. Det är Klondyke för mej!
Man bugar och bockar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar