Dagen var solig, men lite kylslagen. Alla vet att hösten närmar sej och det kan ingen göra nånting åt. Jag kan ju tycka att det är rätt skönt med lite friskare luft efter denna fantastiskt fina sommaren. Dessutom får man mera tid för annat, som att gå igenom en massa bilder. Följ med på en bildresa i tiden!
Varför tar jag en massa konstiga bilder egentligen? Är det nåt att spara på? Jag minns knappt att jag plåtat den här stolen, MEN jag minns platsen och vad som hände där. Stolen i sej är inte ett dugg märkvärdig. Den verkar snarare livsfarlig. Om man lutar sej bakåt och slår skallen i stenen måste man gå till farbror doktorn…ja, om det finns någon, vill säga. Dom växer ju inte på trän numera. Och DET kan vara LIVSFARLIGT! Att gå till doktorn, menar jag!
Och han här, som kommer springandes med en bricka full av goda mackor (dom är verkligen supergoda, jag lovar!) och kanske en massa annat som jag inte vet om…ja, tänk om han inte ser stolen och dråsar i backen med alla goda mackorna som far upp i luften och landar i en salig röra ovanpå honom. Aj,aj,aj, då får mackorna plåstras om. Så synd på brieosten och fikonmarmeladen…
Och när vi var på Lillö i Kristianstads vattenrike, en av alla otaliga gånger. Vi satt och fikade på “framsidan” och sen av en händelse så måste jag lätta på blåsan. Jag smyger iväg på baksidan in i buskarna där och just som jag sitter där hör jag fotsteg i en trappa och röster inifrån slottsruinen. Jag höll bokstavligen på att kissa på mej.
När jag återvände till mitt sällskap får jag frågan om jag hört folk prata inne i slottet. Häpen står jag som förstenad och bara glor tomt ut i luften. Så då var jag inte ensam att höra spökena. Det var absolut INGEN mer än vi på platsen! Spooky!
Vi lämnar slottet på Lillö och stöter strax på ett stort vitt massivt hinder. Spökena? Förklädda till kossor? Knappast! Först trodde vi att kossorna kom till staketet för att hälsa på oss. Hur naiv kan man bli? Närå, dom ville bara över till ett friskare och grönare bete. Men vi blev inte tjuriga för det.
Snart är det dags för dom här frukterna. Eller är det grönsaker? Pumpasoppa är i alla fall en klar delikatess har jag ganska nyligen upptäckt. Det är ingenting jag skulle stå i mitt minimala kök och tillreda. En pumpa och jag i mitt kök är en för mycket. Jag skulle bli tvungen att be pumpan fara all världens väg. Leo vet var det ligger…
När man står bredvid en majsåker känns det inte som man var hemma i Skåneland. Tankarna går till alla amerikanska filmer jag sett där dom springer bland majsen jagade av tjuvar och banditer. Kan tänka mej att det är lätt att gå vilse där inne. Och fullt med spindlar är det nog också!
Detta var en liten insikt i min utsikt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar