Fast det är inte alls säkert att det varken blir åska eller regn. I natt fick vi oss en rejäl skur och det mullrade dovt i fjärran, men sen tystnade allt och vi sussade vidare. Bebe blev avdammad och det behövdes efter den “torra” turen till Snogan. Vad är det egentligen som får en att plötsligt vandra i över två timmar i nästan 30 graders värme?
Till Gydarp, som ligger i närheten av Snogeholmssjön och Sövdesjön, åkte vi. Den första delen av vandringsleden är kantad av skog och kalhyggen, myrstackar och fluganfall. En liten harpalt vågade sej fram, men försvann in bland snåren innan vi ens tänkt ordet kamera. Leo muttrade om vildsvin hela vägen, att det var bra att dom inte klättrar i trän…suck!
Den röda pricken är Gydarp. Vi följde inte alls prickarna, utan en väg in i skogen till vänster som jag gått många, många gånger. Detta är trakter där man kan se havsörn om man har tur. Inga örnar, men väl en massa glador – gladpack!
Det är knastertorrt ute i markerna. Ner singlar gula löv, som en föraning om den annalkande hösten. Tvi vale! Men det ska vi inte tänka på än, utan nu ska det bli lite pedagogisk naturkunskap. Två björklöv från två olika sorters björkar. Den stora till vänster kommer från en vårtbjörk (lövet är bredast i basen) och den till vänster kommer från en glasbjörk (lövet är bredast på mitten). Jaha, så nu kan ni gå ut och jämföra björkarna…
Kungsljusen är verkligen imponerande höga! Över två meter. Till och med Leo såg kort ut trots sina 186 cm. Men det är klart, han är ju inte fullt så smal heller, så. Bakom ryggen på mej ligger ett dass. Man sitter inte gärna där med dörren stängd. Men vem stänger dörren till krämeriet med en utsikt som denna?
Dags att äta efter en lång vandring. En underskön plats, som är jättesvår att förmedla på bild. Fridfull, tyst och vindstilla. Bara gafflarnas skrapande i plastbyttorna hördes. Just på denna plats brukar örnarna svinga högt upp i skyn och dom brukar häcka där på andra sidan. But no eagles today!
På hemvägen träffade vi på en bunt tjurar i en hage. Minst tio stycken. Jag brölade, dom brölade, jag brölade och dom brölade. Det var f-n inte lätt att få fart på dom inte. Dom fick väl stå där och tjura då! Vi vände på klacken och spanade in i vegetationen efter roligare småkryp.
Om det nu inte blev en enda örn på bild så gör inte det nånting. Det finns annat som flyger och far. och apropå det så ska vi fara hem nu. En bra avslutning på vandringen ligger i namnet på vägen. På den här vägen kan jag gå hur mycket som helst – jag lovar, hahaha.
Bebe skriker! Måste ut och byta! Parkeringsplats alltså!
Väl mött en annan dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar