Än har inte den riktiga sommarvärmen nått oss i södraste Sverige och det inbjuder till besök lite här och lite där och lite varstans och särskilt härstans. Igår blev det Valleberga, för Leo ville fota kyrkans fina målningar. Det doftade av kaffe i kyrkan och vi blev bjudna på en kopp med dopp (wienerlängd och småbröd dvs kakor). Trevligt! Vi passade på att kika in i kastalen också när vi ändå var på plats.
Jag hade ett heeelt annat mål i sikte. Ingelstorp. Och Country Corner. På höger sida om vägen på bild ser man gamla Klockaregården. Den ägs sen några år tillbaka av en norrman och kändis – Jahn Teigen. Det är en kul typ, men han var inte hemma när vi gick förbi så det blev inget fika där. Fast det gjorde inget. Vi slickade oss fortfarande om munnen efter kyrkkaffet.
Hmmmm! Så vackert! En bil stod på gården och det satt nån på förarsätet med dörren vidöppen. Det kunde varit Jahn, men lika gärna någon annan. Det gick inte att se. Annars hade jag frågat om han köpte den rangliga stolen på antikaffären. Den var så ranglig att han frågade om det följde med bilbälten till den…
Mot norr hopade sej molnen höga och slog i taket och bildade ett städ, vilket varslar om åska och det mullrade dovt i fjärran. Det brydde inte vi oss om där vi traskade i dikesrenen. Vi mötte en man som berättade om alla hus som var till salu i byn och prislappen på dom. Såklart blev man nyfiken, men vi hade annat (ingenting) på programmet.
Av nån obeskrivlig och mystisk anledning handlade jag ingenting i min favoritbutik. Där finns hur mycket som helst som lockar och hennes sätt att dekorera får mej nästan att falla i trans – köpgalen som jag är. Det är nog första gången jag kliver ut ur butiken tomhänt. Kanske blixten slagit ner i huvudet på mej utan att jag märkt nåt.
Vi kikade in i ett megastort antikvariat i väntan på bussen. Jag blev bara stressad av alla böcker jag tänkte på som jag har liggandes hemma olästa. Nä, bättre att vara ute i solen istället för i en muggig bokmalsvärld! Åh nej! 50 minuter innan bussen kommer. Vi bestämde oss för att traska till nästa hållplats.
Vallmo, råg, vete, prästkragar, björnloka, pilar och några rostiga odlingsredskap kantade vägen. Så kom nästa busshållplats och vi hade bara gått i 12 minuter. Äh, vi går till nästa! Och nästa igen! Och faktiskt hann vi till ytterligare en då Leo började knorra över vattenbrist. 20 minuter kvar innan bussen skulle komma och den var dessutom försenad.
Och nu när man varit så flitig och travat som en häst i minst 4 kilometer hade vi gjort oss förtjänta av varsin god kardemummabulle. Hur mycket fikar vi egentligen på en dag? Ska fundera över det som jag brukar göra över allt onödigt vetande jag ständigt sysslar med.
Aaaaaah, det satt fint med den goa bullen! När Leo rest hem till Stockholm igen blir det inga fler! Då är det nästan totalstopp på kolhydratskonsumerandet! Då blir det en bit Brieost till kaffet och det är inte heller så dumt!
Texasrosor och kardemummabullar – en oslagbar kombination!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar