Tid att fundera mellan tvättarna

 

Jag har en sån där ordfunderardag idag igen. Det finns så många ord som liksom inte stämmer. Eller så stämmer dom inte med min bild av orden. Som till exempel säger man att man har blivit tillplattad av nån. Då ser jag en person som står och dunkar ner en annan människa i skorna, men det betyder ju inte att man har blivit platt för det.

 

 

Så här illa behöver det ju inte gå. Men det är roligt att se det i bilder. En extra dimension av skojsiga element. Jag kan i dagar fundera över det sammansatta ordet sopskyffel. Det är inte ett jädra dugg roligt, men jag kan bli alldeles som uppslukad av om det betyder att man skyfflar sopor med den eller om man kopplar ihop det med en sopborste.

 

 

Och då borde detta rimligtvis vara en kattskyffel. Logiskt! Men nu kommer vi till det där superkruxiga ordet uuutmattad. Vad är det för en matta? Okej då, man är så matt så man är ute. Nej,nej,nej, man har komparetat ordet matt – matt, mattare, mattast. Han var mattare… Hur fan låter det egentligen? Man kan ju inte säga att han var utmattare, eller? Utgolvad, möjligen…

 

 

Svenskan är ett besynnerligt språk. Seriöst! Man kan prata på om hur modiga tigrar är och att dom inte är rädda (fast det borde dom ju uppenbarligen vara. Det finns ju inte så många kvar). Då säger man att en tiger inte är rädd. Eller så är han en rädd tiger, rätt och slätt. Men det kan man minsann inte säga om ett lejon. Då blir det heeelt fel, fast det är rätt. Ja, sug på den karamellen! Ett rätt lejon??????????

 

Hmmmm, ja, rätt eller fel, man får helt enkelt låta bli att skrämma lejonen. Jag har ett sånt här lejon som på bilden (nästan). Han heter Brylle…han är rätt för mej!

Måste hämta tvätten! Ses!

Dom lovade regn!

 

30 grader varmt och molnigt till en början, men dom hade lovat regn och kanske åska fram på dagen. Då var stranden inget att tänka på, så vi gjorde en liten matsäck och packade ner regnponchos för utevistelse i alla fall. Inomhus var det omöjligt att vara. Fyledalen är otroligt häftig plats där man ofta får se kungsörnar och hjortar bland annat.

 

 

Den här i Skåne kända dalen är en 20 km lång dalgång, omöjlig att återge sådär på en höft. Historiskt sett bildades dalen för 15 000 år sedan då en issjö vid inlandsisens kant tömdes åt nordväst genom Fyledalen ut i Vombsänkan. Här fikade vi, men kungsörnarna som vi hoppats på lyste med sin frånvaro. Det kom en samlad tropp av vuxna och tonåringar som skränade desto värre. Vi gav upp…

 

 

En glass skulle sitta finfint! Här vid banvaktarstugan gick tåget förbi en gång i tiden. Numera får man hyra dressiner och cykla genom grönskan. Mäkta populärt. Att banvakten har övergått till caféverksamhet tackar vi alldeles extra för denna otroligt varma dag. Och då ska alla veta att detta hus ligger förhållandevis öde. Det finns bara ett tomt hus här större delen av året.

 

 

 

 

Vilket ställe att insupa naturens alla härligheter på! Fjärilarna fladdrade som om dom fått fnatt överallt. Ån porlade med en stilla kluckande friskhet och turisterna som lyckats hitta hit såg INGENTING. Dom läste på skyltarna och sen gick dom. Här finns jättemycket att se om man vill. Sandödlor och snokar är vanliga. Sånt har dom nog inte i Göteborgstrakten där man tror att man åker dressing genom dalen…Jösses!

 

 

Och det kära lilla smultronet! Men vi hade inte tid att stå på spåret med dressinfararna flängandes i hasorna och plocka smultron, så vi tog spåret fotledes bort till ändstationen och i alla fall jag gjorde pim pim (till skillnad från pom pom, som har en betydligt grövre konsistens). Leo får bara leka statist i denna upplaga.

 

 

 

 

Åker man dressin har man en egen liten parkeringsplats. Väldigt fiffigt! Och sött på nåt sätt. Nu väntade en stekhet Bebe på den knastertorra gräsplätten som fungerade som p-plats. Leo ville till Tryde. Då fick det bli Tryde. Men innan vi kom ur dalgången hittade jag ett motiv, som jag tycker är fantastiskt. Kolla bara!

 

Det står en kuse mitt bland husen i byn. Det här är LANDET! Och bakom mej, högt här uppe, ligger kyrkan. Det ska vara nära till Gud! Kyrkan var stängd, tyvärr, för den har otroligt vackra målningar i taket. Det får vi ta en annan gång!

 

 

Mot Tryde, men nu lämnar jag av alla fripassagerare här i kornboden!

Dags för vindsröjning! Pust!

I väntan på Åskar

 

Fast det är inte alls säkert att det varken blir åska eller regn. I natt fick vi oss en rejäl skur och det mullrade dovt i fjärran, men sen tystnade allt och vi sussade vidare. Bebe blev avdammad och det behövdes efter den “torra” turen till Snogan. Vad är det egentligen som får en att plötsligt vandra i över två timmar i nästan 30 graders värme?

 

 

Till Gydarp, som ligger i närheten av Snogeholmssjön och Sövdesjön, åkte vi. Den första delen av vandringsleden är kantad av skog och kalhyggen, myrstackar och fluganfall. En liten harpalt vågade sej fram, men försvann in bland snåren innan vi ens tänkt ordet kamera. Leo muttrade om vildsvin hela vägen, att det var bra att dom inte klättrar i trän…suck!

 

 

Den röda pricken är Gydarp. Vi följde inte alls prickarna, utan en väg in i skogen till vänster som jag gått många, många gånger. Detta är trakter där man kan se havsörn om man har tur. Inga örnar, men väl en massa glador – gladpack!

 

 

Det är knastertorrt ute i markerna. Ner singlar gula löv, som en föraning om den annalkande hösten. Tvi vale! Men det ska vi inte tänka på än, utan nu ska det bli lite pedagogisk naturkunskap. Två björklöv från två olika sorters björkar. Den stora till vänster kommer från en vårtbjörk (lövet är bredast i basen) och den till vänster kommer från en glasbjörk (lövet är bredast på mitten). Jaha, så nu kan ni gå ut och jämföra björkarna…

 

 

Kungsljusen är verkligen imponerande höga! Över två meter. Till och med Leo såg kort ut trots sina 186 cm. Men det är klart, han är ju inte fullt så smal heller, så. Bakom ryggen på mej ligger ett dass. Man sitter inte gärna där med dörren stängd. Men vem stänger dörren till krämeriet med en utsikt som denna?

 

 

Dags att äta efter en lång vandring. En underskön plats, som är jättesvår att förmedla på bild. Fridfull, tyst och vindstilla. Bara gafflarnas skrapande i plastbyttorna hördes. Just på denna plats brukar örnarna svinga högt upp i skyn och dom brukar häcka där på andra sidan. But no eagles today!

 

 

På hemvägen träffade vi på en bunt tjurar i en hage. Minst tio stycken. Jag brölade, dom brölade, jag brölade och dom brölade. Det var f-n inte lätt att få fart på dom inte. Dom fick väl stå där och tjura då! Vi vände på klacken och spanade in i vegetationen efter roligare småkryp.

 

 

Om det nu inte blev en enda örn på bild så gör inte det nånting. Det finns annat som flyger och far. och apropå det så ska vi fara hem nu. En bra avslutning på vandringen ligger i namnet på vägen. På den här vägen kan jag gå hur mycket som helst – jag lovar, hahaha.

 

 

Bebe skriker! Måste ut och byta! Parkeringsplats alltså!

Väl mött en annan dag!

Nytt år och nya tokigheter

 

Jag har i flera månader hört Leo säga att han snart fyller år. Typ varje dag sen han fyllde sist. Det är en envis försäkran om att ingen ska glömma fixa tårta och göra hans dag till en extra lång och oförglömlig historia. Men huvudsaken är nog jordgubbstårtan. Faktum är att det nog är den enda dagen han uppträder som ett barn under hela året och det kunde gärna få vara oftare… Dom andra dagarna är han bara barnslig.

 

 

Men denna dag blev mer än speciell för Leos del. Han blev pappa igen. Till Bebe – hans nya lilla ögonsten. För Bebes skull kan han springa upp och ner i trapporna hur många gånger som helst på en dag. Tänk, vad en ny leksak kan göra!

 

 

En sån fin liten Bebe! Här gör han krumsprång så dammet yr. Hahaha, vad sött! Första turen ut till Kåseberga gick strålande. Då fick Bebe leka med dom andra bilarna på parkeringen och det verkade han nöjd med. Själva skulle vi äta lite gott i hamnen och spatsera bland fornlämningarna på åsen.

 

 

Det var varmt. Det var svettigt. Och det var väldigt mycket turister som vallfärdade i ett lämmeltåg till Leos Stenar. Oj, vad sa jag nu? Ales Stenar, ska det ju vara, men Leo blev sprudlande glad för att få en fornlämning uppkallad efter sej, om än bara för stunden.

 

 

Toppen! Jag lyckades få en bild UTAN en enda människa, ko eller hund. Nu började fotonerven ta överhanden och jakten på nya fjärilar startade. När Leo är tyst (han är nämligen i princip ALDRIG tyst) då vet man att det är nåt i görningen. Nåt som han inte vill att jag ska veta. Hahaha – avslöjad!

 

 

Det var bara ett lamm, hehehe! Som om jag inte skulle upptäcka det! Men så blev det tyst igen och som ett streck ångade han iväg över fältet med tistlar och strån sprättandes. Jaha, nu är det färdigt igen! När jag ville se vad det var, ville han inte svara (han som är så glad i lååånga utläggningar).

 

 

En fjäril, sörrö! Väääldigt sällsynt! Jahaaaaa, sa jag snällt, för jag hade sett minst 30 stycken såna dom senaste tio minutrarna. Leo fyller år och tårtan väntar. Och Bebe. Vi susar hemåt igen.

Brum, brum!

Avbrottsanledning

 

Baaaaaad! Soooooool! Strand! 21 grader i vattnet! Närmre 30 grader i luften! Härliga vågor! Inte ett moln på himlen! Glittrande solstänk! Bruna ben! Vågornas bruuuus! Vatten i håret! Sand överallt! En otroligt bra bok! Vajande strandråg! Fläktande vindar! En mugg kaffe! Måste jag säga mer?

 

 

Som synes, stranden var packad vissa dagar och ändå har vi en flera mil lång sandstrand. Undrar om vi som ras behöver varandras omedelbara närhet i vått och torrt. När folk ställer sej på mina skor (när jag har dom på mej alltså...) har dom gått liiite för långt, tycker jag dock. Eller också är jag osynlig…hemska tanke!

 

 

Hur vet man om man verkligen inte ÄR osynlig? Och dom man pratar med, som verkar vara synliga, kanske är lika osynliga i själva verket. Man kan ju faktiskt vara lika verklig som en dröm om natten, för mina drömmar är så verkliga så jag tror på dom ibland. I sista drömmen fick jag ett jobb!!! Och chefen bodde jättenära mej och hade stora fönster så han kunde se vad jag pysslade med typ jämt! Urk! Måste snart sluta drömma!

 

 

Och då måste den här alldeles fantastiska boken också vara en av mina egna påhitt. Tänk om det var så? Då har jag ta mej sjutton skrivit en bästsäljare – igen! I drömmen skriver jag på ett sätt som får min egen verkliga fantasi att blekna. Och den är normalt LIVLIG, jag lovar! Önskar jag hade gjort nåt mer av den…

 

 

Tror det är dags att gnugga sanden ur ögonen och ta sej en dusch så kroppsvätskorna samlar sej på sina rätta ställen igen. Man kan ju bli alldeles övermodig om man får för mycket tid till att spåna och spana på imaginära ting – i dröm som i verklighet.

Plask, plask!

Avbrottsanledning

 

Baaaaaad! Soooooool! Strand! 21 grader i vattnet! Närmre 30 grader i luften! Härliga vågor! Inte ett moln på himlen! Glittrande solstänk! Bruna ben! Vågornas bruuuus! Vatten i håret! Sand överallt! En otroligt bra bok! Vajande strandråg! Fläktande vindar! En mugg kaffe! Måste jag säga mer?

 

 

Som synes, stranden var packad vissa dagar och ändå har vi en flera mil lång sandstrand. Undrar om vi som ras behöver varandras omedelbara närhet i vått och torrt. När folk ställer sej på sina skor har dom gått liiite för långt, tycker jag dock. Eller också är jag osynlig…hemska tanke!

 

 

Hur vet man om man verkligen inte ÄR osynlig? Och dom man pratar med, som verkar vara synliga, kanske är lika osynliga i själva verket. Man kan ju faktiskt vara lika verklig som en dröm om natten, för mina drömmar är så verkliga så jag tror på dom ibland. I sista drömmen fick jag ett jobb!!! Och chefen bodde jättenära mej och hade stora fönster så han kunde se vad jag pysslade med typ jämt! Urk! Måste snart sluta drömma!

 

 

Och då måste den här alldeles fantastiska boken också vara en av mina egna påhitt. Tänk om det var så? Då har jag ta mej sjutton skrivit en bästsäljare – igen! I drömmen skriver jag på ett sätt som får min egen verkliga fantasi att blekna. Och den är normalt LIVLIG, jag lovar! Önskar jag hade gjort nåt mer av den…

 

 

Tror det är dags att gnugga sanden ur ögonen och ta sej en dusch så kroppsvätskorna samlar sej på sina rätta ställen igen. Man kan ju bli alldeles övermodig om man får för mycket tid till att spåna och spana på imaginära ting – i dröm som i verklighet.

Plask, plask!

Äntligen riktigt varmt, över 30 grader

 

Men så jag säger? Det gillar jag ju inte alls, såvida jag inte ligger och pressar nere vid havet och kan svalka mej i dom ynkliga 17 grader som havet erbjuder. Och istället för att sola i trängseln nere på stranden, luftar vi våra hojar och drar till Svarte och bageriet där. Man kan ju undra om man har alla hästar hemma eller…

 

 

Och VAD får jag se som tryck på deras bil? VA???? Disas ting är som en piss i Mississippi! Några halvhöga stenar i en tänkt kvadrat! Vad är det att komma med? Okej, det sägs att Disa höll ting här och man har funnit delar av brända människoben. Men det kan också vara resterna av en långdös. Vilket som stämmer vete sjutton, men hur som helst är det minst 5000 år gammalt.

 

 

Bageriet ligger på andra sidan vägen nästan uppe vid pågatågsstationen Svarte. Det susar ett och annat tåg förbi medan vi fikar. Det är grymt varmt och som tur är sitter vi under några bamsiga träd som ger oss skön svalka. Jag kollar mot en kaninbur och vill gå dit och hälsa, om det nu finns några där.

 

 

Ja, en ensam liten stackare, utan mat och vatten! Att han över huvud taget levde i denna hetta!!! Jag vrålade på Leo för att hinna ge den vatten innan den hann döden döööö! Sen gick jag till tjejen i bageriet och undrade hur man kunde lämna ett oskyldigt djur på detta sätt. Men såklart var det ju inte hennes ansvar. Jag rafsade åt mej massor av gräs och pillade in i buren och den slet åt sej vartenda strå. Jag mår jättedåligt nu….snyft!

 

 

 

Bland blommorna och bladen var det parning på gång. Det var ju lite fräckt att få denna uppvisning på bild. Kålfjärilarna ska föröka sej! För ögonblicket släppte jag tanken på den lilla uttorkade kaninen. Undrar om det inte vore mer humant att släppa ut honom. Buren var full av skit dessutom.

På vägen hem plockade jag en härlig bukett renfana i dikeskanten. Efter att ha repat bort bladen inomhus här hemma har vi nu en svärm med rapsbaggar krypandes överallt. Och katten sitter bara där och gloooor! Jösses!

I morgon blir det havetarna!

Sjöbo marknad på 13 minuter och 43 sekunder

 

Bussen avgick från vår hållplats några minuter över halv 12. Vädret: skapligt. Hälsan: skaplig, frånsett den irriterande vageln. Humöret: hrmfkslx. Det var svårt att hitta två lediga platser intill varandra, men vi lyckades klämma in oss vid toaletten – rena drömsitsen! Ibland får man bara stå ut och resan tog ju inte mer än en halvtimme, så…

 

 

Att ta sej från busshållplatsen till marknaden är ingen match i vanliga fall. Det kan väl ta högst några minuter. Leo hade varnat att han tänkte minsann inte slösa några pengar på marknadskäk. Efter zickzackande mellan barnvagnar, hundar och bilar mötte vi ett stånd som sålde vad man här i Skåne kallar gräddbullar (kokosbollar). Svisch, sa det och så står Leo där och mumsar på en nyköpt ska-minsann-inte-handla-nåt-godis!

 

 

För sällskaps skull petade jag i mej en också. Den kostade ju bara en femma! Några meter till och där fanns universalmedlet jag var ute efter. Och silicondukarna till bakning. Och dom vackra rosa soppåsarna i plast. Och den otroligt goda Tollarpssenapen. Och två TUNGA kassar fulla redan vid dom första metrarna.

 

 

- Ja, jag tänker INTE bära några påsar! Bara så du vet det! Leos repliker, förstås. Jag hade inte sagt så mycket som ett pip ens och bar dom skittunga kassarna så fingrarna vitnade. Jag ville bara ha honung också, sen var jag nöjd. Leo fortsatte att muttra om hur korkat det är att handla allt i början och kånka på grejorna i timmar. Efter några minuter bad han att få bära kassarna. Okej, till slut fick han bära EN.

Men som sagt, allt var överstökat på typ en kvart! Väskorna, stekpannorna, godiset, CD-skivorna, fleecejackorna, strumporna, leksakerna, sopborstarna, korgarna, burköppnarna, hjortronsylterna, viltkorvarna, sminket, fågelholkarna (eller vad det nu var), prydnadsföremålen, meka-själv-grejorna, massagesitsarna, ja, och allting annat som jag redan glömt, fick vara. Pust!

 

 

Jag vet ingen som är så lycklig som Leo när man närmar sej slutet på världens ände och han ser ett stånd med kaffe, wienerbröd och våfflor med sylt och grädde. Han skulle nog kunna offra vad som helst för att stilla sitt sockerbehov. Mej med! Och Tollarpssenapen! Vid detta ställe ägnade vi nog den längsta tiden…

…sen drog vi hem i en farlig fart med 6:ans buss. Den chauffören hade lätt sålt sina 18 barn för att komma till Ystad redan före avgången. Jösses! Hjortarna vi såg utmed vägen liknade mera vit-beiga, långa streck och den del som är skog förvandlades till ett evigt, långt, grönt skymningsland.

Det var den marknaden det!

Marknadernas marknad

 

Alla känner väl till Kiviks marknad och Kiviks äppelmarknad. Men jag ska inte säga ett ord mera om dessa marknader. Det finns andra och väl så besökta, med lika många knallar och krimskrams. För det ska man ju ha klart för sej att det är små tjattrande leksakshundar i snart sagt vartenda stånd.

 

 

I andra stånd säljs t-shirtar med allehanda tryck, sockar och tyger. Dom går man lätt förbi. Det osar av munkar över hela området. För att inte tala om varmkorv och spunnet socker. Det går vi också snabbt förbi. Man åker inte flera mil för att käka en varmkorv, liksom.

 

Sen har vi stånden med torkade örter, kryddor och teer. Där kan man fastna en stund och känna sej grymt lockad av fantasifulla kryddnamn. Men jag vet hur det blir sen. Dom stoppas i en burk eller en låda och så har jag glömt bort dom. 5 år senare, vid en grundligare städning, hittas dom och åker i soporna. Det var det det.

 

 

Och det är bara för denna hulkenburk jag pyser iväg till Sjöbo marknad. Enbart och endast!!! Finns inget bättre rengöringsmedel för ta mej tusan allt. Ja, jag diskar ju inte med det och inte tvättar jag kläder med det heller. Men det den gör är värt varenda krona!

 

 

Om årets marknad återkommer jag efter besöket i morgon!

Nu ska jag kolla på Ernst!