På jakt efter backsvalebon

 

Temperaturen visar på sisådär 18 grader. Det är ganska molnigt och vinden friskar på. SMHI säger att vinden blåser från nordost, men det är stämmer inte med verkligheten. Här blåser det från sydväst. Och ganska kyligt dessutom, eftersom vindarna kommer från det ännu inte uppvärmda havet.

Jag svor alla hemska ramsor som finns över min ömmande bak när jag gränslade Bettan. Ser säkert ut som en babian där bak, men jag slipper ju se den så då gör det ju inget. Finns det inga sadlar som gör det bekvämt att cykla???

 

 

Målet för dagen! I den här slänten finns det massor av backsvalebon. Vi ville se dom flyga in och såklart flyga ut. Men det ville inte dom. Vi väntade och väntade, men dom roade sej bara med att leka tafatt och visa hur skickliga flygare dom är. Som om vi inte visste det redan – så korkat!

 

 

Bon. Massor av dom. Man kan ju bara vara en idiot om man tror att svalorna ska singla ut som snöflingor ur bona när det passar oss. Och sen tala om att det är dags för inflygning snart. Men skam den som ger sej. Jag SKA ha en bild på dom, även om jag ska behöva övervintra här på stranden!

 

 

Under vår idoga väntan, som varken är min eller Leos specialitet, plockar vi fram bullar och kaffe för att lugna nerverna. Det lyckades bara för en kort stund, ja, tills kaffet och bullarna var slut och sen övergick vi till att kolla på utsikten istället. Hav och tång. Tång och hav. Och ålkråkor.

 

 

Gud, vad det kliar i nerverna! Tiden går och svalorna fortsätter att gäcka oss. Vi börjar leta efter andra motiv som ovanliga stenar och annat krafs på stranden. Kanske kunde man hitta en bärnsten till slut..men nej…

 

 

Jag fick nöja mej med att få fyra svalor i ett svep med olika vingutbredningar i vansinnig flykt…eller jag menar snabb framfart, och en inte alltför suddig bild. Å andra sidan fascineras jag av deras skicklighet och om jag inte fick så in i vassen ont i nacken av att sitta och glo upp mot himlen så skulle jag nog sitta där ännu.

 

 

För Leo hjälpte det inte med dubbla glasögon ens en gång. Han börjar se ut som att klockan är slagen och jag förstår att det är dags för avfärd tillbaka till Ystad.  Det är ju också en bit hem på cykel (“Aj, aj, aj” sa min ömmaste kroppsdel vid bara tanken…). Det är väl lika bra att få det gjort.

 

 

Jaha, det var det, det! Bettan och Grete väntar uppe vid stättan, så då får vi väl se den här exkursionen som avslutad på ett oavslutat sätt…

Undrar hur svalbon smakar???