Det är ingen hemlighet att jag dras med hård mage. Emellan varven, alltså. Och emellan dom varven kan det vara hur normalt som helst. Hur normalt som helst verkar vara att föredra för det omvända gör en irriterad, stundom ilsken, men oftast ledsen och nedstämd.
Hur gör man då för att få fart på etablissemanget? Mycket grönsaker? Äter jag varje dag som en kanin! Sitta på holken i tre timmar och vänta på ett under? Hur uttråkad kan man bli??? Nä, jag brukar knäa mej fram över golven för att stimulera tarmarna. Och då är det INTE det här jag menar!!!
Nu samlar vi oss lite. Knäandet hjälper oftast inte, så jag förstår inte varför jag envisas med såna fånerier. Det är min smala lycka att ingen kan se vad jag sysslar med när jag vaggar omkring som en havande groda i behov. Ett ynkligt litet piller räddar mej och sätter sprätt (eller sprutt) på det mesta. Det känns som tarmarna går en rond i boxningsringen…
När allt äntligen är överstökat och jag röd om kinderna och med högt blodtryck stapplar ut från muggen är jag redo för promenader. Att röra sej är a och o säger dom lärde, men att det skulle ha nån effekt har mina tarmar icke anammat. Nu gäller det bara att inte röra sej alltför långt bort från hemmet. Man vet ju aldrig…
Än har jag inte behövt uppsöka ovanstående i ärendet, men ibland kan jag tycka att det snålas med dom. Det kanske är färgen som stör, inte vet jag, men en och annan kunde stå lutad bakom nån buske i skogen. Ja, livet är inte lätt alla gånger.
Eller åtminstone en sån här liten hjälpreda? Men ta nu inte allt jag skriver på blodigt allvar. Livet är för kort för att oroa sej över en massa bakomliggande orsaker. Det är som att rapa. Alltid lurar man nån kroppsdel!
En som lättat några hekton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar