Äntligen har jag en annan fotogalning att åka runt med och plåta grästuvor och allehanda småkryp. Leo har kommit till stan! Och vi ska stanna i Ystads närhet, bara ta oss en bit norrut. En jättevarm dag idag. Svetten lackar. Molnen håller som bäst på att hopa sej i fjärran och det sägs att det ska bli regn.
Jätteknäppt! Men vi åker ju ut från Ystad, så då får det bli litta bakvänt. Husen man ser ligger i Hedeskoga, eller den Hedniska skogen. Man hade gärna velat veta vad dom hade för sej här under hedendomen, eftersom platsen har fått ett sånt spektakulärt namn. Det kunde gott få fortsätta vara hedniskt, om ni frågar mej.
Då har vi cyklat igenom Hedeskoga och här ser man taket på kyrkan på högra sidan. Disigt är det och luftfuktigheten är hög. Bettan har sin fårskinnsmössa på sej och beter sej lite ostyrigt som en gammal sprakfåle. Vi bestämmer oss för att pausa och hivar upp kaffe och mumsiga vaniljmunkar ut ryggan. Finns det nåt godare än att sitta mitt i rapsen och fika?????
Bettan vilar medan ståndaktiga Grete håller ställningarna. Bettan slipper plågas av ullskinnet ett tag. Vi hittade en perfekt plats att fika på, ett brunnslock, och allt hade varit toppen om det inte blåste så förbenat. Munkar blandat med hår är INTE gott! Till slut fick jag sno ihop håret med en plastpåse och det tyckte förstås Leo var jätteroligt.
Okej. Detta var kanske inte det vackraste på färden att titta på, men att HÖRA på klockgrodorna var desto mer upphetsande. Leo hade aldrig hört klockgrodor och trodde att han kunde ge sej ner till “pölen” och fånga dom på bild, hehehe. Ja, jisses!
Och det gick ju inte så bra, nä! Men den som söker han ska finna – nånting, nånstans, nån gång, kanske. Det surrade med humlor, rapsfjärilar och massa annat runt omkring, men inte ens dom orkade vänta på att någon av oss ställt in skärpan. En rapsbagge satte sej dock på min arm och vecklade ut hela sitt paket, fast den får ligga kvar i min dator.
Vi styr kosan tillbaka mot Ystad, men nu tar vi vägen genom Källesjö istället. Det området har poppat upp som maskrosor ur marken på hur kort tid som helst. För några år sen såg man inte Källesjö från vägen som går till Sjöbo, men numera ser man alla nya husen samlade i en klunga – byggda väldigt nära varandra…
Och vad säger ni nu då? Näää, Jag har bara backat bandet, för sanningen är den att vi aldrig tog den här vägen tillbaka. Så det så! Men det gör ju inget, för det är så in i baljan (med anspelningar till min förra blogg) vackert var man än åker. Åker efter åker…
Så var i alla fall vi himma! Mors!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar