Tio över två

 

Startpunkten för ett av mina vansinniga projekt. Eftersom det inte vankades något vidare väder varken för solande eller cyklande, bestämde jag mej för att handla i färgaffären. Vit färg, tre burkar. TRE burkar? Ja, man måste ju grunda också! Och då menar jag grunda med grundfärg och inte med något annat flytande, fast det skulle behövts, inser jag nu efteråt.

 

 

Tänk att dom hade lagt upp just den färg jag köpt på internet! Sånär som på att jag köpte vit färg och inte svart och sånär som på att jag valde matt och inte halvblank. Då blev det ungefär 33 % rätt ändå. Och då pratar vi inte grundfärg längre. En halv liter grundfärg är lika med en burk. En liter vit lackfärg är en burk och en halv liter lackfärg till är lika med en burk till. Nån som inte hänger med i mina matematiska utsvävningar?

 

En riktigt fin och rejäl pensel hade jag sen innan. Och så hade jag en burköppnare avsedd för just målarburkar och inte en sån som man kan öppna kapsyler och annat trams med. Den är så gott som oumbärlig, särskilt om man sölat ner runt burkens kanter och sen satt på locket lite hjälpligt. Att bända upp locket med skruvmejsel kan göra en gråhårig! Eller vithårig.

 

 

Målet för min ivriga målartarm var min gigantiska imperialsäng. Den ser inte ut riktigt som den på bilden, men stuket är liknande. Lite bredare och mindre klumpig dock. Hade jag bara vetat vilket hästjobb jag gett mej in på hade jag tackat ja till hjälp, men envis som jag är så ska jag fixa allt själv. Det är nu jag skulle behövt en drink. En förbaskat stark drink. Eller två… Kanske fler…

 

 

Jag kan inte ens beskriva hur ont jag hade i varenda liten muskel i kroppen efter två omgångars målning. Fy för Fabian, säger jag bara. Jag kunde bara kryyypa! Det är så här man lär sej att man har muskler som man inte visste om att man hade! Guuud, vad många vilande muskler jag har!!! Att sen veta att man måste måla EN GÅNG TILL lyxar INTE till tillvaron! Men oj, så nöjd jag är med resultatet. Det tog mååånga timmar, men det var det värt.

 

 

Så är det!

Stora funderardagen

 

Vad underligt det är att humor och humör stavas likadant frånsett dom två små prickarna ovanför o:et. Humör är ju inte ett dugg roligt om man jämför. Är humör bättre om det är kortlivat? Ja, så kan man ju se det. Alla hamnar vi i affekt nån gång. Hur hanterar vi det då? Som människor så morrar vi inte och sätter tänderna i nån…vanligtvis…

 

När jag är på DET humöret vill jag ha det tyst omkring mej. Ingen som gnepprar och ställer en massa dumma frågor. Ingen som gormar och försöker måla in mej i nåt hörn. Därvidlag är jag i så fall mästare på att klättra på väggarna. Nä, min filosofi är en heeelt annan. Kommer till det senare. kanske. Om jag inte glömmer bort det.

 

MEN så här kan jag bete mej för att få tyst på vemdetnuär, som tvingar mej att lystna på all sköns dynga, för då är jag inte det minsta tolerant. Min hjärna går då på tomgång och behöver samla ihop alla små grå hjärnceller, som den begåvats med. Man vill ju inte att dom svävar fritt som oordnade atomer i universum. Risken är ju att dom rymmer!

 

 

Lite åt det här hållet, men kanske inte så kraftfullt på sluttampen. Depression kan vi glömma. Och dåligt självförtroende är det inte heller frågan om. Jamen, då återstår ju bara omgivningen i alla fall. Så bra! –“Cellerna! Kom tillbaka!” Allt är i sin ordning och för det mesta är det bara att plocka bort dom där små plopparna över o:et och förvandla humööör till HUMOOOOORRRR! Ja, hur svårt kan det va?

 

 

Livet är en enda lång balanskonst! Man ska hålla sej i skinnet, ta vara på sej, vända andra kinden till, glömma och förlåta. Ja, det var bara några levnadsregler. Att samsas är inte alltid lätt. Att samsas med sej själv kan vara ännu knepigare. Fast såna problem har inte jag. Jag umgås gärna med mej själv och Lotta.

 

 

Min livsfilosofi var det, ja! Men det är bara så tjatigt att skriva om det, så jag bestämde mej på vägen att låta bli. Idag har jag en funderardag och det är inte mer med det. Om man VERKLIGEN vill veta vad som får mina hjul att snurra, så är det bara att fråga. Och jag KAN GÅ PÅ VATTEN! OCKSÅ!

Jag är på ett jäkla bra humör idag! Ti-hi!

Fjärilssafari

 

På midsommardagen, detta nådens år 2013, bestämde vi oss för en långpromenad i Dag Hammarskjöldsparken norr om Ystad. En varm dag med mycket surrande och flaxande överallt. Vi hann inte komma så långt in i parken förrän vi stötte på vår första fjäril.

 

 

En ståtlig amiral! Man kan inte se det på bilden, men till och med antennerna är svart- och vitrandiga och längst ut sitter det en liten dutt av vitt. Fjärilar, fåglar och flugor (med flera oräkneliga arter…) sitter sällan stilla och ännu mera sällan med en perfekt bakgrund. Fåglar kan man locka med brödsmulor, men fjärilar….?

 

 

Och vad är nu detta för ett konstigt kryp? Efter lite letande på nätet hittar jag den – en silversmygare, var nu det silvret sitter. Hade den inte varit så gulfärgad så hade jag med all säkerhet inte hittat den alls. Jättemärkliga vingar hade den i alla fall.

 

 

Nä, det är ingen fjäril det här. Det vet jag också. Men man får väl variera sej? Jag tycker den liknar en blåklint och då får det vara en blåklint i min bok. Och, faktiskt, den verkar finnas i en massa färger utom svart, gult, rött, orange, grönt…har jag glömt nån? Inte i brunt heller, nä. Ännu…

 

 

Dags att inventera fångsten. Vad blev det nu då? Nähä, suddig – kastas! Mjaaa, kanske, vi får se. Men den här, Lotta! Titta! Den du! Åsså den här. Nä förresten, den blev inte så bra på nära håll. Leo håller på i evigheters evigheter, men talar inte om när den riktiga PANGBILDEN sitter där. Han väntar med det tills han stolt får visa upp den på datorn. Vad han inte vet är att jag tagit en likadan…hihihi…

 

 

Det är ju så kul, det här. Om man inte vet vad man letar efter och inte vet vad det är man hittar, vaknar nyfikenheten i en som på ett litet barn. Livet är otroligt spännande och det finns mycket att förundras över. Oj, jag höll på att glömma bort att skriva att det är en slåttergräsfjäril, som vilar sej mitt i flaxandet. En sekund eller två. Och då pratar jag om bilden ovan. Han under flaxar bara benen på när han springer…

 

 

Vandring i platt-Skåne. Backe upp och backe ner. Plötsligt, utan någon som helst förvarning, tog fjärilarna slut. Fast det var ju inte så konstigt. Vi stod ju mitt inne på ICA Kvantum.

Jäklar! Glassmaskinen var trasig!

Å så fick vi trevligt besök

 

Ett meddelande på facebook ramlade in: “Nu rullar vi ner mot Ystad!” Vi fick bråttom att köra runt som vettvillingar med dammsugaren, rafsa ihop det som skulle tvättas och göra det framkomligt i mitt lilla kök. Hej och hå! Nogi såg helt förvirrad ut. “Städar dom? Jaha, det ska komma en HUND på besök!”

 

 

Japp! Den goaste hunden jag mött på väldigt länge. Molly! Jag är nästan kär. I alla fall smått förälskad… Nogi och Molly har inte träffats och kommer med all säkerhet inte heller att ses. Synd! Dom skulle fungera temperamentsmässigt, men det är ett antal kilon som skiljer dom åt och vi vill ju inte ge våra pluttisar några framtida men.

 

 

Istället åkte vi till Kåseberga och besökte Ales Stenar. Den som till äventyrs någon gång i sitt liv trott att Skåne var platt som en pannkaka, kommer att omvärdera detta efter några steg i branten. Lutningen är ganska kraftig och det är tur att utsikten är bedövande vacker om man skulle vilja stanna och pusta ut på vägen.

 

 

Såhär års frodas vallmon, som klär kullar och dikesrenar. Det är som att den skickligaste målaren varit framme och pillat dit lite solbelyst rödfärg här och där och gärna i klunga. Kan man jämföra det med en grå gata i Stockholm. Oj, nu svor jag visst!

 

 

En som redan verkade ha fått mentala rubbningar långt över måttliga gränser var denna avgudadyrkare. Vad han hoppas ska hända när solen dalat i väster kan man bara gissa, men jag har aldrig sett nåt Ufo landa här. Karln har nog rejält ont i kroppen efter det här knöliga liggunderlaget, såvida han ligger kvar ännu och inte kan ta sej upp. Ajajaj…!

 

 

Vi andra tog det lite lugnare. “Där ligger Sandhammaren och där ser man Ystad. Borta över havet kan man skönja Bornholm och dit är katamaranen just på väg. Och hang gliders över Fränngårds stuga…” En makalös kväll, en makalös solnedgång!

 

 

Fåren är samlade och fårskötaren går hem för dagen med sina vallhundar. Nu kan dom pusta ut igen Fåren alltså. Feta och frodiga. Lamm-racks så långt ögat når. Och yllekoftor. Men det får vänta.

 

 

Solen har gått ned så pass att månen skimrar i ett rosa ljus. Nu är det dags att pysa hemåt!

Natti, natti!

Kvällen före midsommaraftonen

 

Riiing! Riiing! Så låter inte min telefon, men den valda melodislingan jag valt till min hemtelefon är ju stört omöjlig att efterhärma i text. Klockan är 18.30 och det är inte utan att man undrar vem det kan vara och vad saken gäller. Det är min naturgranne som undrar om vi vill följa med och leta ekoxar. Och det vill vi ju såklart!

 

 

När vi närmar oss Sövdesjön står dovhjortarna fint uppradade med ändalykten mot oss. I love this! Men nu är det inte hjortar som står på programmet. Färden går vidare mot Sövdeborgs slott. Ut i skogen ska vi gå…tralla-la-la-la-la-laaaa. Myggmedel på, jacka på och 28 grader varmt i luften. Prata om bastu! Dock fick vi se EN ekoxe högt, högt upp i en ek.

 

 

Vi drar vidare i den ljumma och otroligt vackra kvällningen. Åker mot Baldringe (Man kan tro att guden Balder gett namn åt platsen, men bald kommer från danskan och betyder hög.) och letar klockgrodor. Bombina bombina på latin. Tycker att dom borde heta efter hur dom låter istället – pongbina eller bongbina.

 

 

Omgivningarna här är så sanslöst vackra så man kan gråta eller skratta eller le eller kissa bakom nån buske eller vad som helst. Bong/pong ljuder i hela luften och stillheten är total. Småfåglarna kvittrar och hararna skuttar. Man väntar sej nästan vättar och skogsrån också.

 

 

Jaha! Här är alltså dammen där det ska vimla av klockisar. Det pongar och bongar så man knappt hör sina egna tankar. Leo och jag letar ivrigt med våra kameror och naturvännen viftar “dit” och “där”. Vi hör dom överallt, men ser nada. Sanningen är den att vi inte har några tränade grodsökarögon. Naturvännen tycker vi ska byta linser…

 

 

Men Leo, man kan inte GÅÅÅÅ eller STÅÅÅÅ vid dammen! Då tystnar dom omedelbart! Sitta i en komocka är vad som gäller och då pratar vi timmar. Pong! Vad retsamt att höra precis var dom är, men inte se dom! Bong!

 

 

Nåja, solen dalade och det fanns inte mer att göra än att samla ihop sej för avfärd hemåt igen. Men det kan jag säga utan överdrift, att detta var den finaste kväll dan-före-midsommarafton jag någonsin upplevt! Så trolsk! Så intensiv! Så magisk!

 

 

Hahaha! Jag har en egen liten klockgroda hemma!

Pong!

Lotta på vift–Simrishamn nästa

 

Leo har såååå ont i knät. Jaha, då vill han inte följa med till Simrishamn då? Nähä, inte det! Bli här då och trivs utan mej! Jag åker i alla fall! Dagen skulle bli molnig eller disig enligt alla utsikter vädergubbarna spått och vad passar inte bättre än att ge sej av på lite tjohej.

 

 

En suddig station längs med vägen. Härifrån Lunnarp kommer min farmors mor och det är väl mer eller mindre utraderat. Ingen nu levande minns henne. Det är väl som det ska vara, antar jag. Livet går vidare och tåget likaså. Mina tankar går till vilket matställe jag ska välja. Jag sitter i den “tysta kupén” och kan tänka ifred.

 

 

Maten kom nästan till mej, skulle man kunna säga. I en delikatessbutik med massor av ostar och annat gott, serverades det också dagens buffé. Jag älskar bufféer! Man får ta om tills man storknar och man får välja vad man vill ha. Ett fat med massor av goda ostar och fikonmarmelad blev en favvo.

 

 

Där framme vid tegelhuset ligger torget i Simrishamn. Frukt, grönsaker, blommor och jazzplattor till försäljning. Men nu var ju inte jag ute efter att berätta om Simrishamn egentligen. Mitt mål var bara att strosa in och ut ur affärer. Inte att handla, bara fönstershoppa. Okej då, det blev jordgubbar…svåra att motstå!

 

 

Och här höll PRO till. Boule för hela slanten. Det får vänta för min del ett tag till. Simrishamn är en typisk sommarstad. Turisterna strömmar till och sitter på gågatan och fikar eller tar sej en bit mat. Det är jättetrevligt, men så fort sommaren är över dör stan. Fast jag gillar att åka dit då och då bara för att äta på Nya Rökeriet – fiskrätter som vi saknar i Ystad.

 

 

Prickiga stenar finns nog bara här. Dom är menade för att man ska se upp fast man bör se ner. Det är inte den enda markdekorationen dom är ensamma om. På stationen har nån positiv människa målat en kramruta, men än så länge har jag aldrig sett nån kramas där.

 

 

Fikasugen! Går till cafét nere vid kajen. Blåbärspaj och ett stort glas kaffe, mmmmm! Om ändå Ystad kunde göra nåt läckert med sin hamn så folk trivdes där. Glassbar, café, uteservering och en massa bänkar att bara sitta av lite av tiden.

 

 

 

Inte svårt att trivas i denna miljö. Den lilla fiskebåten bortom plastblommorna heter Ann Marie. Bara det! Nu är det snart dags för hemfärd. På en gräsplätt utmed järnvägen ligger en mindre landningsbana. En gång skuttade några harar runt på den. Jag sa till Leo att det måste vara Harlanda. Det var ju jättekul!!!

 

 

Så bra! Inga inställda tåg och ingen strejk heller! Tåget går som på räls idag också. Och en trevlig resa önskar dom, men bara till Lund. Därefter får det vara som det vill. På dom gamla träpelarna har folk ristat in ett och annat genom åren. Detta är ett av dom mest positiva jag sett, nånsin.

 

 

“Du är vackör!” Jamen, så fiiint! Som jag nämnt tidigare så gäller sommarkortet under samma period som skolorna är stängda. Himla praktiskt! Inget krångel med biljetter eller köande till automaterna. Problemet kommer när kortet inte gäller längre och man glömmer bort att man måste tala om för t. ex busschauffören vart man ska.

 

 

Här har vi den – automatskrället. Det är ett evigt tryckande och för varje tryck hörs ett “pling” och det blir en massa “pling-pling-pling” innan maskinen lyckas spotta ut en biljett. Sverige har blivit ett Pling-land! Men nu har jag inte tid att dividera om struntsaker längre, för nu kommer Pågatåget för att hämta hem mej till Mystad.

 

 

Nästa station är…

…himma!

Ko-special i Kåseberga

 

Vad hittar man på en dag med mycket blåst, måttlig temperatur och fantastisk sol? Ja, det finns förstås hur mycket som helst att göra. Ligga kvar i sängen är ju inget alternativ. Cykla i 9 sekundmeters motvind till Olof Viktors är inte heller nån direkt hit. Men vi har ett sommarkort, som tar oss vart vi vill i Skåne. Japp, så fick det bli kära Kåseberga!

 

 

Att stå här uppe och låta sej förföras av ett ändlöst hav är berusande. Man kan inte annat än leva i nuet, även om nån sa till mej en gång att han ville döööö här. Jaja, han lever fortfarande och då och då i nuet. Bakom Leo buntar kossorna eller snarare kvigorna ihop sej för att smälta maten. Meeeen, han ska inte vara för säker – dom börjar röra på sej.

 

 

 

 

Tripp, trapp, trull. Akta så ingen turist faller omkull! Dom är annars lite väl påflugna och besvärliga, dom där turisterna. Stör en mitt i maten, liksom. Skulle behöva en gratispuff nerför den branta slänten kanske. Äh, vi låter den där pågen vara. Han asar ju bara runt med en kamera…

 

 

Fan också! Är det tjurar så lägger jag benen på ryggen! Det är ju brant här ju! Man är väl ingen släntkossa heller! Jag gömmer mej bland dom andra turisterna så ser dom inte vem som är vem och då kan jag smygfota vem jag vill…hihihi! Vilket geni jag är!

 

 

Var blev han av nånstans, hörrö? Såg du det? – Nä, inte riktigt! Jag såg ett mörkblått streck som for förbi. Det blåste till i luggen på mej. Tror du det var han? – Muäh, bry dej inte. Vi går bort till branten och låtsas som ingenting och kommer han tillbaka så ska han få se på ena rediga koblaffor! Garanterat!

 

 

Livet går vidare uppe vid Ales Stenar. Segelbåtarna har vind i seglen och fluorna har mat så dom står sej i generationer. Så bra allting är ordnat. Turisterna har sett vad dom kom för att se och förstod antagligen ingenting, men vandrar lugnt iväg igen i samlad tropp. Och byn återvänder till sitt sävliga tempo.

 

 

Bara mamma och pappa svala har ett ständigt sjå att mata sina små i busskuren. Tänk att en så ful liten varelse kan bli en så otroligt skicklig och graciös mästare i luften bara om några veckor!

En annan ska stappla hem till “ålderdomshemmet” och kolla på facebook!

Nån inne?

1:a turen med årets sommarkort

Lund, min födelsestad, stod på programmet. En lång bussresa genom den vackraste av alla naturens föränderliga målningar. Hjortar och rådjur på ena sidan vägen och små gulliga svartvita kalvar på den andra. Intensivt röd vallmo blandad med blåklint och klingande bäckar i ett evigt sammelsurium.





Varje gång vi stannar till i Veberöd kollar jag efter det som kallas Försköningen. Än så länge har jag sökt förgäves. Man kan bara ana hur illa det måste varit innan, om nu detta är en försköning. Dagen var solig och hyggligt blåsig. Regn och åska väntas till kvällen.





Efter en lång resa börjar magen knorra. – “Indiskt?” frågar Leo, “eller sallad på Kulturen?” Jag ville hellre prova något nytt och helst med så mycket blandad sallad som möjligt. Och så dyker den bara upp sådär ur tomma intet – Café Bel Piatto, som har buffé med en massa sagolikt goda anrättningar i alla smaker. Det blev mycket “mmmm” och “åhhhh”…





På Lunds Botaniska kan man hitta det mesta i växtväg. Ståtliga, rosa jättevallmon, stilig papegojblomma och bambu är bara några exempel. I orangeriet finns det så många olika sorters blommor och träd så man blir ju alldeles yr i mössan. Mest för att det är hiskeligt varmt där inne. Och fuktigt. Rätt var det är blir man nerduschad…





Ute igen. En serenad av fågelkvitter fyller grönområdet och en speciell fågel, som jag fortfarande inte vet vad den heter, flyger omkring bland buskarna. En kvick liten rackare med ett fjöjtande som ingen annan fågel har. Inte vad jag vet i alla fall. Om nån vet vad detta är så berätta det för mej! Snälla!




Som om inte det vore nog skuttade en annan liten gynnare omkring och gäckade kamerabäraren. Maximal utdelning kan man kalla det om man inte har så himla höga ambitioner. Batteriet slocknade och sen var vi på väg ner mot bussen igen. Det är ju bara det att vi passerar en massa fina hus med fantastiska detaljer. Knäpp! Knäpp! (Lånade Leos kamera.)





Kolla bara! Vem skulle inte vilja bo i detta granna hus? Okej, det här huset står inne på Kulturen och är inte vilket hus som helst. Om man vill veta mer så kan man bege sej dit och frossa i historia och gamla byggnadsverk! Det är det värt!





Eller såhär puttinuttigt? Kostar inget att titta på. Man får bara ett sug efter att ha ett eget litet gatuhus med en alldeles bedårande innergård. Egen grill, egna solstolar, egna vinbärsbuskar och kanske en höna eller två. Det sista kan ni glömma! Inga höns på min gård!





Hemma i Ystad igen! Här behövs inga orangerier eller botaniska trädgårdar för att få både natur och kultur. En rall hade förirrat sej från Klosterdammen. Hoppas bara den inte är på rymmen!

Men nöd och näppe hann vi hem innan regn och åska svepte in över oss. Vilken sagolik tur vi hade. Men nu längtar jag efter kaffe!

Igen!