I dag hade jag tänkt skriva nåt heeelt annat. Som hur det går till att måla en gammal pall. Från grunden. Men jag blev trött redan av tanken, så det får vara till en annan dag. Jag gör ett lappkast och berättar om ett besök på Bornholm och Hammers hus i den skånska skärgården, som i sej är sällsynt vacker.
Vi har så många som två (2) öar (hör och häpna!)– den ena kallas för Ven och ligger på Skånes västra sida och tillhör Sverige (observera nu att Skåne INTE tillhör Sverige, utan är ett svenskt hertigdöme. Fortfarande!). Den andra ön heter Bornholm och är märkligt nog dansk och ligger väldigt nära den sydskånska kusten.
För att komma upp till Hammers hus får man klättra. Nja, kanske inte klättra, men det ligger väldigt högt med en pampig utsikt. Det är inget fel i det. Man ska röra på sej, säger dom. Så när vi väl är uppe tar det en stund innan man kan njuta pga av mjölksyra och tilltagande syrebrist.
Men vi får snart lön för mödan! Om sanningen ska fram, så ställde vi bilden på parkeringsplatsen alldeles i närheten, men man KAN ta sej upp för egen maskin. Det är dock en annan historia. Historia, ja. Det ämnet lämnar jag så länge. Jag ska bara visa bilder, resten kan man läsa om på nätet.
Egentligen tycker jag bilderna talar för sej själva och mina taffliga ord är överflödiga. Men om man nu SKRIVER en blogg, så borde det ju finnas text till. Allt annat är botten nu när vi står på toppen. Den högsta punkten på hela ön!
Sten, sten och åter sten. Hur orkade man förr i tiden? Men det är klart. Det var före dataåldern. Man hade tid att kånka sten uppför kullarna. Massor av sten. Stenmission, skulle man kunna kalla det, Synd bara att allt rasade samman när man äntligen byggt klart. Japp, så kan det gå!
Numera är vi mer intresserade av ruiner än moderna byggnader, som står på rad i klungor och ser likadana ut, Konstigt att man hittar hem! Och har vi några nästan fallfärdiga kåkar nånstans i landet kallar vi dom för kulturminnesmärken! Såklart! Vi väntar ju bara på att dom ska bli ruiner så vi har nånstans att åka till på söndagarna.
Hmmm! Skådar man inte Skånes sköna kust långt där borta i horisonten? Är det inte magnifikt? Nu ska vi ta oss närmre kanten på stenhögen och se vad som döljer sej där. Har en stark känsla av att det kan bli något av en överraskning.
Et voila! Sa jag inte att det var högt här?! Svindlande! Och bedårande tjusigt! Om jag ska beskriva denna fantastiska ö med några få ord så skulle det bli: “Sahara och Kebenekajse”. Mest för att understryka mångfald och stora skillnader i topografin. Man kräks inte när man står här, kan jag säga. Om man inte blir yr i mössan, förstås…
Sjön suger! Dags för en matbit! Fram med matsäcken bestående av sallad med räkor och kokt lax, ärter och sen en romröra till. Mmmm, smaskens!
Haklapp på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar