Nu storknar jag

 

Alla vet väl att storken bor i Skåne. Det gör Nils Holgersson och gåsen Akka också. Men nu ska det handla om storkarnas nyetablering i vårt allra södraste (så kan man skriva!) landskap. Om sen numera svenska storken talar skånska eller polska har jag inte fått klart för mej. Men det kvittar, jag ska inte prata med dom.

 

 

Vad i all sin dar har dom stickat för en konstig mössa till skorstenen på det här otroligt vackra huset? Eller är det en megaskinntofs? Och sen har dom klämt dit en plastmackapär mitt i för att göra det lite intressant! Fnys!!! Måste gå närmre och kolla!

 

 

Nej, men nej! Vad skådar egentligen mitt norra öga? Ett storkbo! På riktigt! Men det bara MÅSTE vara en plaststork. Storkarna har ju flytt landet för eoner sedan… Övertygelsen kommer sekunderna efter då plastfågeln börjar flaxa och spatsera runt i sin minimala enrummare. Vi befinner oss i Flyinge. På Flyinge Kungsgård.

 

 

På en del ställen kan man se dom i storkhägn och på andra platser spatserar dom omkring i ärtlandet. Ja, kanske inte riktigt där, men i alla fall ute på fälten. Om man har tur, vill säga. Alldeles “vilda”. Finns det bara färdiga rishögar högt över mark som ovan, så letar dom sej klapprande dit. Ett klapprande som hörs vida omkring.

Vill man hellre se dom på en djurpark så går det också bra! Skånes Djurpark till exempel! Rekommenderas om man vill titta på annat också. Grisar, oxar och en och annan iller. Men VAD slår en stork i frihet?

 

 

Det fina i storksången är att dom ger fullständigt sjutton i överhögheten och vänder densamme ryggen. Eller stjärten. Kungsgård eller inte – här huserar jag!

Jag försökte spela in ett redigt klapprande men det gick inte så bra, så jag håller näbben! Men en sak är säker:

I Skåne slipper man köpa choklad för att titta på storkar!