Oh, aaaj…maggen spökar och har spökat länge. För två år sen gjorde jag en sån där äcklig gastroskopi. Tur att Leo var med och höll mej under armarna när jag skulle in till undersökningen. Jag var så nervös så jag nästan svimmade. Bland det värsta jag vet är dom där ”ulkningarna” innan man ska spyyyy. Och när jag sen spyr så dööör jag. Varenda gång!
Sen blev det medicin, medicin, medicin meddetsamma. Först i 4 veckor och sen i 100 dagar och sen var det slut på dom små kapslarna. Min kära magkatarr har sedan länge blivit hemmastadd i magsäcken och verkar vilja stanna där. Trevlig plats. Får ju käk varje dag. Undrar som vanligt om katarren behöver gå på toa – vad gör den då?
Vid ett krisartat tillfälle fick jag utan läkarbesök utskrivet 100 nya små rackare och nu har jag bara 5 stycken kvar som jag hittills vårdat ömt. Om huruvida jag tar dom felaktigt eller ej kan diskuteras. Jag vill helst inte ta nån medicin alls ju. Men nu har magisen sagt ifrån på skarpen: Höj hyran eller inkräktaren avhyses!
I den kalla isande vinden pallrade jag mej ner till Novakliniken för att boka tid. Nej, nej, nej! Sååå kan man inte göra! Man måste ringa klockan 06.00 på morgonen och sen ringer dom tillbaka nån gång under dan. Hem och ställa klockan på ringning på en okristlig tid.
Riiiiing! Riiiiing! Ärligt talat vet jag inte vad som händer när väckningen går igång. Famlar efter lysknappen och stänger av ringningen. Slår numret till kliniken alldeles skumögd och hoppas jag slagit rätt nummer. En robot svarar att man skulle följa instruktionerna. När jag lagt på är jag säker att det är nåt jag glömt. Inte vad jag heter eller mitt telefonnummer. Födelsenumret! Aj då!
Halv 9 ringer en sköterska upp mej och hon sa att jag skulle få komma till Dr, Ryyysgård!!!
Vet inte om jag vågar! Ryyysgård – hm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar